Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

30 år i de akademiska villkorens tjänst

Tre decennier har passerat sedan fackförbundet SULF såg dagens ljus. Universitetslärarens medarbetare MarieLouise Samuelsson har gjort en djupdykning i arkiven och hittat toppar och dalar i förbundets historia.
Samtidigt ger Mats Ericson, den nuvarande ordföranden och den sjunde i raden, sin syn på fackets roll i framtiden.

18 november, 2015
MarieLouise Samuelsson
SULF:s första fullmäktige 1986, en tid då fackets ställning vacklade och rationaliseringar drevs igenom på flera håll i samhället.

Högskolan expanderade och därmed behovet av att visa facklig styrka genom större och färre förbund.
30 år senare är SULF etablerat både som varumärke och opinionsbildande remissinstans och har till och med utnämnts till ”Sacos gullegrisar”.

Att ett helt nytt fackförbund bildas i mitten av 1980-talet kan tyckas vara något som sker i motvind, på tvärs eller i trots mot den framväxande tidsanda som omtalas som nyliberal eller marknadsliberal.
I november 1984, när beslutet tas att konstitutionera SULF är fackföreningsrörelsen under attack. I omvärlden gör Margret Thatcher sitt bästa för att pulvrisera facket, vilket – exempelvis – får akademiker vid universitetet i Oxford att gå kvinna och man ur huse i protestdemonstrationer.
I Sverige hade den näringslivsnära tankesmedjan Timbro instiftats 1978, med uttalad avsikt att förändra ett samhällsklimat som ansågs alldeles för vänsterorienterat.
Avsikter som möttes med hårda ord från vänster, som när Olof Palme på Metalls kongress 1981 kallade fackföreningsrörelsens kritiker för ”hatets och illviljans kolportörer”.
I historiken över SULF:s första tio år uttrycker sig dåvarande förbundsdirektören Bert Fredriksson lite mildare; ”SULF bildades när de svenska fackföreningarnas ställning började vackla en smula, en ny tid tycktes stunda, en tid för rationaliseringar”.
Och tidsanda är naturligtvis aldrig något entydigt, fackföreningsrörelsen må ha varit under attack, men hade samtidigt otvivelaktigt mer inflytande än tidigare.

Vacklande fack på stark grund
Med 1970-talet kom MBL och LAS, lagstiftning om medbestämmande respektive anställningsskydd och 1984 realiserades de hett omdebatterade löntagarfonderna, vars avveckling i början av 1990-talet innebar att cirka tio miljarder överfördes till forskningsstiftelser.
I övrigt innebar 1990-talet magra år för akademin, genom att myndigheter som universitet och högskolor ålades krisrelaterade nedskärningar och det sedan 1980-talet tilltagande marknadstänkandet och avregleringar gynnade knappast akademisk verksamhet.
Under 1980-talet var det, jämfört med utvecklingen fram till i dag, fortfarande betydligt mer självklart att organisera sig fackligt, högskolevärlden var inget undantag.

SULF-veteranen Anders Grundström som tidigt blivit fackligt intresserad genom de kolleger vid kemiska institutionen vid Uppsala universitet som var aktiva i SUHAF (Sveriges universitets- och högskoleanställdas förbund) minns hur de fackliga positionerna hade stärkts under 1970-talet, som inom Saco-S (som SUHAF tillhörde). Jämför han med nutid finns inte alls det inflytandet, även om han understryker att det skulle vara ännu svagare utan SULF och Saco.

Ömsesidig misstänksamhet när två blev en
Så varför bildades då SULF just 1985? Var det ett uttryck för facklig styrka? Eller som motkraft mot de begynnande anti-fackliga strömningarna?
Nej, snarare var det en slump att det blev i november 1984 som man fick till beslutet och att förbundet därmed började verka från 1 januari 1985.
Man hade försökt tidigare, att slå samman de två Saco-förbunden, SUHAF och ULF (Universitetslärarförbundet).

