När regeringen i förväg bjöd på smakportioner ur budgetpropositionen hamnade forskning och högre utbildning i medieskugga. Som vanligt.
Att Helene Hellmark Knutsson gjorde gemensamt utspel med Mikael Damberg hjälpte inte, ministrarnas förhandsreklam för Testbädd Sverige fick minimalt genomslag. Trots att det handlar om hyfsat mycket pengar, 840 miljoner.
För den som undrar är Testbädd Sverige samlingsnamnet på ”satsningar på strategiska innovationsområden, stärkta industriforskningsinstitut och framstående test- och demonstrationsmiljöer”.
Damberg fick tala mest för den varan, men Hellmark Knutsson var också på plats, för att berätta att man investerar i ”forskning och innovation”, genom ”smarta satsningar som kommer samhället till del”.
Och den sortens allmänt hållna formuleringar bryr sig nyhetsredaktionerna knappast om.
Det finns dock ett perfekt knep för att nå ut med budskap som rör forskning och högre utbildning, nämligen att spela Macchiarini-kortet. Förvisso en upprörande skandal, men samtidigt rena schweiziska armékniven när det gäller att öppna dörrar till medierna, oavsett agenda och ärende.
”Efter Macchiarini: Universiteten får mer egna pengar” löd exempelvis rubriken när Sveriges Radio den 6 september intervjuade Hellmark Knutsson. Genom att ge mer pengar direkt till lärosätena ”hoppas man undvika fler skandaler som Macchiarini-affären”. Ministern sade också att ”forskningen måste ha ett långsiktigt perspektiv och det bygger på att vi har starka och ansvarsfulla lärosäten”.
Vilket kan tyckas oantastligt om det inte vore för att hon i samma inlägg talar om ”en bristande förvaltningskultur” som behöver ”styras upp” och att detta inte bara gäller Karolinska institutet, utan ”alla universitet”.
Utifrån det kan man ju undra om det inte rentav vore riskabelt att kasta in mer pengar, innan bristerna har ”styrts upp”.
Men poängen med att hänvisa till Macchiarini-skandalen är att journalister blir så förtjusta att politiker och andra slipper besvärliga följdfrågor och krav på logiska resonemang.
Och det gäller alltså att hitta något som säljer om forskningsfrågor ska få plats i medieträngseln.
I en debattartikel (DN 18 september) lanserar Näringslivets forskningsberedning en rapport som också den använder Macchiarini-knepet. Visserligen varnar man för att ha ett alltför ”snävt fokus” på KI, men kan ändå inte låta bli att skriva att Macchiarini-affären är uttryck för ”komplicerade, otydliga och osynkroniserade” beslutsprocesser.
Rapportförfattarna nöjer sig inte med KI-skandalen, utan adderar det beprövade debattknepet frontalangrepp. Här sågas friskt omdömet hos lärosätenas hörandeförsamlingar och inte minst hos rektorerna, som kollektivt beskrivs som svaga kort.
Kritik mot universitet och högskolor och hur dessa styrs är verkligen inte något ovanligt, man kan anta att debattörerna därför inte tycker det räcker med Macchiarini-referenser och rektorsutskåpning.
Så om ministern talar om långsiktighet – som för övrigt numera kan uttydas som att det dröjer länge innan pengarna kommer – slår rapportförfattarna till med en plädering för kortsiktighet, vilket får anses uppseendeväckande i forskningssammanhang.
Efter tre år vill man att det vara möjligt att ”göra sig av med” den rektor som ”av olika anledningar inte levererar resultat”, det ska inte behövas några skandaler för att ”flytta på en svag rektor”.
Förutom att det redan nu är fritt fram för styrelser att kicka rektorer kan man grubbla länge på vad det är för ”resultat” som ska ”levereras”. Inom tre år?
Mycket riktigt har debattartikeln blivit en så kallad snackis, författarna har uppnått det där genomslaget som är så svårt när det handlar om forskning och högre utbildning.
Återstår att se hur det blir inför den kommande forskningspropositionen, om det är möjligt att få utrymme för en genomgripande diskussion om hur forskning bedrivs, utan att använda Macchiarini-skandalen som medialt lockbete.
MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
