En rad skandaler vid lärosätena har kommit fram det senaste året. Bitvis är det häpnadsväckande interiörer som har avslöjats. Men den kanske mest utbredda skandalen har till stor del passerat under radarn.
En skälvning gick genom akademin när Bosse Lindquists dokumentär avslöjade vart jakten på excellens och de stora genombrotten kan leda. Man kan säga att Macchiarini-affären är ett moraliskt haveri som river ett stort hål i akademins fasad och krossar en del av dess självbild. Paolo Macchiarini är nu är delgiven misstanke om brott för två fall av grovt vållande till annans död och även grovt vållande till kroppsskada.
Macchiarini-affären har inte bara visat upp en skrupelfri huvudperson utan även att ledningen vid Karolinska institutet, KI, saknat etisk kompass. Den kommer att kasta skugga över KI en lång tid framåt. Flera fall av ifrågasatt regenerativ medicin har dessutom följt.
Vid sidan av Macchiarini-affären bleknar de andra så kallade affärer som Universitetsläraren skrivit om under året, även om de är nog så smärtsamma för de inblandade, som konflikterna vid Kungl. Konsthögskolan och vid Arkitekturhögskolan i Umeå.
Men också små moraliska haverier kan riskera att långsamt erodera akademins fundament.
Skandalen under radarn
Därför tycker jag att en annan räcka händelser är värd uppmärksamhet eftersom de berör grunderna i det akademiska livet. Detta trots att de inte kommer att ge några stora rubriker och knappast kommer att leda till några åtgärder från myndigheter med tillsynsansvar.
Universitetsläraren har avslöjat att en lång rad lärosäten mer eller mindre medvetet har struntat i anställningsförordningens föreskrift om att alla tjänster måste lysas ut, även de kortare än sex månader. Och detta trots att bestämmelsen gällt sedan 2011.
Det är ingen exceptionell och dramatisk skandal, som Macchiarini-affären, däremot en systematisk och flerårig praxis.
När Universitetsläraren i maj frågade tio lärosäten hade samtliga kvar de gamla bestämmelserna, utom Lunds universitet som ändrat sina rutiner i höstas.
De lärosäten som Universitetsläraren frågat har uppgett att de inte bara behållit den gamla skrivningen i sina anställningsordningar utan också har använt den för att slippa lysa ut kortare tjänster.
Nu verkar lärosätena kollektivt ha gjort omvändelse under galgen och ändrar sina anställningsordningar. Men då skymtar det fram att lärosätena i stället i högre utsträckning tänker utnyttja möjlighet till att åberopa särskilda omständigheter för att inte behöva utlysa tjänster.
Läsaren kanske tycker att det här inte är mycket att orda om, men åtminstone ett par aspekter är anmärkningsvärda.
Flexibelt förhållande till lagen
För det första visar de här brotten mot anställningsförordningen på ett för svenska myndigheter förvånande flexibelt och pragmatiskt förhållningssätt till lagar och regler.
Jag tycker det är häpnadsväckande att lärosätena, om man anser att anställningsförordningens regler inte fungerar i praktiken, i stället för att slå larm väljer att helt enkelt ignorera dem.
Det är förståeligt att lärosätena behöver agera smidigt för att täcka snabbt uppkomna vakanser. Men det är nog lätt att i all välmening töja en aning på gränserna, för att verksamheten ska löpa på utan mankemang.
Och då är gränsen hårfin till att systemet missbrukas. Det är tydligt hur ett sådant mönster kan fungera. Man tar utan utlysning in personer man känner på upprepade korta anställningar, och sedan när det gått tillräckligt lång tid lasar man in dem. Ingen utomstående göre sig besvär.
Saken blir inte bättre av att det är möjligt att agerandet ingår i en tradition inom högskolan. Kanske har det alltid fungerat så att man sett till att via en bakdörr plocka in sina bekanta. Men agerandet har nu blivit uppenbart genom att lärosätena valt att strunta i reglerna i anställningsförordningen.
Kvaliteten på medarbetarna
En andra aspekt med att anställa efter hemmagjorda regler handlar om en kärna i akademin, hur bra lärare och forskare som anställs.
Rekrytering utan öppen utlysning hänger nära samman med ett ofta diskuterat problem inom svenska högskolor, den låga rörligheten. Kanske till och med det här beskrivna sättet att undvika öppna utlysningar är centralt i de mekanismer som leder till låg rörlighet, tillsammans med så kallade skonummerutlysningar.
Klart är att ett system med kompisrekryteringar leder till att folk inte byter lärosäte och att inte de mest meriterade anställs.
Dessutom leder det till bristande jämställdhet. Det är väl känt att informell rekrytering ofta missgynnar kvinnor. Den danske forskaren Wullum Nielsen har visat att vid rekrytering av seniora forskare vid Århus universitet sökte 23 procent kvinnor till de professurer som utlystes öppet, medan bara 12 procent kvinnor sökte när rekryteringen sköttes informellt, utan öppen utlysning.
Formalia, lagar och regler, har en funktion, de ska skydda mot godtycke, ge rättssäkerhet och i det här fallet borga för att de bästa får jobben, inte de som är goda vänner med den som behöver rekrytera eller som skriver utlysningstexten.
Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren, som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