I en artikel i tidningen Universitetsläraren nr 6/1985 (tidningen började komma ut 1985 och är alltså jämngammal med förbundet) gav SULF:s förste ordförande, Lennart Elmevik, professor i nordiska språk, bakgrunden:
”Diskussioner om en sammanslagning av de båda SACO/SR-förbunden på högskoleområdet hade förts under en längre tid och både SUHAF:s och ULF:s fullmäktige hade vid flera tillfällen uttalat sig för ett samgående. Under 1981 blev diskussionerna särskilt intensiva. 1982 var samgåendet nästan ett faktum, men det skulle dröja ytterligare ett par år innan förbunden var mogna att ta steget till en fusion fullt ut.”

Göran Blomqvist, vd för Riksbankens Jubileumsfond och SULF:s förbundsdirektör mellan 1999 och 2005, var valberedare inför sammansättningen av SULF:s första styrelse. Han konstaterar att det alltid är besvärligt att foga samman två verksamheter till en, men förutom inslag av ömsesidig misstänksamhet mellan SUHAF och ULF är ett mer bestående minne hur många som var besjälade av att få det nya förbundet att fungera.
Fusionen kan vidare sägas spegla den expanderande högskolesektorn, med fler studenter, fler lärare och forskare.

SULF:s namn en tidig källa till debatt
Att det nya förbundet kom att heta Sveriges universitetslärarförbund framstod som tämligen självklart. En avvikande uppfattning framfördes dock redan 1986 då Viktor Samsonowitz, förste vice ordförande i SULF:s första styrelse, väckte en motion om namnbyte, till Sveriges Universitetslärar- och Forskarförbund. Motionen avslogs och namnet blev en icke-fråga under de första tio åren. Namnändringsförslaget har därefter återkommit, men röstats ned av kongressen. Inför årets kongress är det, genom en motion från SULF/Lund dags igen, att avgöra hur akronymen SULF ska utläsas.

Centralorganisationen Saco som länge drivit på i riktning mot färre medlemsförbund, organisatorisk rationalisering och stordrift – målet som inte uppnåddes var sådär fyra storförbund – applåderade givetvis att två förbund blev ett 1985.
När Sacos ordförande Göran Kalin höll tal på SULF:s första fullmäktigemöte (kongresser infördes från 1992) underströk han universitetslärarnas särskilda position:
”SACO/SR anser att högskolans lärare i själva verket är garanter för kvaliteten i utbildningen och därigenom för att SACO/SR:s alla förbund skall kunna hävda professionalismen.”

20 år senare återkom en annan Saco-ordförande, Anna Ekström, med liknande beröm från centralt håll under ett tal på 2010 års kongress:
”SULF är varken Sacos största eller äldsta förbund, men ändå något av Sacos gulle-grisar. Det är ju ni i SULF som utbildar civilingenjörerna och veterinärerna som utgör det största respektive äldsta -förbundet.”

Sex av sju ordföranden har varit män
De första åren hyr SULF in sig på Tegnérgatan i Stockholm, där SUAF och ULF hade flyttat ihop på prov redan före fusionen. Men snart köper man in sig i den fastighet på Ferkens gränd i Gamla Stan där kansliet fortfarande finns, i ett hus som SULF numera äger.
Från början leds förbundets kansli av män, medan kvinnor återfinns som administratörer, 30 år senare är kvinnorna i majoritet på kansliet, oavsett befattning. Sex av hittills sju förbundsordförande är män, efter Elmevik kommer Leif Lewin (1987–1990) därefter Bo Södersten (1991–1996), Staffan Hellberg (1997–2000), Christoph Bargholz (2001–2008). Första kvinnan, Anna Götlind, valdes i november 2008 och efterträddes i november 2012 av Mats Ericson.

