Förra veckan belönades de fyra läkare som anmälde kirurgen Paolo Macchiarini för forskningsfusk. De fick priset som Årets visselblåsare av antikorruptions-organisationen Transparency International. Priset är mycket välförtjänt, inte minst för att de riskerade sina egna karriärer och sina arbeten för att ta fram sanningen.
Går man utanför forskningsvärlden är det lätt att dra paralleller mellan Macchiarinis forskningsfusk och en rad skandaler i näringslivet som avslöjats på senare tid.
Om en elit i samhället agerar som om de står över regler som gäller för andra medborgare kan det vara förödande för tilliten mellan människor, ett kitt nödvändigt för att hålla samman ett demokratiskt samhälle. Och universiteten har naturligtvis ett extra ansvar som centrum för rationell kunskap om världen.
Trots alla råd från medietränare om motsatsen verkar de flesta makthavares första reflex vara det råd som den brittiske dubbelagenten Kim Philby en gång gav till en grupp östtyska spioner: ”Neka till allting! Det gäller bara att behålla lugnet”.
Och Macchiariniaffären visar tydligt att det mönstret gäller även i universitetsvärlden.
Därför är det mer än välkommet att en sittande utredning kommer att föreslå ett nytt system för hur misstänkt oredlighet inom forskningen ska hanteras. Något annat än ett förslag om att frågan om fusk ska avgöras utanför lärosätena vore märkligt.
Fortsatt högt forskarförtroende
Trots Macchiariniskandalen är förtroendet för forskning och universitet fortsatt högt, enligt Vetenskap och Allmänhet. De som hatar och hotar på nätet verkar upptagna med invandring och gruppen som ägnar sig åt att ifrågasätta etablerad forskning i frågor som klimatförändringar, vaccinationer och strålning hörs inte så mycket.
Men vad är det som säger att den situationen består för all framtid? Kanske räcker ytterligare en illa hanterad Macchiariniaffär för att få forskningens fiender att vakna till och få brett gehör.
Och det är inte självklart att högskolesektorn, som hittills, kommer att få mer pengar när det är ekonomisk kris, för att mildra effekterna av ökad arbetslöshet. I grannlandet Finland skär man nu i stället massivt i högskolan för att förbättra statens budget.
Jag är säkert inte den förste som tänkt tanken att de besparingsidéerna kan komma till Sverige. Och politiker som vill genomföra sådana besparingar vore naturligtvis hjälpta av ett par rejäla forskningsskandaler som underblåser misstro mot högre utbildning och forskning i breda folklager.
En framtidsspaning tyder på att i takt med att allt digitaliseras och att internet når in i minsta vrå blir det allt svårare att dölja missförhållanden.
I dag är alla forskningsresultat digitala. Open science är vanligt och kraven växer att även forskningsmaterialet ska vara tillgängligt, open source.
Därmed blir det allt fler ögon som kan granska forskning, även personer utanför forskningssamhället kan syna forskarnas kort. En följd är alltså att det kommer att bli allt att svårare att dölja oegentligheter.
Även forskningsdata kan hackas
Inte nog med det, en lärdom från Panamaavslöjandet är att ingen databas är så säker att den inte kan hackas, så även forskningsmaterial som inte är avsett för offentligheten kan bli det.
Ett exempel är att 2004 förstörde Christopher Gillbergs medarbetare hela hans forskningsunderlag om damp, när han enligt domstolsutslag skulle tvingas lämna ut det. I dag skulle materialet ha legat i en databas som riskerat att hackas långt innan det blivit ett rättsligt avgörande.
Utan Bosse Lindquists ihärdiga grävande journalistik hade KI-ledningen kanske, kanske lyckats tysta ner, eller åtminstone dämpa, Macchiariniaffären. Men oddsen för att en liknande affär i framtiden skulle kunna hållas inom lyckta dörrar har minskat dramatiskt.
Därför krävs en attitydförändring och anpassning till den nya verkligheten. Philby-taktiken kommer att bli allt svårare att tillämpa; det gäller snarare att stå fri från varje misstanke om att vara inblandad i eller mörka oegentligheter.
Så rektorer: ta tacksamt emot att ni (troligen) inte längre kommer att få sista ordet vid en granskning av forskningsfusk vid ert lärosäte!
Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren, som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
