Vi uppskattade Gunnel Åhlanders reportage som belyste frågan om djurförsök i Universitetsläraren nr 4/2016. Med vårt inlägg i frågan vill vi komplettera den naturvetenskapliga bilden i reportaget med ett humanistiskt och samhällsvetenskapligt perspektiv. Vår grundläggande invändning är att djurförsök inte är ett måste, trots att det många gånger framställs så.
Vi vill gå djupare i diskussionen om djurförsökens etiska försvarbarhet genom att resonera kring om det alltid bör vara människans intressen som värderas högst och om vilka övergrepp som helst mot djur och natur kan motiveras med hänvisning till de förtjänster som detta kan medföra för människor. Mot denna bakgrund diskuterar vi varför inte fler djurförsök har fasats ut och argumenterar för att de borde upphöra. Samtidigt ställer vi frågan som aldrig på allvar tycks ställas av djurförsöksforskarna: hur känns det för djuren att utsättas för dessa experiment?
Det finns inget som säger att man måste forska på djur, men vill man inte ändra på detta så gör man det inte heller. Om forskare och politiker framställer djurförsök som nödvändiga så blir det så. Forskare som genomför djurförsök tycks kunna sova gott, lugnade av sina egna övertygelser om att de med sina djurförsök lyckas ”rädda miljontals liv” (Mary Jo Wick), eller att det ”tyvärr inte är möjligt” att genomföra grundforskning utan djurförsök (Eva Ekblad) eller att ”vill vi ha en fortsatt utveckling av nya medicinska behandlingsmetoder för människor och djur får vi acceptera att vi behöver använda försöksdjur även i framtiden” (Michael Axelsson).
Vi anser dessa sätt att argumentera för djurförsök djupt beklagansvärda. Uttalandena säger något om dessa forskares snäva perspektiv, och inställningen att ändamålet alltid tycks helga medlen. Det sista uttalandet slår fatalistiskt fast att någon annan möjlighet än att plåga djur finns inte nu och kommer inte att finnas framöver. Och dessutom, mellan raderna som ett förtäckt hot, att den som inte inser det är inte bara dum utan får finna sig i att vi inte kommer att hitta nya behandlingsmetoder på medicinska problem inom en överskådlig framtid.
Ett citat som tillskrivs ”Järnkanslern” Otto von Bismarck (1815-1898) är att ”folk mår bäst av att inte veta hur korvar och lagar kommer till”. Med en lätt travestering skulle man kunna säga att folk mår bäst av att inte veta hur djur används i forskningen. Djuren har ingen röst i samhällsdebatten och allmänhet och beslutsfattare har mycket liten inblick i hur djur används i medicinsk forskning.
Djurförsöksanläggningar är omgärdade av svårgenomträngliga murar och stängsel och vi får inte veta vad djuren innanför utsätts för. Blotta antalet individer som utnyttjas indikerar emellertid att det rör sig om slentrian.
Enligt Djurens Rätt påbörjas försök på i genomsnitt en miljon djur bara i Sverige varje år. Djurrättsorganisationer kan intyga att det är svårt att få tillträde till djurförsökslaboratorierna. Risk för spridning av olämpliga bakterier och smitta, på grund av bland annat de genetiskt manipulerade djurens känslighet, brukar anges som skäl till att neka inträde. Bortsett från det kan man konstatera att om man tar sig till exempelvis Karolinska institutets djurförsöksanläggning, Astrid Fagræus-laboratoriet på Karolinska institutets område, så finner man en klippa, ovanpå vilken finns ett flera meter högt järnstängsel och en entré som består av en kameraövervakad järngrind.
På stängslet finner man dessutom förbudsskyltar mot fotografering. Det är inte långsökt att fråga sig: Varför allt detta om inte de som befinner sig därinne gör saker som de vet att folk skulle vilja sätta stopp för? Kom ihåg: ”Folk mår bäst av att inte veta…”.
