Hur sammanfattar du utvecklingen ur ditt perspektiv?
– Jag har varit med om tre resor, den organisatoriska där allt – både forskning och utbildning – har expanderat, utvecklingen inom HR-området och så min egen resa.
Du tänkte bli lärare?
– Praktisk-pedagogisk utbildning fanns inte i Linköping då; av privata skäl ville jag vara kvar i staden och när jag gick till Arbetsförmedlingen fick jag som projektjobb att anordna teknikdagar vid högskolan (som blev universitet 1975). Jag blev kvar, började vid LiU 1976 och blev rekryteringschef 1988. Att möjligheter öppnat sig har berott mycket på tillfälligheter, men numera är det inte lika enkelt. Det mesta är så ”färdigt”, med mindre utrymme för att, lite slumpartat, välja väg inom organisationen.
Om du får önsketänka gällande framtiden?
– Förändring av den orättvisa fördelningen av basanslagen! De står inte i paritet till lärosätets storlek. Vi konkurrerar inte på lika villkor med andra universitet när det gäller att attrahera och rekrytera lärare och forskare.
Vilka är dina tankar inför att lämna LiU?
– Jag är nöjd med vad jag åstadkommit. Nu ser jag fram emot att vara ledig, vilket man aldrig är som HR-direktör vid ett universitet med 4 000 anställda.
