Forskarflykt från Spanien i krisens kölvatten

Spanska universitet dräneras på kunskap när forskarna söker sig utomlands och inte hittar möjligheter att återvända. De som är kvar i Spanien jobbar under allt sämre villkor. Sker inte en vändning snart blir den ekonomiska krisens skada på forskning och utbildning svår att reparera.
Huvudbyggnad Universitat de Barcelona
Universitat de Barcelonas nuvarande huvudbyggnad invigdes 1874.

Morgonen är solig och frisk, men blygrå moln hänger tunga vid stranden. Bussen mot universitetet fylls snabbt. Barn med för stora prinsess- och hjälteryggsäckar trängs med vuxna bakom sina telefoner.
Utanför fönstret syns lyftkranarna sticka upp i skyn intill La Sagrada Familias kyrktorn, Antoni Gaudís arkitektoniska storverk. Bygget har med hjälp av donationer pågått i över 130 år, och fortsatt genom den pågående ekonomiska krisen. Barcelona har klarat sig bra genom krisen tack vare turismen, säger en man som jobbar som taxichaufför.

Från dem som står utanför turistnäringen är bilden däremot en helt annan. Politikerna kritiseras för att fokusera på turister och snabba pengar medan invånarna själva drabbas av stora nedskärningar som kommer att påverka kommande generationer.
Framme vid fakulteten för biologi vid Universitat de Barcelona, UB, syns få människor till. Biblioteket är däremot fullt. Det är examenstider. Trots höjda studieavgifter, minskade stipendier och mindre årskullar är söktrycket på utbildning stort. Kunskap kan vara den personliga räddningen. Biljetten bort.

I ett rum på första våningen har Manuel Reina, docent i cellbiologi, sitt kontor. Längs ena väggen står höga bokhyllor fulla med böcker.

– De har jag köpt med mina egna fickpengar. Datorerna också, säger han och pekar på sitt skrivbord.
Sedan Spaniens ekonomiska kris var ett faktum år 2009 har institutionens budget skurits ned med 40 procent. Det finns inte längre pengar för att kopiera upp prov till studenterna, det får Manuel Reina ta från sin egen forskningsbudget.

– I de ämnen som jag ansvarar för försöker jag se till att studenterna får samma praktiska träning i laboratoriet som innan krisen, det är väldigt viktigt. Den budgeten rör vi inte, men allt annat har jag skurit ner på, säger han.

Han har omkring 2 000 euro i laboratoriebudget per år för sina 200 studenter.

– Det blir tio euro per student. Med det försöker jag göra vad jag kan, och jag lyckas. Med magi, eller jag vet inte vad. Det vi får av universitetet för att utbilda folk är en spottstyver, och vi hade redan små budgetar innan krisen, säger Manuel Reina.

Bland böckerna om biokemi och bioteknologi i Manuel Reinas hylla står origamifigurer. En tjur, en drake, ett klatrinprotein. Origami tränar en både i matematik och i att förstå flerdimensionell topografi, berättar Manuel Reina.

Han tar med sig sin hobby in i föreläsningssalen för att illustrera för studenterna hur klatrinproteinet kan ta olika former.
Än så länge tror han inte att undervisningen av hans studenter har försämrats av krisen. I alla fall inte i det han har kontroll över. De teoretiska delarna av sina kurser håller han själv i, medan de som dagligen arbetar i laboratoriet ger den praktiska undervisningen.

– Men på en generell nivå håller utbildningen i Spanien på att degenereras. Man gör så gott man kan, men vi förlorar väldigt högutbildade personer och ersätter dem med personer med mindre erfarenhet och till en lägre kostnad. Det är därför jag menar att systemet i Spanien är en katastrof. Om något fungerar så är det bara tack vare engagemanget från personalen.

I Manuel Reinas forskargrupp går det fortsatt bra, men de blir lite mer trängda för var dag. De har inte råd att upprepa experiment i samma grad som förut och allt material används med stor sparsamhet.