Det lilla vi har fått veta genom åren har vi fått dels genom korrespondens med fonder för insamling av medel till medicinsk forskning, dels av djurrättsorganisationer som Djurrättsalliansen, Djurens Rätt, forskningsstiftelsen Forska utan djurförsök och People for Ethical Treatment of Animals, PETA.
Oavsett vilka resultat som eventuellt kan uppnås med denna forskning, behöver vi ställa frågan om de kan rättfärdiga det lidande som dessa forskningsprojekt åstadkommer miljontals levande varelser och varför inte mer har satsats på att hitta alternativa metoder.
I juni 2016 berättar Djurrättsalliansen om ett forskningsprojekt om mekanismer bakom alkoholberoende vid Linköpings universitet. I detta projekt tvingas 1 000 råttor att dricka alkohol och utsätts för elektriska stötar. Därefter avlivas de med koldioxidgas eller genom nackbrytning. Att gasa djur till döds används som metod på allt från tuppkycklingar i äggindustrin till möss och råttor i djurförsökslaboratorier. Få tycks dock fundera över hur det känns för djuren att gasas ihjäl. Är det smärtfritt att dra ner koldioxid i lungorna och kvävas till döds? Har någon av forskarna intresserat sig för denna fråga?
Djurens rätt beskriver ett annat forskningsprojekt i vilket 15 000 möss och 6 000 råttor får sina tår avklippta utan bedövning. Trots att dessa ”tåklipp” inte var nödvändiga av vetenskapliga skäl, fick djurforskarna grönt ljus för att genomföra det. En av oss undertecknande, Gail Ramsay, korresponderade med före detta rektorn för Karolinska institutet, Anders Hamsten, om forskningsprojektet med ovannämnda ”tåklippning” och uppmanade då i ett e-postbrev Hamsten att avblåsa detta projekt (10 mars 2013). Hans reaktion på brevet var bland annat att ”Det är förståeligt att forskning med djur väcker starka känslor”. Denna typ av framställning är inte bara intetsägande utan även vilseledande. Den visar på vad forskare som Hamsten och andra djurforskare har för referensramar. Problemet är nämligen inte att det relativa fåtalet människor som faktiskt får veta hur tiotusentals djur plågas i forskningsprojekt blir upprörda när information om detta råkar sippra ut. Problemet är snarast att sådana ”känslor” inte väcks hos Hamsten och de forskare som testar på djur.
Besök från allmänhet och medier till institutioner som genomför tester på djur är alltid tillrättalagda. Det är med andra ord viktigt att tänka på att det som kommer ut i offentligheten genom etablerade massmedier är anpassat för en allmänhet som generellt är djurvänlig och inte ”härdad” nog att utstå vetskap om de fasor som kännande djurindivider tvingas utstå i laboratorier vid skattefinansierade institutioner.
En alternativ bild i förra numrets reportage kommer från professor Stina Oredsson vid Lunds universitet. Hon slutade att injicera tumörceller i möss som svällde upp ”som ballonger” och valde alternativa metoder för sin cancerforskning och slapp därmed ”se djuren lida”. Vi hade gärna sett att det kommit med bildmaterial som belyser vad som fick henne att byta forskningsmetoder. Det är alltså inte sådana av cancertumörer uppsvällda möss som allmänheten får se vid de tillfällen som glimtar från djurförsökslaboratorier visas på tv.
Av professor Oredsson får läsaren vidare veta om hur fetalt kalvserum (Fetal Calf Serum, FCS) som används ”inom nästan all cancerforskning” framställs. Det sker genom att ”levande kalvfoster, ibland nästan fullgångna, tas ut ur kon och töms på blod, genom hjärtpunktion utan bedövning”. Hur känns det för kalven och vad sker med kon? Hur kan detta någonsin vara etiskt försvarbart när vi vet att djur i likhet med människor, erfar smärta och en rad andra känslor?
