Det är fler lärosäten som marknadsför personalmobilitet än som beskriver hur detta sedan erkänns eller belönas, enligt en rapport från Universitets- och högskolerådet. Myndigheten håller i kortare lärarutbyten genom Erasmus, Nordplus och Linnaeus-Palme.
Det mest generösa programmet för pedagogisk utlandstjänstgöring är Teaching Sabbatical som drivs av Stint, Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning. Där undervisar man en hel termin vid ett utländskt universitet, och finansiering finns för att kunna ta med sig partner och barn.
Linnéuniversitetet är det lärosäte som har haft flest deltagare i Stints program, och beskrivs också som det som kommit längst i att inkludera lärarmobilitet i sitt internationaliseringsarbete.
– Vi som jobbar med kompetensutveckling, internationalisering och pedagogisk utveckling jobbar tillsammans för att koppla utbytena till universitetets strategier, säger Yael Tågerud, utvecklingskonsult vid Linnéuniversitetet.
Lärosätets ledning skapar förutsättningar
Hon understryker att åtagandet från lärosätets ledning är viktigt, bland annat genom att skapa förutsättningar för att möjliggöra och erkänna internationella lärarutbyten. Linnéuniversitetet avsätter strategiska medel för att erbjuda lärarmobilitet utöver utbytesprogrammen.
Charlotte Silander är lektor vid Linnéuniversitetet och genom Stint fick hon förra hösten ansvara för en kurs om EU vid Williams College i USA.
– Jag kommer att kunna använda samma upplägg i kurser här, och jag fick med mig nya idéer kring uppgifter och gruppövningar. Även om utbytet handlade om undervisning knöt jag också många forskningskontakter, säger hon.
När hon kom hem anordnades ett utbildningsseminarium där hon berättade om sina erfarenheter. Rektorn var med, vilket Charlotte Silander menar är viktigt för att nya idéer ska nå ledningsnivån.
– Jag försöker själv införa vissa aktiviteter från Williams College, som lunchseminarier för att diskutera undervisning och handledning.
