Höj studentpengen för hum-sam-området!

Den snedfördelning av utbildningsanslagen som råder mellan ämnes­områden har lett till ett utarmande av humanistisk kompetens inom lärarutbildningen. Det skriver Jonas Ingvarsson från tankesmedjan Humtank, och han ser ett särskilt behov av att justera utbildningsanslagen mellan ämnen inom lärarutbildningen.

Under 2016 kommer tanke­smedjan Humtank att fokusera på två frågor: utbildningen och utbildningsanslagen (den så kallade ”studentpengen”). Vad Humtank vill visa under det kommande året är att ett höjt utbildningsanslag för humaniora och samhällsvetenskap står i proportion inte bara till de enskilda ämnenas välmående (och rentav överlevnad) utan till samhällsklimatet i stort.

Målet är förstås att höja studentpengen generellt, men det är realistiskt att tro att detta måste ske i flera steg.

För många inom den akademiska verksamheten har det länge varit uppenbart att det råder en snedfördelning av utbildningsanslagen mellan olika ämnesområden. Detta har bidragit till onödiga positioneringar, där ämnenas intressen ställs mot varandra i stället för att samverka, och har också lett till ett utarmande av humanistisk kompetens inom lärarutbildningen. Ett höjt utbildningsanslag för humaniora och samhällsvetenskap står i proportion inte bara till de enskilda ämnenas välmående (och överlevnad) utan till samhällsklimatet i stort.

stor tabell debatt

För er som inte har siffrorna helt aktuella ser ni här i tabellen aktuella uppgifter om hur mycket en student genererar till olika ämnen. Bidraget delas upp i två delar, den första delen gäller en antagen student (”helårsstudent”, HST), den andra delen en examinerad student (”helårsprestation”, HPR).

Låt oss för stunden nöja oss med att betrakta skillnaden i anslag mellan humanistiskt utbildningsområde och kategorin undervisning (det är den senare som utgör grundbulten i lärarutbildningen). En lärarstudent inom allmänt utbildningsområde (till exempel pedagogiska kurser) genererar alltså cirka 26 000 kronor mer per läsår än en student som läser historia.

Låt oss nu slå fast en sak: skolan är den enskilt viktigaste kanalen för att nå ut med humaniora till en omvärld utanför akademin. Vi inser lätt värdet av att varje skoldag under kanske tolv år få utsätta det uppväxande släktet för någon tankegång, något perspektiv, någon reflektion som har sin grund i de frågeställningar som humanioraforskningen alltid uppehållit sig vid.

Som alla förstår är det lärarna som måste agera medium här. Men erfarenheten många av oss har, är att de verktyg lärarna får med sig ut i arbetslivet härvidlag är bristfälliga. Humaniora har blivit en instrumentell snarare än intellektuell övning, lärarkandidaterna får lära sig väldigt konkreta grepp för textförmedling, men ges mindre tid för att reflektera över och abstrahera kulturella uttryck i allmänhet.

Jag var under närmare tio år anställd vid ett lärosäte där ämnet litteraturvetenskap levde i symbios med lärarutbildningen. Under denna period sjönk timtilldelningen för en femveckorskurs i litteraturvetenskap från cirka 125 timmar till cirka 50. På dessa timmar ska en kurs planeras, kurslitteratur kontrolleras, kompendier sammanställas, salar bokas, kursportaler upprättas, lektioner skrivas eller åtminstone uppdateras, 10–30 tentor ska rättas, och därtill ett antal omtentor. Det säger sig självt att det inte blir så många timmar över till den faktiska undervisningen, och det är i praktiken omöjligt att förnya undervisningen eller anknyta till pågående forskning.

Ett vanligt upplägg har varit att lärarkandidaterna sam­läser med de som läser fristående kurser. Nu kommer det märkliga: när lärarkandidaten kommer till ämnet litteratur­vetenskap är lärarkandidaten inte längre lärarkandidat. Lärarkandidaten blir litteraturvetare. Och studentpengen sjunker med cirka 26 000 kronor.

Samtidigt har närkontakten med lärarutbildningen bidragit till en så kallad ”didaktisering” av kunskapsämnena som gör att det humanistiska bildningsstoffet får ge vika för mer handgripliga instruktioner i hur detta stoff (det som finns kvar) ska förmedlas till elever i högstadium eller gymnasium.

Läs den förra meningen en gång till, den innehåller nämligen ett allvarligt felslut i det att den förutsätter en uppdelning mellan pedagogiska kompetenser och ämneskompetenser. Jag skulle vilja hävda att åtskillnaden i utbildningsanslag mellan det pedagogiska och humanistiska utbildningsområdet bär en stor del av ansvaret för denna olyckliga dikotomisering. Makthavarna markerar helt enkelt att kunskapsämnen som litteraturvetenskap, religionsvetenskap, svenska, franska och historia inte är att betrakta som pedagogiska färdigheter. Pedagogiken är något instrumentellt.

”Didaktiseringen” ska ändå tas som intäkt på att många pedagoger begripit en viktig sak: nämligen att vi inte kan skilja på det pedagogiska hantverket och det stoff som ska förmedlas – det pedagogiska perspektivet måste in på ämnesnivå i alla lärar­utbildningskurser. Detta är gott och väl, men det har samtidigt väckt visst motstånd från lärare inom olika ämnen som känner att deras ordinarie – och redan kraftigt nedbantade – undervisning sätts allt mer på undantag.

Här kommer därför nästa utmaning: jag vågar påstå att vi faktiskt har varit för dåliga på att visa på vilket sätt humaniorakompetens i sig är en pedagogisk färdighet. Vi måste visa på hur våra kunskaps­objekt (kultur, historia, språk) kan användas för att betrakta vår omvärld, den samtida såväl som den historiska. Humaniora­ämnena är, för att tala med Sherry Turkle, objects to think with. Och i denna kunskapsteoretiska rockad – att se kultur, historia och språk inte som analysobjekt utan som redskap och tankeformer – ryms inte bara en ny pedagogisk potential för humaniora, utan också ett utmärkt sätt att harmoniera (till exempel) den religionsvetenskapliga lärarutbildningskursen med den fristående kursen.

Men också detta kräver mer tid, mer seminarier, mer handledning. Och jag vänder mig nu direkt till de ansvariga ministrarna Gustav Fridolin, Aida Hadzialic och Helene Hellmark Knutsson: vi behöver ett högre utbildningsanslag för humaniora och samhällsvetenskap. I konkreta tal, och som ett första steg mot en generell höjning av hum-sam-pengen – låt lärarstudenten behålla utbildningsanslaget för ”undervisning” även när hen läser sin ämnesfördjupning.

Den form av ”didaktisering” av ”kunskapsämnena” som här skisseras skulle frigöra en stor potential hos den blivande lärarkåren. För vad vi måste lära ut är ju inte hur de rent handgripligen ska använda Harry Potter i lektionssalen, utan en förmåga att abstrahera alla kulturella och samhälleliga objekt i vårt synfält till bruksföremål för bildning och reflektion, lära oss läsa för att se. Så kan framtidens humaniora formas redan nu. Så kan framtidens lärare bli till en resurs i kritiskt tänkande. Så kan framtidens elever skapa framtidens samhälle.

Jonas Ingvarsson
Humtank, biträdande professor i Medier, estetik och berättande, Högskolan i Skövde


Kategorier: Debatt, Finansiering, Politik, Villkor