Den senaste tiden har debatten rasat om rektorsutlysningen vid Uppsala universitet. Konsistoriets ordförande Carola Lemne, också vd för Svenskt näringsliv, har lagt ett förslag att centralisera förfarandet. Stora delar av forskarkåren har tillbakavisat förslaget, med massiv kritik mot marknadskrafters inflytande. Det har talats om akademisk kapitalism; eller principen att marknadens efterfrågan styr vad som är relevant kunskap.
På många sätt är detta en klassisk konflikt där akademin, med ideal av objektivitet, obundenhet och akademisk frihet, ställs mot marknaden, med avkastningsmål och näringslivets nyttokrav. Jag instämmer helhjärtat i protesterna. Vi forskare ska välja rektor. En akademisk institution ska styras enligt akademiska värderingar, även om vi som befolkar universitetet är en bökig skara. Det är viktigt, det är bra, det är vackert.
Men samtidigt: något med denna kritik gör mig lite, ja, avundsjuk. Det är argumentationens renhet jag avundas – kommers är kommers, medan akademin framstår som något annat, mer humboldtskt, mindre befläckat. Bilden av två oförenliga logiker, där den ena är finare, för tankarna till den franska sociologen Emile Durkheims kända begreppspar profant och heligt: marknaden är det profana, det som kan röras av alla, och akademin är det heliga, som endast kan utövas av ett fåtal utvalda. Rör marknaden vid akademin blir den senare solkad, som svart aska i ren, vit snö.
Vi som arbetar på ekonomihögskolor vet att verkligheten kan se annorlunda ut. I likhet med andra discipliner som näringslivet behöver – såsom läkemedel, energi och andra applicerade naturvetenskaper – vistas ekonomiämnena i en verklighet där de här gränserna dras och dras om varenda dag.
Mitt eget ämne, tillika Sveriges största universitetsämne (!) företagsekonomi, är på många sätt en paradox i sig: hur bedriver man forskning obunden från kapitalistiska krav på institutioner där studenter i många fall väntar sig att fostras i kapitalismens praktik?
Och vi lever i symbios, för en företagsekonomi utan företag är lika otänkbar som ett företag utan ekonomer. Många av oss forskare besitter också kunskaper som eftertraktas hett av andra än våra arbetsgivare, särskilt inom finans, redovisning och skatterätt. Som akademiker befinner vi oss konstant i kapitalismens mittfåra eller utkant, något vi måste förhålla oss till när vi delar upp våra liv i vad som är forskning och vad som är till salu.
Personligen vet jag inte hur många timmar jag ägnat åt att hantera de här gränserna, på de allra mest konkreta sätt. För var går gränsen mellan bisyssla och regelrätt konsultverksamhet? Mellan grundforskning och uppdragsforskning? Ska jag låta de här tre ekonomstudenterna åka på jobbturné i stället för att lära sig, säg Durkheim, när de ändå inte vill vara i sal och jag inte vill undervisa dem som inte vill vara där? Hur bemöter jag konsultföretag som erbjuder sig att gästföreläsa på mina kurser, när jag misstänker att de egentligen vill rekrytera studenter och samtidigt kringgå studentföreningens ganska saftiga avgift för företagspresentationer? Hur påverkas vi forskare av det faktum att mycket av våra forskningspengar kommer från privata stiftelser ofta kopplade till företagsförmögenheter? Eller omvänt; hur hittar jag case från arbetslivet som kan illustrera våra teorier på ett bra sätt. Hur ska jag reagera när en omtyckt kollega tar betalt av chefer för medverkan i forskningsprojekt?
De här frågorna om akademin och marknaden har lett till mycket fruktsamma diskussioner som dock har ett gemensamt: de liknar mer grådaskigt novemberslask än en tydlig svart fläck i det vita. I denna gråzon navigerar vi ekonomiforskare varje dag. Reglerar, avväger, reglerar, kompromissar, värnar. Och där går jag, avundas lite, och drömmer om svart, profan aska i vit, helig snö.
Anna Tyllström
Forskare vid Uppsala universitet och Institutet för framtidsstudier