– På 1980-talet hade vi tre pipetter på hela institutionen. Vi tvättade och återanvände dem, medan man i andra länder bara köpte nya. Sedan dess har Spanien börjat komma ikapp resten, men nu faller vi ifrån igen. Vi har inte börjat återanvända pipetterna, men vi räknar dem väl. Och vår utrustning börjar bli gammal, det är ett stort problem, säger Manuel Reina.

På 1990-talet började hans forskargrupp med uppdragsforskning och skapade ett av de första företagen i Spanien som var en spin-off från universitetets arbete. Företaget, Advancell, hyrde forskartid av universitetet och med hjälp av externa investerare byggdes en högkvalitativ miljö upp som sålde tjänster, innovationer och teknologi inom cell- och molekylärbiologi. Men majoritetsägarna sålde företaget 2012. Då försvann en inkomstkälla för universitetet och en betydande plattform för Manuel Reinas forskargrupp.
Den fortsätter att forska, men numera i mindre skala och inom ramen för ett center vid universitetet som heter Celltec UB.
Det har haft en årsbudget på omkring 500 000 euro, varav 40–45 procent varit offentliga medel, och 55–60 procent har varit privata medel.

– Jag lyckas behålla mitt forskarlag, trots att vi inte har några stipendier, tack vare uppdragsforskningen. Pengarna därifrån använder jag till löner och det ger oss möjlighet att ha bättre utrustning, att resa och andra saker som annars är svårt nu. Jag har en forskningslinje som vi har upprätthållit i sex år utan offentliga medel, bara med pengar från uppdragsforskningen, säger Manuel Reina.

Han stred för möjligheten att samarbeta med näringslivet i en tid då det mötte mycket motstånd, men det allt starkare beroendet av privata medel är tufft.

– Jag är stolt för att jag kan dra in pengar från företagen för att betala löner, men för varje månad dras snaran runt min hals åt. Många är beroende av att jag gör det här jobbet. Jag har ingen skyldighet att göra det, men det kompenserar för de enorma brister vi har i systemet och som har förvärrats av krisen. Det möjliggör att hjulen fortsätter att rulla – så länge jag orkar.

Hur länge orkar du?
– Jag vet inte. Är du anställd vid ett universitet i Spanien så är det för att undervisa som du får betalt. Om jag skulle sluta forska i morgon och aldrig mer publicera en artikel skulle ingen bry sig ett jota.

Manuel Reina berättar att efter varje sexårsperiod av forskning bedömer en kommitté om arbetet varit bra, och i så fall höjs årslönen med drygt 1 000 euro.

– Så efter mina 30 erkända år av forskning får jag knappt 6 000 euro mer om året. Tror du att det är värt att viga 30 år av sitt liv och jobba tio–elva timmar om dagen för de pengarna? Nej. Vi forskar för att vi vill, inte för att vi har ett system som stödjer det.

En byggnad bort tar dekanen Gustavo Llorente emot. Hans bild av läget i Spaniens universitetsvärld överensstämmer med Manuel Reinas. I några år kunde de frön som såtts innan krisen fortsätta ge skörd, men det märks nu även i fakultetens siffror att jorden har lakats ur.
Mellan 2006 och 2012 hade fakulteten för biologi 50–60 offentligt finansierade forskningsprojekt. 2013 var de bara 17, men 2014 ökade de till 36. 2013 var också det första året då fakultetens publikationer och kongressbidrag minskade substantiellt.

– Om det fortsätter så här kan det innebära oreparerbar skada för forskningen, säger Gustavo Llorente.

Budgetnedskärningarna har sammanfallit med ytterligare en börda, Bolognaprocessen. 2009 skulle de nya utbildningscyklerna med en treårig grundnivå och en tvåårig avancerad nivå implementeras. Förändringen utnyttjades för att samtidigt öka antalet grundkurser på fakulteten. Allt detta skulle göras utan att öka kostnaderna. Det var en omöjlig uppgift. Antalet studenter per lärare har ökat, praktisk laboratorietid har kortats och fältresorna har blivit färre.

