Publicera med öppen tillgång behöver inte kosta pengar

I Universitetsläraren nr 7/2017 kan man läsa om att open access är vägen framåt för forskningen, men att det kan vara dyrt att publicera öppet. Jag vill här belysa att open access inte behöver kosta pengar, om forskare i stället för att betala höga publiceringsavgifter använder sig av preprints och parallellpublicering.

Vad är preprints?
Som namnet antyder är ett preprint ett manuskript man publicerar öppet på nätet, innan man skickar in manuskriptet till en konferens eller en tidskrift. Den mest kända preprintservern är arxiv.org, som startade 1991, där framför allt forskare inom fysik, matematik, statistik och datavetenskap laddar upp sina manuskript innan de skickas in för granskning.

Att ladda upp ett manuskript är helt gratis, och vem som helst kan läsa manuskriptet utan kostnad. När ett manuskript accepterats för publicering kan forskaren uppdatera sin första version med den accepterade versionen. En del forskare använder preprints för att få kommentarer på sina metoder och resultat innan tidskriftens granskning, för att sprida sina resultat snabbare, och för att markera att man var först med en ny metod eller ett nytt resultat. Inom fysikfältet har arxiv hög status; avdelningen ”arxiv High Energy Physics” rankas av Google Scholar som nr 21 av alla tidskrifter (tätt efter Nature Genetics).

Preprints är inte lika vanliga inom andra forskningsfält, men under de senaste åren har flera nya preprintservrar startats. Några exempel är biorxiv (omfattar till exempel biologi, neurovetenskap, bioinformatik), Socarxiv (samhällskunskap), Psyarxiv (psykologi), Lawarxiv (juridik) och Chemrxiv (kemi). En del tidskrifter, främst inom medicin, accepterar inte att manuskript först laddas upp som preprints, och mycket arbete kvarstår för att preprints ska kunna användas inom alla forskningsfält. Med tanke på att preprints blir allt mer vanliga vore det dock önskvärt om Vetenskapsrådet, förutom parallellpublicering, också accepterar preprints som open access (Vetenskapsrådets generella policy är att all forskning som finansieras av dem ska publiceras som open access).

Vad är parallellpublicering?
Artiklar som accepterats för publicering i en tidskrift kan ofta också göras fritt tillgängliga utan någon kostnad, via parallellpublicering av hela artikeln i en öppen databas (till exempel Diva (Digitala vetenskapliga arkivet) som används av 40 universitet och forskningsinstitutioner i Sverige).

Enligt www.eprints.org tillåter cirka 90 procent av de traditionella kommersiella företagen parallellpublicering per automatik; det vill säga författarna behöver inget tillstånd från förlagen för att parallell­publicera (men oftast används en embargotid på sex till tolv månader, som man slipper med preprints). En del förlag tillåter även parallellpublicering på forskarens personliga hemsida på lärosätet. En anledning till att förlagen tillåter parallellpublicering är att fler forskare då kan läsa artiklarna, vilket ofta leder till fler citeringar, vilket i sin tur höjer tidskriftens status.

Anders Eklund
Docent i medicinsk informatik vid Linköpings universitet

Fotnot: Delar av detta inlägg har tidigare varit publicerat som debattartikel i Svenska Dagbladet.


Kategorier: Debatt, Finansiering, Forskning