Lars Engwall har studerat rekryteringen av rektorer historiskt.
– Går vi långt tillbaka så turades professorerna om att vara rektor termins- eller årsvis men från slutet av 1800-talet valdes rektorerna för längre perioder, säger han.
Lars Engwall menar att rektor numera allt mindre ses som den främste bland likar – ”primus inter pares” – utan mer som en verkställande direktör.
– Akademiskt ledarskap har utvecklats till ett yrke där de intresserade tidigt lämnar forskning och undervisning för att göra karriär i den akademiska administrationen.
”Rektorskarusellen”
Företeelsen att rektorer flyttar från det ena lärosätet till det andra kallar Lars Engwall för ”rektorskarusellen”.
– Att lärosäten numera annonserar i dagspressen efter rektorer visar att det uppkommit en marknad för rektorer och att det blivit möjligt att göra karriär som rektor.
Lars Engwall pekar på några orsaker till utvecklingen:
1. Expansionen av högre utbildning och forskning. När nya lärosäten etablerades från 1970-talet och framåt var dessa tvungna att rekrytera från andra lärosäten, eftersom de inte hade några professorer.
2. Tillämpningen av new public management, det vill säga att företagens lednings- och styrningsprinciper alltmer tillämpas i den offentliga sektorn med en ökad marknadsorientering som följd.
3. När lärosätena för 20 år sedan fick externa ordförande kom dessa att vända blicken utåt för att hitta rektorer, bland annat inspirerade av de nya högskolorna.
Sammantaget innebär det här ett minskat inflytande för den akademiska professionen, menar Lars Engwall.
– Det finns en övertro på generella ledaregenskaper och man har glömt att många framgångsrika svenska företag rekryterar sina chefer internt. Jag tror att det är en stor poäng att en rektor kan kulturen på lärosätet och vet hur det fungerar. Om inte riskerar det akademiska ledarskapet att förlora legitimitet.
