Solen skiner nästan alltid i Kalifornien, så också denna morgon när vi tar tunnelbanan från San Franciscos centrum, under bukten och ut på andra sidan i Downtown Berkeley.
Staden, uppkallad efter biskopen och filosofen George Berkeley, har bara drygt 100 000 invånare men hyser University of Californias äldsta campus.
– Ska vi tala danska eller engelska? frågar Martin Olsson när han på avtalad tid dyker upp vid The Campanile, det klocktorn som majestätiskt reser sig inne på campuset.
– Förresten, de säger att min danska blivit en smula ålderdomlig, så kanske engelska? föreslår han med ett skratt.
Vi går till Evans Hall, en betongbyggnad konstruerad på 70-talet, där institutionen för matematik besitter fyra våningar. Professorns arbetsrum, på åttonde våningen, är påfallande spartanskt.
Kanske finns inget behov av yttre prakt när man, enligt Times Higher Education, är världens åttonde främsta universitet. En mätning på usnews.com angående bästa globala universitet utnämner Berkeley till världsetta i matematik, med 100 poäng av 100 möjliga.
– Nåja, kommenterar Martin Olsson, dessa rankningar… Ibland är du nummer tre och ibland nummer ett. Men detta är en underbar plats!
Han var bara tolv när pappan, cellbiolog vid Köpenhamns universitet, fick jobb inom privata sektorn i USA.
Familjen flyttade till den lilla orten Orinda i Kalifornien och Martin Olsson började sjuan i den lokala, statliga grundskolan.
– Det fanns en del skillnader. Jag kan inte minnas att ha gått igenom så strukturerade tester i den åldern i Danmark.
Vad som förvånade mina föräldrar mest var att de så tidigt separerade eleverna i olika grupper i USA. I matematik hade vi en avancerad grupp redan från sjuan.
Eftersom hans engelska ännu inte var perfekt, fick Martin Olssons föräldrar ligga på för att sonen skulle få läsa den avancerade matematiken, något de knappast lär ångra med facit i hand…
USA har tolvårig grundskola, där de fyra sista åren utgör High School. Den som vill fortsätta sina teoretiska studier söker sedan in till universitet eller college (se artikeln Elva frågor och svar om högre utbildning i USA).
Martin Olsson berättar att han, liksom många jämnåriga, sökte in till ett stort antal högre lärosäten. Han blev antagen på privatdrivna Harvard, världstvåa enligt Times Higher Education.
– Jag hade lyckan på min sida. Mina betyg från High School var bra och jag fick fina rekommendationsbrev från mina lärare. Jag gjorde väl bra ifrån mig på de standardtester man måste ta och intervjuades även av en lokal representant för Harvard.
Idrottsutövande är en klar merit, när man söker till högre utbildning i USA.
– Jag spelade tennis på den tiden och det tror jag hjälpte mig att komma in. I ett år hann jag spela innan jag bröt handen och var tvungen att ändra fokus, förklarar han med ett smil.
Han var 18 år och ensam på en av världens mest prestigefyllda högskolor.
– Visst var det en utmaning. Men det hjälper att man är 600 nykomlingar och jag antar att alla känner så.
Många amerikanska colleges har en tradition med så kallade liberal arts (se artikeln Elva frågor och svar om högre utbildning i USA). För det unga matematiksnillet innebar det inte enbart studier i algebra, utan även exempelvis i Shakespeares verk.
– Jag läste också en kurs om kelterna och deras historia. Min rumskompis hade design som huvudämne och det fanns en massa andra studenter som man bodde med och som läste annat än vad man själv gjorde.
– När man så småningom ska gå ut i världen är det bra att ha kunskap om ett stort antal saker.
Martin Olssons föräldrar betalade den fyraåriga utbildningen.
– Harvard erbjuder inga idrottsstipendier. Vi hade det inte speciellt gott ställt, men mina föräldrar ville inte att finansiella aspekter skulle påverka mina studier.
Efter de första två åren med breda studier, fokuserades de sista två på matematiken. Studietakten vid en amerikansk prestigeskola är mycket hög.
– Så klart att det var tufft. Men eftersom det handlade om något jag verkligen uppskattade så var det ett rent nöje!
Att efter Harvard söka sig till privata näringslivet var inte ett alternativ för Martin Olsson. Från undergraduate (alltså kandidatexamen) sökte han därför vidare till graduate-nivån (master- respektive doktorsexamen).
– Det var en rätt komplicerad process. De tittar på allt du gjort på colleget, ånyo handlar det om rekommendationsbrev och om betyg. Samt resultatet från ett nationellt test som kallas GRI och ett specifikt matematiktest.
– Jag hade också tillbringat några sommarmånader vid Mount Holyoke college i Massachusetts, på en kurs där man som undergraduate fick en aning om vad forskning är.
Martin Olsson antogs till Berkeley, ett av hans många val, och där kom han att tillbringa åren 1997–2001.
– Som graduate-student fick jag mina studier finansierade av det matematikprogram jag gick på. En del av det innebar att undervisa studenter på undergraduate-nivå.
– Första året brukar man ta rätt mycket kurser, och därefter börja leta efter en handledare för att kunna börja forska.