Hur fetalt kalvserum framställs och andra liknande procedurer får vi knappast höra om i mainstream-medierna. Det allmänheten får se är i stället oftast ett fåtal sekundlånga sekvenser, kliniska och befriade från känslor eller iakttagelser av hur djuren upplever situationen. Vi får se hur smådjur, mestadels möss, plockas upp i svansen och hanteras av en forskare eller laboratoriepersonal i vitrock som om de vore mekaniska artefakter eller disktrasor. Ibland får man bevittna hur den lilla musen sprejas med en dos gas som får den att till synes lugnt somna in. Det hela ser snyggt, prydligt och välordnat ut. Ingen ställer frågan hur det känns att plockas upp i svansen otaliga gånger för att sedan andas in gas i lungorna och slutligen kvävas till döds.
Att plocka upp en mus eller en råtta i svansen är inte lämpligt. Det skulle närmast kanske kunna jämföras med att lyfta upp en människa i näsan. Varför ser vi det ändå ske? Så här berättar en av Djurrättsalliansens grundare, Daniel Rolke, i e-post till Gail Ramsay 27 juni 2016: ”Just nu finns det runt 95 apor på Karolinska institutet… Apor får sårskador på benen och måste avlivas. Andra dör av diarré eller förstoppning.” Som det står på Djurrättsalliansens nätsida: ”Om tillsynen på SMI [Smittskyddsinstitutet, artikelförfattarnas kommentar] fungerat så borde personalen upptäckt sårskador och avmagrade djur i tid.” Man måste fråga sig hur det kommer sig att försöksdjur – vi talar inte om enstaka djur – närmast rutinmässigt missköts på detta sätt. Är det av okunskap, ointresse, likgiltighet eller vetskapen om att djuren är destinerade att dö som gör att de hanteras på detta sätt?
Tidigare chefen för USA:s National Institute of Health, Dr. Elias Zerhouni menar att eftersom djurförsök är grymma, dyra och i allmänhet inte ger resultat som är tillämpliga på människor har forskare i framkanten gått vidare med att utveckla djurfria metoder. Dessa metoder ger mer relevanta resultat för människor. De bygger på tester med mänskliga celler och vävnader (in vitro-metoder), avancerade datormodelleringstekniker (in silico-modeller), och studier med frivilliga försökspersoner. Dessa och andra djurfria metoder begränsas inte av artskillnader som gör tillämpningen av djurtestningsresultat på människor mycket svåra, ibland omöjliga. De brukar också ta mindre tid och pengar för att slutföra.
I motsats till det som framförs av Zerhouni här ovan uttalade sig de flesta forskarna (undantaget det fåtal som uttalat tagit ställning mot att utnyttja djur) i Gunnel Åhlanders reportage i frågan djurtestning närmast oreflekterat i frågan. Iögonfallande är också deras ”kliniska” ordval: ”Djurmodeller är och kommer att fortsätta vara nödvändiga.” Att tala om ”djurmodeller” för tankarna till något mekaniskt, dator-genererat och icke-organiskt som kan manipuleras utan tanke på att det skulle kunna förekomma sensationer i form av smärta, ångest och lidande hos de djur som ”produceras” för djurförsök liksom hos andra djur som exempelvis sådana som betraktas som husdjur.
I andra uttalanden talas det om att ”vi” (vilka ”vi” kan man undra?) får ”acceptera att vi behöver använda försöksdjur” och det till och med ”i framtiden” (Universitetsläraren nr 4, 2016, s. 30–31). I detta fall talas det om ett obestämt ”vi” – att jämföra med opersonliga ”man” och om ”försöksdjur”. Det får saken att framstå som att alla ”vi” i samhället är eniga om detta. Alla ”vi samhällsmedborgare” är dock inte eniga om detta särskilt med tanke på det som sagts här ovan och i ljuset av det massiva antalet djur som närmast slentrianmässigt utsätts för stort lidande i (icke sällan groteska) experiment (genom alkoholisering, tåklippning, elstötar, avlivning med koldioxidgas och så vidare) och det vanskliga med att därefter dra slutsatser om djurtesternas effekt på människor.