Förbundets geografiska läge i Gamla Stan visade sig vara strategiskt av flera skäl, här återfinns inte bara Saco, utan då också motpartens centralorganisation, Statens arbetsgivarverk.
Och från Ferkens gränd är det nära till tåg och flygplatsbussar, samt även rimligt gångavstånd till departement och riksdag.
Inte oviktigt för ett förbund med ambition att påverka den politik som berör medlemmarna och att utgöra självklar remissinstans.
När Christoph Bargholtz avgick (efter åtta år, därmed förbundets mest långvarige ordförande) konstaterade han nöjt att förbundet efter hand blivit mer aktivt och efterfrågat i den offentliga debatten.

Lång kamp för kopplingen mellan forskning och utbildning
Att SULF skulle vara opinionsbildande var också tidigt en uttalad ambition. 1988 kom skriften ”Forskning i tjänsten”, om den nödvändiga kopplingen mellan forskning och undervisning. Ända sedan 1950-talet hade Saco, SUHAF och ULF kritiserat de rena undervisningstjänsterna, SULF kom att överta och envisas med den frågan.
Och det borde inte ens ha behövt vara något snack om saken. 1988 for samtliga svenska rektorer till Bologna och undertecknade den Magna Charta som fastslår att utbildning och forskning är ”oskiljaktigt förenade”, en utfästelse som SULF omedelbart anslöt till.
Men som bekant har denna utfästelse inte återspeglats i högskolepolitiska villkor och universitetslärarnas yrkesverklighet.
SULF kunde 1999 notera en framgång, genom befordringsreformen. En framgång som visade sig ha en uppenbar baksida, då reformen kom att sakna finansiering och därmed risken att befordran kunde innebära blygsam lönehöjning och endast små förändringar i arbetsuppgifterna.

Fick urholkningen av resurserna upp på agendan
En fråga där SULF varit pådrivande och först med att med genomslagskraft formulera kritiken, rör urholkningen av resurser till högre utbildning.
2002 publicerades dåvarande chefs-utredaren Ann Fritzells rapport, Utbildning – Utbyggnad – Urholkning, om hur det system för resurstilldelning som infördes 1993 inneburit en urholkning av grund-utbildningsanslaget. Tio år senare, 2012 återkom Fritzell med Fortsatt utbyggnad – fortsatt urholkning. Problembeskrivningen har efterhand förvandlats från ”SULF-fråga” till närmast konsensus, i dag finns en utbredd med-vetenhet om behovet av en kraftig resursförstärkning.
Och i somras kunde SULF:s nuvarande förbundsdirektör Git Claesson Pipping (i intervju i Universitetsläraren) konstatera att regeringen lyssnat på SULF:s synpunkter, i tillsättandet av en utredning om unga forskares villkor.

De tidsbegränsade anställningarna är en av hjärtefrågorna, högt på SULF:s agenda. Ann Fritzells efterträdare, Karin Åmossa, fick med sin rapport om att en av tre universitetslärare är tidsbegränsat anställd rejält genomslag i medier och sektor.

Gör sig hörd i bruset – och får smäll av medlemmarna
Framgångsrik opinionsbildning innebär (förutom själva sakfrågorna) synlighet, nödvändigt också för ideella organisationer i en offentlighet där konkurrensen om uppmärksamhet är knivskarp.
Även kring detta med synlighet fanns tidiga ambitioner, 1990 slog SULF på stort i samband med sin andra högskolekonferens med temat ”Högskolan inför 2000-talet”. Cirka 500 fanns i publiken, när professor Ulf af Trolle presenterade sin studie och debattbok Mot en internationellt konkurrenskraftig akademisk utbildning efter invigningstal av prinsessan Christina. SULF lyckades dessutom locka sponsorer, både till af Trolles bok och till själva konferensen som fick mycket medial uppmärksamhet.

Iver att nå ut i det omtalade bruset är inte givet någon lätt hantering, ett exempel på det är att SULF 1999 tillsammans med Saco stod som undertecknare av en artikel med rubriken: ”Krymp högskolorna på landsorten.” Vilket – naturligtvis – väckte undran och ilska bland medlemmarna vid högskolorna.
Ordförande Staffan Hellberg fick förklara sig i både press och radio, ”för att få in artikeln gick vi ut med ett annat budskap än det vi egentligen står för”.
Nog blev det genomslag alltid, om än inte som SULF hade tänkt sig.
Efterhand har SULF professionaliserats också gällande den egna kommunikationen och kommer inom en snar framtid att anställa förbundets första kommunikationschef.