Martin Olssons område är algebraisk geometri och han presenterade sin avhandling 2001. På frågan om betyget på doktorsavhandlingen, blir professor Olsson en smula konfunderad.
– I USA är inte avhandlingar graderade. Jag vet att det är annorlunda i Sverige, där man lägger fram dem offentligt. Vid ett tillfälle har jag varit opponent på Stockholms universitet.
I USA har man oftast i stället en fakultetskommitté, ”dissertation committee”, som bedömer doktorsavhandlingen.
– Och när avhandlingen blir offentlig, i mitt fall i mindre delar och olika tidskrifter, blir den ju också evaluerad.
Nästa logiska steg för Martin Olsson var att hitta en postdoktjänst. Amerikanska matematiker har till och med en hemsida (www.mathjobs.org) för dessa, och Martin Olsson berättar att det inte är ovanligt att söka uppemot 100 sådana här platser.
Än en gång stod honom lyckan – eller nog snarare skickligheten – bi. Han fick en treårig postdoktjänst vid Massachusetts Institute of Technology, MIT, rankat av Times Higher Education som sexa i världen.
Martin Olsson forskade, med stöd från regeringsorganet Nation Science Foundation, samtidigt som han undervisade MIT-studenter.
– Underbart! Som forskare inom matematik är man ju rätt mycket för sig själv, så det är väldigt värdefullt att omges av äldre experter.
– Det var en treårig tjänst och det finns ett rätt starkt tryck att man under den tiden ska producera goda forskningsresultat inför nästa runda på arbetsmarknaden.
Mot slutet av postdoktjänsten var det dags att se sig omkring efter vad man i USA kallar en tenure-anställning. Enkelt uttryckt innebär det en snitslad bana som ska leda fram till en fast tjänst.
– I mitt fall och för de flesta med liknande inriktning är de tre milstolparna att först få en postdok, då du räknas som en fullfjädrad matematiker, att därefter säkra sin första tenure track-anställning och till sist få tenure.
Martin Olsson fick 2004 tjänst som Assistant Professor (universitetslektor utan tillsvidareförordnande) vid University of Texas i Austin. Två år senare rekryterades han till Berkeley och en liknande befattning.
– Det är rätt stor rotation inom den amerikanska universitetsvärlden och de kände ju till mig på Berkeley sedan gammalt.
Det tog ytterligare två år innan han, 2008, blev Associate Professor (universitetslektor med tillsvidareförordnande) och så, 2010, professor.
– Naturligtvis är det en stor befordran att bli professor. Men som jag ser det är den största distinktionen mellan tenure eller inte tenure, och jag fick tenure när jag blev Associate Professor.
Därmed hade han alltså en tillsvidaretjänst. I USA, där anställningstrygghet i vår bemärkelse är sällsynt, finns röster som ifrågasätter att just universitetslärare ska ges denna fördel. Martin Olsson är inte en av dem.
– Jag tycker att det är avgörande för god forskning, att man inte ska behöva oroa sig över anställningstrygghet. Det finns ändå så mycket tryck utifrån på den akademiska världen.
När vi ställer de för en europé rätt självskrivna frågorna om arbetskontrakt och arbetstider, framgår det plötsligt hur annorlunda USA är.
Arbetsavtal på timnivå saknas, man fokuserar i stället på antalet kurser.
– Kurserna måste undervisas, men eftersom vi är ett forskningsuniversitet sker mycket utanför den formella klassrumsmiljön.
– Jag går upp klockan fem på morgonen och jobbar med min forskning till halv sju eller sju, tar barnen till dagis och cyklar vidare till mitt kontor där jag brukar vara vid halv nio eller nio.
Förutom undervisning är det mycket handledning av studenter, upp till doktorandnivå, och Martin Olsson är också delaktig i ett antal olika kommittéer som universitet har.
– I dag efter lunch har jag ett möte med graduate students från ett till halv tre och så håller jag ett seminarium mellan tre och fyra. Så hämtar jag på dagis och brukar vara hemma vid 18 eller lite senare. På helgerna vilar jag och älskar att tillbringa tiden med min fru och tre unga döttrar.
När vi frågar om semester, framgår också skillnaden mot Norden.
– På somrarna är det en hel del forskning. Men jag brukar kunna ta några veckor ledigt och då campar jag exempelvis med familjen.
Familjen, där hustrun är staff researcher vid University of California i San Francisco, äger sitt hus. Att fråga om lön anses inte artigt i USA, men vi undrar om familjen kan sätta undan en slant…
– Ja, och det måste vi. Som professor har man en del pensionsförmåner, men vi sparar redan för barnens college-avgifter.
Å Universitetslärarens vägnar tackar vi för intervjun genom att överräcka en påse äkta dansk ”Tyrkisk peber”, något som glädjer danskättade professorn och inte verkar säljas här i Berkeley.
När vi avslutningsvis frågar om ”hemligheten” bakom de amerikanska universitetens överlägsenhet, svarar Martin Olsson genom att berätta att han på MIT i Massachusetts hade minst tre kollegor som talade danska. Folk kommer hit från hela världen. Att för mig som professor få jobba med sådana studenter och kollegor och på en sådan här fakultet, det är helt enkelt fantastiskt!
