Som forskningskoordinator vid Linköpings universitet stötte jag på småsten i högskolearbetets vardag. Småsten som ibland växte till stora stenar och kunde leda till höga berg. Som riksdagsledamot har jag de senaste månaderna ägnat mig åt att fråga forsknings- och högskoleministern om i sig vitt skilda saker, men som anställda vid något av Sveriges lärosäten ständigt stöter på.
Som det här med Akademiska hus. Universitet och högskolor hyr i stor utsträckning från Akademiska hus till en ganska så stor hyra. Hyressättningen är anpassad för bolag som är utsatta för konkurrens. Akademiska hus ska betraktas som en stödfunktion till högskolesektorn, men regeringen tog ändå ut en vinst på 6,5 miljarder år 2015 och bolaget har en soliditet på 48 procent.
Kritiken mot hyressättningen har varit stor, och jag har full förståelse när forskare och lektorer ser sina forskningsmedel hamna hos Akademiska hus.
Forskningsminister Helene Hellmark Knutsson svarar att universiteten och högskolorna är ekonomiskt kompenserade för marknadshyror och att Akademiska hus haft en ineffektiv kapitalstruktur. Ministern har säkert rätt, men jag kan ändå inte riktigt förstå varför staten ska sätta en så hög hyra för en annan del av staten på grund av en hetsande bostadsmarknad som helst av allt önskar marknadshyror. Statens pengar mår inte bäst av att snurra runt mellan olika myndigheter.
En annan pengasnurra som sker inom universitetsvärlden är den kring overheadkostnaderna. Centrala funktioner på ett universitet ska självfallet finansieras gemensamt, både på fakultet, institution och avdelningsnivå. Men skillnaderna mellan lärosätena är stora.
OH-kostnaderna för de genomsnittligt mest forskningstunga universiteten är ungefär 19 procent. Flera små lärosäten har runt 30 procent. OH-kostnaderna är ett vardagsproblem för alla forskare som använder en alltför stor del av sin arbetstid till att söka medel för nästa forskningsprojekt. Beroende på vem som är forskningsfinansiären och vilket lärosäte forskaren befinner sig på blir forskningen per krona varierande. Forskningen blir på det sättet inte ekonomiskt likvärdig på grund av ett krångligt finansieringssystem. Hellmark Knutsson hänvisar i sitt svar till mig till den kommande forskningspropositionen i höst, hon ökar förväntningarna stort på proppen och det gillar jag.
Om en doktorand inte lyckas färdigställa sin examen är det inte bara en prestigeförlust utan även en samhällsekonomisk och akademisk förlust. Det tar olika lång tid för en doktorand att färdigställa sina studier och sin forskning beroende på att forskning ser väldigt olika ut. Forskning och resultatsammanställning kan även vara svåra att planera och avsätta tid till.
Många doktorander känner sig stressade det sista året och en del misslyckas med att sammanställa sina resultat till en färdig doktorsexamen, beroende på tids- och finansieringsbrist. En lösning kan vara att erbjuda möjligheten att kunna ansöka om ett par månaders extra finansiering för att färdigställa sin examen. Det skulle hjälpa många doktorander och även ge en samhällsvinst eftersom fler doktorandexamina skulle kunna färdigställas.
Hellmark Knutsson hänvisar i sitt ickesvar till mig till SOU:n Trygghet och attraktivitet, en forskarkarriär för framtiden. Där går det att läsa att ”en god studiemiljö och bra studieresultat är att doktorander erbjuds trygga villkor och god studiefinansiering”. Förhoppningsvis kan det även innebära goda möjligheter att kunna slutföra sin examen även om ordinarie forskningsmedel är slut men kappan inte riktigt klar.
Alla arbetsplatser har sina grustag men universitetens stundtals oförståeliga finansiella bestämmelser måste redas ut. Det är inte forskarens ansvar att reda upp Akademiska hus, OH-kostnader och doktoranders färdigställande av examen, det är politikens.
Linda Snecker
Forskningspolitisk talesperson, riksdagsledamot, Vänsterpartiet,
Tjänstledig forskningskoordinator, Linköpings universitet