En tydligare identitet ska locka fler medlemmar
På uppdrag av förbundsstyrelsen genomgick SULF under 2009 och 2010 ett ”identitetsarbete”, som bland annat innebar diskussioner bland medlemmar och förtroendevalda, om SULF:s värdegrund och identitet. Vilket resulterade i att SULF har som mål att samtliga aktiviteter ska präglas av ”akademiska värden, professionalitet, solidaritet, respekt, ansvarstagande, civilkurage och handlingskraft”.
Samtidigt fastslogs också SULF:s ”visuella identitet”, genom byte av logotype.
Kommunikations- och identitetsarbetet hör givetvis samman med rekryteringsarbetet, att locka nya medlemmar och inte minst nya som vill engagera sig och arbeta lokalt, med det som är både slitsamt och mindre synligt, som förhandlingar och medlemsärenden.

Vid starten hade SULF 6 000 medlemmar, efter tio år 14 000 och i september i år visar statistiken 20 291.

Alltså en positiv utveckling under decennierna, men som Mats Ericson berättar i artikeln nedan, handlar det om en ökning i absoluta tal, medan den fackliga anslutningsgraden i stort har varit vikande sedan 1980-talet, då SULF:s förste förbundsdirektör talade om en ny tid, om hur fackföreningarnas ställning började vackla.
I dag, 30 år senare, är en av knäckfrågorna för SULF (och för all del samtliga fackförbund) hur man ska nå och rekrytera från den stora skaran av potentiella medlemmar, de som så att säga borde vara med.

En ny vision – och en ny betydelse?
Inför årets kongress, med temat ”Visioner och vägval”, föreligger en motion med tydlig koppling till den ständigt närvarande rekryteringsfrågan. Det är den förutnämnda motionen från SULF/Lund, som föreslår en stadgeändring och närmast ordagrant samma namnbytesförslag som framfördes för snart 30 år sedan.
Också den här gången motiverat med hänvisning till identitet och rekrytering, enligt SULF/Lund är SULF ”dock inte enbart universitetslärarnas förbund. Det är också en facklig och professionell organisation för forskare. I det särskilda rekryteringsarbete som riktas till forskarna och inte minst doktoranderna är det av stor vikt att SULF i stället utläses Sveriges Universitetslärare och Forskare”.

Förra kongressen, 2012, medförde en hel del av nyheter och nyordning. Ny ordförande valdes, ledamöterna beslutade att SULF skulle anta en ny sammanhållen högskolepolitik, vidare ändrades den gamla ordningen med kongresser vartannat år till att dessa ska hållas vart tredje.
I år kan kongressen – om motionen från Lund vinner gehör – innebära ett namnbyte, det vill säga hur förbundets namn ska utläsas.
Att ändra på själva namnet vore alltför riskabelt, under de 30 år som gått sedan förbundsfusionen mellan SUHAF och ULF och trots facklig motvind har SULF otvivelaktigt etablerats som ett tämligen slitstarkt varumärke.

 

”Vi måste ut ur den fackliga stugvärmen”

Den fackliga anslutningsgraden är för låg och den negativa trenden måste vändas. Annars kan den svenska modellen försvinna, varnar SULF:s ordförande Mats Ericson.

Efter år av stagnation ökar medlemsantalet i SULF, som det länge gjort i de andra Sacoförbunden.
Men inom Saco kan vi inte fortsätta att vara förnöjda med en medlemsökning i absoluta tal, då kommer vi att förbli feta, mätta katter.
I stället måste vi ut ur den fackliga stugvärmen.
Det säger SULF-ordföranden om den utveckling som innebär att medlemmarna visserligen blir flera, men att den fackliga anslutningsgraden under många år har sjunkit och relativt sett är för låg.
Han menar att det därför är väsentligt att arbeta för att vända den nedåtgående trenden.
– I Norden avviker vi ännu mot omvärlden, men på sikt är den vikande anslutningen ett hot mot partsautonomin och den svenska modellen är då inte längre en självklarhet.