– Praktiskt taget bibehåller vi kvaliteten på utbildningen tack vare frivilliga insatser från universitetslärarna. Det borde inte vara så, de borde ha betalat för allt sitt arbete, men detta är verkligheten, säger Gustavo Llorente.

Doktorandplatserna har minskat, och allt fler studenter och forskare letar efter möjligheter utomlands.

– Vi exporterar hjärnor, högkvalificerade personer som har utbildat sig här. Det är bra för dem, och som lärare och kollegor gläds vi med dem, men problemet för forskningen i Spanien är att för få återvänder.

Eftersom internationell forskningserfarenhet är ett vanligt steg i karriären är det svårt att få tillförlitlig statistik på vad som kan räknas som kunskapsflykt från Spanien på grund av den ekonomiska krisen. I de drabbade verksamheterna där samtalen om möjligheter och villkor sker är det däremot ingen tvekan om vad som pågår.

– Jag hörde på radio att en högt uppsatt person i regeringen sa att det inte sker någon kunskapsflykt, och jag var nära att ringa upp på en gång och berätta att jag har uppgifter som visar det motsatta. Regeringen har inte förstått hur allvarligt problemet är, säger Gustavo Llorente.

Det finns även en inhemsk kunskapsflykt från universiteten till de mer specialiserade forskningscentrumen – elitsatsningarna. Deras budgetar har inte drabbats lika hårt av krisen. Kunskap har också lämnat universiteteten när många äldre lärare och forskare har gått i förtidspension på grund av den allt tuffare arbetssituationen.
Sedan 2009 ersätts bara en av tio statsanställda genom nyanställning. Kataloniens regering har beslutat att ersätta ytterligare fyra av tio pensionsavgångar, men då på ett särskilt kontrakt med något sämre villkor.

Den sortens nyanställningar är också relativt få. I stället har universitet systematiskt börjat missbruka möjligheten att använda associerade lärare. Den personalkategorin skapades för att kunna ta in externa experter, till exempel en forskare på ett läkemedelsföretag eller en ekonom på Världsbanken, för att undervisa ett begränsat antal timmar under ett år. Ersättningen kan snarast ses som en symbolisk summa och ett komplement till en redan avlönad person.

Vid Universitat de Barcelona är 40 procent av den undervisande personalen associerade lärare. Men facket bedömer att omkring 75 procent av dem är så kallade falskt associerade lärare. Det är personer utan relevant anställning på annat håll som anlitas på årsbasis för att täcka behovet av ordinarie universitetslärare.
Medan studenter har protesterat mot nästan fördubblade kursavgifter och färre stipendier har det varit ganska tyst från de universitetsanställda den senaste tiden. Man klagar till sin chef, som i sin tur klagar uppåt, men alla vet att de sitter i samma båt med bakbundna händer. De falskt associerade lärarna vid Univeristat de Barcelona har däremot organiserat sig under namnet Assemblea de Professorat Reclamant och de gör kampanjer för att anställningarna ska regulariseras.

En av de drivande är Roser Rodríguez Carreras som också är aktiv i fackförbundet Coordinadora Obrera Sindical. I början av sin doktorandbana i geografi erbjöds hon att undervisa som associerad lärare under ett år för att fylla en tillfällig lucka. Det var 2011 och sedan dess har kontraktet förlängts varje år.
Enligt Assemblea de Professorat Reclamant gör de falskt associerade lärarna motsvarande 50–75 procent av en fast anställd lärares jobb, men får mellan 91 och 545 euro i månaden jämfört med den fast anställdes 2 526 euro i månaden.

Roser Rodríguez Carreras delar ett kontor på institutionen för geografi. Där deltar hon i de allmänna mötena och hon ingår i en forskningsgrupp utöver sitt avhandlingsarbete.
Men hon är bara kontrakterad för att arbeta tolv timmar i veckan, då hon ska ha hand om undervisning och studenthandledning för tre kurser. Bara det tar betydligt mer arbetstid. Hon får 517 euro i månaden.

