Ingen väntar sig stora pengar i forskningsproppen – men det finns faktiskt potential för ett politiskt trolleritrick, som gör att också en lågbudgetpropp kan uppfattas som en storsatsning och svar på sektorns böner.
Det som annars ligger i korten inför den kommande forskningsproppen är att de ifrågasatta excellensmedlen blir kvar och det mer självklara att uppgraderingen av Malmö högskola till universitet finansieras. I övrigt signaleras ekonomisk blygsamhet, inte ens innovationsminister Mikael Damberg lär få vad man i budgetsammanhang kan kalla mätbara pengar till sina fem ”offensiva samverkansprogram” tänkta att ”utveckla samarbete mellan offentliga aktörer, näringsliv och universitet och högskola”.
Det vankas knappast heller någon imponerande höjning av basanslagen, eftersom detta förutsätter massor av pengar.
Och om det till äventyrs finns budgetutrymme är det inte heller givet att Helene Hellmark Knutsson får genomslag för sina utlovade prioriteringar, som basanslagen.
Förutom finansdepartementets makt att pruta vill andra departement få med sina frågor i proppen, främst då socialdepartementet och näringsdepartementet. Oavsett hur det blir med pengar till samverkansoffensiven är det givet att innovationsminister Damberg får inflytande på det som ju formellt heter proposition för forskning och innovation.
Att det pågår maktkamp mellan departementen och inom statsrådsberedningen är ett normaltillstånd, forskningsproppen är knappast undantagen.
Men det framstår som klart dålig tajming att Hellmark Knutsson om än tillfälligt just nu fick överta gymnasiefrågorna, i och med Aida Hadzialics avgång.
Det hade sakfrågemässigt legat närmare till hands att skolminister Fridolin fått rycka in, men han är som bekant miljöpartist. Logiken i att skol- och gymnasiefrågor hör ihop upphävs därför av den partirelaterade ministerpostfördelningen som kräver att ett avgånget socialdemokratiskt statsråd måste ersättas av annan socialdemokrat.
Trots att det innebär att Hellmark Knutsson fick extra arbetsbörda när hon borde ha fullt upp med forskningspropositionen, som utan jämförelse ska vara det mest betydelsefulla hon åstadkommer som minister.
Som Universitetsläraren tidigare skrivit om är det dessutom ovanligt mycket som ska rymmas inom denna propp; ”forskning, högre utbildning och forskningsrelaterad innovation”.
Och det är här man kan ana potentialen till trolleritricket, konsten att presentera politik utan pengar.
Hur det ska gå till? Ja, helt enkelt genom att proppen får bli en storslagen avsiktsförklaring, där man lovar initiera en allomfattande översyn av systemen för finansiering och styrning av högre utbildning, forskning samt inte minst innovation och samverkan.
Att avisera en sådan genomgripande omläggning av politiken skulle sannolikt väcka förhoppningar hos samtliga intressenter och aktörer, om att kommande förändringar ska bli just de som man själv efterlyst och lobbat för.
Det fiffiga med ett sådant strategiskt trolleri är att det inte kräver något budgetutrymme över huvud taget, det vill säga inte på rätt många år.
En större översyn och reformering av politiken för forskning och högre utbildning kräver nämligen en hoper tidskrävande utredningar och remissrundor innan man måste ta itu med vad en ny politik kostar, räknat i pengar.
Och genom att utlova förändringar, men först långt fram i tiden, har ministern i så fall uppfyllt sitt upprepade löfte om tioårig långsiktighet.
Alternativet till trolleriet är en svag propp där det mesta förblir som vanligt, där bristen på pengar och handlingskraft nödtorftigt maskeras med diverse fåmiljonsatsningar, projektpengar i småportioner som markerar god vilja snarare än förändringar. Alltså ett aktstycke som sektorn kommer att avfärda med en uppgiven axelryckning.
Trolleritricket däremot skulle göra avtryck i den forsknings- och utbildningspolitiska samtidshistorien.
MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum kommer att återkomma med nyhetskrönikor.
