Rapporten är en del av Kungl. ingenjörsvetenskapsakademien, IVA:s, projekt ”Utsiktsplats forskning”.
De fyra lärosäten som ingår i rapporten är Uppsala universitet som får representera kategorin ”stora/breda universitet”, Luleå tekniska universitet (de fackinriktade universiteten), Karlstads universitet (de nya universiteten) och Högskolan i Halmstad (högskolorna).
Man belyser fyra lärosäten av olika karaktär, men resultatet är tänkt som diskussionsunderlag för hela högskolelandskapet och om lärosätenas framtida roller generellt.
”Profilering” är som förutnämnt en av de aspekter som rapporten lyfter fram, utifrån att lärosätena, liksom finansiärer och statsmakterna har ambitionen att profileringen ska öka. Samtidigt som rådande styr- och finansieringssystem inte gynnar en sådan utveckling.
För mycket eller för lite styrning?
När det gäller långtgående styrning från statsmakterna visar studien för övrigt att hälften av lärosätesföreträdarna menar att det finns alltför mycket av detta, medan hälften tvärtom anser att det förekommer för lite. Men det beror dock på vilken styrning som avses, när det gäller fördelning av medel vill samtliga lärosätesföreträdare ha större handlingsutrymme.
I rapporten noteras vidare att profileringen, enligt lärosätesföreträdarnas uppfattning, har gått längre än vad som ofta görs gällande, vilket skulle kunna förklaras av att föreställningen om vad som menas med profilering varierar.
Högskolesektorn formas i stor utsträckning av externa förväntningar från statsmakter och finansiärer. Lärosätenas strategiska positionering blir därför i väsentlig grad en återspegling av nämnda förväntningar, snarare än resultatet av egna, aktiva ambitioner.
Vilket, enligt rapporten, leder till att profilering bygger på utveckling av lärosätets befintliga styrkor snarare än på omorientering av verksamheten.
Tydlig regional förankring
De fyra lärosätena skiljer sig åt när det gäller sådant som publikationsmönster, ekonomiska förutsättningar och inriktning mot forskning alternativt utbildning. Däremot finns stora likheter när det gäller att den regionala förankringen är tydlig, liksom ambitionen att nå ut och växa på den internationella arenan samt att den nationella nivån är mer frånvarande eller åtminstone inte något som specifikt lyfts fram i mål och strategier.
– Autonomiseringen skulle göra lärosätena olika, men ju mer autonomi, desto mindre variation, påpekar Mats Benner, professor i forskningspolitik vid Lunds universitet som medverkat till studien tillsammans med Stefan Lundberg, handläggare vid Mittuniversitetet, och Martin Wikström, projektledare för Utsiktsplats forskning.
Benner är möjligen inte förvånad, men aningen besviken över bristen på differentiering i det svenska högskolelandskapet.
– Lärosätena tenderar att vara reaktiva, att spegla samhällsutvecklingen i stället för att ta en samhällsbyggande roll. Intrycket blir en inställning att vi gör det vi alltid har gjort, vilket kan duga. Men frågan som borde diskuteras inom lärosätena är om det som duger i dag är tillräckligt i framtiden.
Kan uppfattas som modeord
Mats Benner menar att profilering kan uppfattas som ett politiskt modeord.
– Därför är det något lärosätena gör bäst i att hantera med försiktighet för att inte skapa en kultur av flugighet och oreda. Men profilering handlar om val och om att hantera förändring, till exempel förändring i hur forskning bedrivs eller hur lärande och utveckling sker på arbetsmarknaden. Att bara slå vakt om det som finns i dag räcker inte, då bjuder man in andra intressen att formulera förändringsmålen.