Djurförsök framställs alltså av djurförsöksforskare som vore de naturlagar, som att solen går upp i öst och ner i väst. Men så är det förstås inte. Det handlar, precis som framgår i reportaget i av Gunnel Åhlander i förra numret av Universitetsläraren, om många faktorer: bekvämlighet, prestige, finansiering och slentrianmässighet hos forskare och politiker. Det saknas helhetsbedömningar, grundade på kunskaper om vad djur erfar, om vad som är etiskt acceptabelt. Forskare vill uppnå snabba resultat och vägen dit går oftast genom så kallade beprövade metoder, det vill säga genom att testa på miljontals djur.
Det finns en lång tradition i mänsklighetens historia av att utnyttja djur i vetenskapens tjänst. Paradigmskiften är alltid svåra och särskilt för den generation som behöver skifta från ett synsätt, en kunskapstradition, ett normsystem eller en social struktur till en annan. Det är svårt att ändra beteenden och synsätt när något som varit oproblematiskt i århundraden ter sig alltmer problematiskt. Bland djurförsöksforskare formas en inställning om att acceptera att ändamålet helgar medlen oavsett hur många djurindivider som utnyttjas, och vilka plågsamma fasor de utsätts för. Representanter i de etiska nämnderna som röstar emot godkännande av ett forskningsprojekt med djurförsök blir oftast överkörda därför att de är i minoritet och därför att andra forskare som ingår i dem ”håller varandra om ryggen” som det korrekt framställs i reportaget.
Det handlar också om ekonomi och politisk beslutsamhet. Vi tycker att det är motsägelsefullt att samhället lägger ner mycket pengar på forskning om djur och att vi i dag, tack vare denna forskning, vet att djur i mångt och mycket erfar samma grundläggande känslor som människor: smärta, ångest och oro men även tillfredsställelse, välbefinnande och trygghet. Att andra forskare trots de kunskaper vi har erövrat (för dyra skattepengar) om vad djur erfar ändå får utföra plågsamma tester på djur är svårt att förstå. Att fatta ett politiskt beslut som i praktiken innebär att nya metoder för medicinsk- och läkemedelsforskning tas fram vore den logiska konsekvensen av detta. Detta kostar pengar. Men det kostar också att forska om djur, om djurens behov och beteende. Att inte ta tillvara de kunskaper som inhämtats med denna forskning är rent slöseri.
Det är inte bara forskare utbildade i en tradition att utnyttja djur i forskningen som kan känna motstånd mot att ta fram alternativa metoder till ”djurmodellerna”. Det finns även producenter och uppfödare av försöksdjur med i bilden. Om dem får vi sällan veta något. Hur många har sett eller hört ett reportage om denna industri i medierna? Vad tjänar de på denna verksamhet? Vilka metoder använder de för att ”ta fram” dessa försöksdjur? Hur intresserade är de av att minska på åtgången av de djur som de ”producerar”? Vilken relation har de till beslutsfattare, politiker och forskarvärlden? Här finns en hel del frågor som behöver svar.
Vår slutsats är att djurförsök inte är etiskt motiverade, särskilt inte mot bakgrund av att många redan nu inte är nödvändiga eller genomförs på onödigt plågsamma sätt av rent ekonomiska skäl. Om forskare och politiker skulle uttala att de inte är nödvändiga och besluta om att på allvar satsa på att finna nya metoder, är vi övertygade om att det går att finna andra metoder och att djurförsöken skulle kunna upphöra för gott.
Gail Ramsay
professor i arabiska, Uppsala universitet
Tobias Linné
doktor i sociologi och forskare i kritiska djurstudier, Lunds universitet