Individfokus och förlorade strider har försvagat facket
Förklaringarna till bristande intresse för att vara med i facket är, självfallet, flera.
Sett ur ett större perspektiv talar Mats Ericson om ett samhälle som förändrats och blivit mer individualiserat, mer marknadsorienterat.
I stället för att själv arbeta för andra inom ideella organisationer och föreningsliv finns förväntan på egna fördelar.
– Ett exempel är att medlemskap i en båtklubb förr handlade om gemensamma arbetsinsatser och socialt umgänge, nu är man snarare med bara för att få en billig båtplats.
Direkt fackliga aspekter på svagare fackligt engagemang kan vara att betydelsen av centrala avtal har minskat, att löneförhandlingen är något som förskjutits till att bli individens ansvar.
– Då är det lätt att tro att man inte behöver fackets hjälp. Samtidigt finns – också bland de som inte är medlemmar – fortfarande en förväntan på att facket kan bistå när det uppstår problem.
– Man står på skuldrorna av andras tidigare insatser och fackliga kamp, men är inte alltid beredd att själv bidra.

Mats Ericson påpekar också att den svenska fackföreningsrörelsen i stort har förlorat många strider på senare år.
– Och facket lokalt vinner verkligen inte allt, men det är viktigt att inse att om facket inte alls fanns så skulle det ha blivit ännu värre.
Vilket kan vara svårsålt som argument för facklig anslutning och SULF:s ordförande menar därför att facket måste ha ”en bättre berättelse”.
– Bland det bästa SULF gör är insatser med viss personsekretess, insatser som är slitsamma för de lokala ombuden, men som vi alltså inte öppet kan berätta om som fackliga framgångar.
Han hoppas vidare på mer fackliga diskussioner i fikarum och korridorer och framhåller hur viktigt det är för hårt arbetande lokala företrädare att träffas, visa upp sig för varandra.
– Och här är kongressen en pulsåder, liksom de årliga SULF-dagarna.

Rekrytering av medlemmar en prioriterad fråga
Mats Ericson har under sin tid som ordförande drivit ”rekrytering” som en viktig punkt på förbundsstyrelsens dagordning, inte något som kan strykas för mer akuta ärenden.
– Doktorander och utlandsfödda är två grupper som vi särskilt vill se som nya SULF-medlemmar, det hör ihop med att förbundet måste bli mer tvåspråkigt, det vill säga hålla fler möten och andra sammankomster på engelska, här är seminarierna Working in Sweden ett utmärkt sätt att nå nyanställda och utlandsfödda.
Och hur föreställer sig SULF:s ordförande läget för förbundet och facket generellt, om tio år, när SULF fyller 40?
– Då är vi Sacos eget PRO, vilket vi i viss utsträckning redan är.

Att vara ett förbund för pensionärer ser han absolut inte som något negativt, tvärtom:
– Det är en styrka, SULF står till skillnad från många andra förbund för en identitet som man vill behålla, livet ut. Många är ju också yrkesaktiva långt efter pensionsålder, även om det har förändrats så att det inte längre är självklart att vara emeritus, i stället blir man till exempel senior professor, förutsatt att man kan dra in pengar…
Och oavsett styrkan i trofasta äldre medlemmar ligger rekryteringskrutet otvivelaktigt på föryngring.
– I den bästa av världar har vi senast om tio år också bidragit till att vända trenden och fler blir fackligt aktiva och fackligt anslutna, också relativt sett.
Om inte? Ja, ett värsta scenario är att den negativa utvecklingen fortsätter och den svenska modellen, med samarbete och konsensus försvinner.
– Att motverka det var ett av skälen till att jag ville bli ordförande för SULF.

MarieLouise Samuelsson
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023
Nummer 4, 2023