– Jag har ibland gjort småjobb vid sidan om och klarar mig ekonomiskt tack vare stödet från min partner. Men andra falskt associerade lärare måste dela lägenhet och tar jobb som servitör eller vakt för att klara sig. Samtidigt försöker de forska och publicera sig eftersom du behöver ett bra cv för att kunna få ett kontrakt som lektor, säger Roser Rodríguez Carreras.

Även innan krisen utnyttjades associeringskontrakten för att rekrytera forskare i början av sin karriär i stället för till experter. Det var ett vanligt första steg på väg mot den fyraåriga anställningen som lektor, vilken i sin tur kunde leda till en statlig tillsvidareanställning vid universitetet.

– Men i och med den ekonomiska krisen skapas det inte längre lektorsvakanser eller fasta anställningar. Man får leta efter dem med lupp. Vi har kollegor nu som efter sina fyra år som lektor har fått gå tillbaka på kontrakt som associerad lärare. Det finns de som gått på de kontrakten i 10–15 år, säger Roser Rodríguez Carreras.

Parallellt med facket försöker Assemblea de Professorat Reclamant förbättra villkoren.

– Vi kräver stabilitet, lön och en framtid – att vi inte ska behöva leva med osäkerheten om huruvida kontraktet förnyas varje år, bättre betalt och att det öppnas upp fler riktiga anställningar så att vi kan verka med värdighet inom universitetet, säger Roser Rodríguez Carreras.

Uppmärksamheten kring universitetets missbruk av associeringskontrakten har slagit tillbaka mot de falskt associerade lärarna.

– Universitetet försöker skydda sig juridiskt. Nu vill det att man ska kunna visa att man också har annan anställning för att få sitt kontrakt förnyat, men i krisens Spanien är det svårt att hitta jobb över huvud taget och vi gör mycket mer vid universitetet än bara undervisar. I år är våra första krav därför att alla falskt associerade lärare får sina kontrakt förnyade, säger Roser Rodríguez Carreras.

Hon upplever att de fast anställda kollegorna har stor förståelse för den svåra situationen, men att de inte har uttryckt sitt stöd i handling. Om en institution beslutar att inte utnyttja falskt associerade lärare, och den samtidigt inte får anställa, blir det de fast anställda lärarna som får dela på den alltför tunga undervisningsbördan.

– Jag förstår att det är svårt, men om det inte bara var en institution som sa ifrån utan många, eller om alla vi som är falskt associerade gick ut i strejk, så skulle det tvinga rektorn att vidta åtgärder och förhandla med regeringen. Men vi blir lite paralyserade av rädslan att inte få våra kontrakt förnyade eller att inte få en anställning senare om situationen förbättras, säger Roser Rodríguez Carreras.

Hon ser inte mycket ljusning, men inte heller något alternativ till att fortsätta kämpa.

– Vi är svaga, men kämpar vi kan vi antingen vinna eller förlora. Kämpar vi inte kan vi inte vinna något.

Under året har Spaniens ekonomiska tillväxt haft den snabbaste ökningen sedan krisen började. Internationella valutafonden, IMF, spår att den blir 3,1 procent 2015. Den spanska regeringen har aviserat en liten höjning av budgeten för forskning och utveckling till nästa år. Men den posten har gått hårt åt under krisen, och skulle nästa år ändå bara nå 66 procent av vad den var toppåret 2009.
Dekanen Gustavo Llorente på fakulteten för biologi känner stor ovisshet inför framtiden.

– Men något måste hända, bra eller dåligt. Vi har stora pensionsavgångar i nära framtid och då måste det finnas välutbildade personer som får möjligheten att ta vid.

Manuel Reina, molekylärbiologen och origamisten vid samma fakultet, märker av förbättringen i ekonomin.

– Jag har märkt att företagen har börjat beställa mer och är övertygad om att landets ekonomi kommer att komma på fötter. Problemet är att många saker har skadats längs vägen.

Läs också: Tillbaka i Spanien mot alla odds


Kategorier: Artiklar, Finansiering, Forskning, Utland, Villkor