Vid olika tillfällen har debatten om Vetenskapsrådet och villkoren för forskningsmedel diskuterats i Universitetsläraren. Senast i nummer 1/2015 var Mats Ericson, ordförande för SULF, starkt kritisk till Vetenskapsrådets förslag på ett nytt utvärderingssystem för fördelning av forskningsanslagen till landets universitet och högskolor.
I samma nummer jämförde Fredrik Karlsson vid Högskolan Dalarna, Vetenskapsrådets stora forskningsutlysning med ett kostsamt lotteri. Karlsson riktade sin kritik mot Vetenskapsrådets generaldirektör Sven Stafströms artikel i Universitetsläraren nr 13/2014 och Vetenskapsrådets stora forskningsutlysning där Stafström framställde Vetenskapsrådet som garanten för forskning av högsta vetenskapliga kvalitet.
Ericson och Karlsson riktar viktig och värdefull kritik mot Vetenskapsrådet. De pekar på ett problem som många inom forskarsamhället sannolikt skulle hålla med om. Men vi måste gå ett steg längre i vår kritik och komma med alternativa förslag på hur vi ska utveckla och förbättra villkoren för forskningen.
Vetenskapsrådet har en central roll i organiseringen och hanteringen av forskningsmedel. Här ligger ett strukturellt problem som behöver lyftas fram i debatten. Jag menar att det första vi behöver börja med är att ifrågasätta legitimiteten och nyttan med Vetenskapsrådet. Enligt min mening är Vetenskapsrådet en del av problemet och borde läggas ner.
Vetenskapsrådet lägger stora resurser på att granska, kontrollera, besluta och utvärdera forskningsprojekt och forskningsmedel. Utöver de stora forskningsanslagen finns det en rad andra bidrag som kräver kontroll, utvärdering och beslut. När man klickar sig runt på Vetenskapsrådets hemsida så är det lätt att gå vilse bland alla dessa bidrag. Utöver att myndigheten slukar stora resurser på att hantera bidrag lägger många forskare och sökande mycket tid på att skriva ansökningar för att få dessa bidrag. Flera forskare har försökt räkna kostnaderna för detta tröga och resurskrävande system. Redan år 2004 skrev Agneta Stark, då rektor vid Högskolan Dalarna, en mycket tankeväckande artikel i Universitetsläraren om kostnaderna för ansökningar till Vetenskapsrådet. Stark uppskattade 2003 års kostnader för ansökningsförfarandet (tid att skriva en ansökan, förberedelser, granskningar och beslut) till 417 människoår. Då motsvarade kostnaderna 230 miljoner kronor.
Trots att det är mer än tio år sedan Stark skrev artikeln har det inte hänt något till det bättre. Tvärtom har det blivit sämre. När Stark skrev sin artikel var beviljandegraden 23 procent. Sedan dess har beviljandegraden för humaniora och samhällsvetenskap sjunkit drastiskt. År 2014 hade beviljandegraden sjunkit till 8,5 procent.
Det har blivit svårare att få forskningsmedel, helt enkelt. Med stor sannolikhet kommer denna negativa trend att fortsätta medan antalet forskningsansökningar ökar. Och Vetenskapsrådet kommer att fortsätta att ta stora resurser i anspråk för att fördela medel till några lyckligt lottade sökande. Medan andra mindre lycklig lottade forskare får vänta – ibland flera år. Och har man otur får man inga forskningsmedel alls trots många forskningsansökningar. Följaktligen kommer dessa forskare aldrig igång med en forskarkarriär.
Det blir alltmer uppenbart att Vetenskapsrådet har spelat ut sin roll. Den växer mer och mer att det är svårt att överblicka kostnaderna för att ha denna jättestora apparat. Som Vetenskapsrådet ser ut i dag utgör det i själva verket ett problem för forskningens framtid och borde läggas ned.
I stället borde resurserna omvandlas till lektors- och forskartjänster. Gruppen som ständigt måste söka forskningsmedel skulle bli betydligt mindre. Och för de som inte får en tjänst kan alltid finnas möjlighet att söka forskningsmedel, men även den gruppen kommer att bli betydligt färre och kan säkert hanteras utan en så stor myndighet som Vetenskapsrådet.
Lektorstjänster kan till exempel bestå av 50 procent forskning och 50 procent undervisning som hanteras av universiteten och högskolorna själva. Den formen av tjänster kommer att skapa goda förutsättningar för att låta tusen blommor blomma vid landets universitet och högskolor. Många lektorer och forskare kommer att tänka långsiktigt kring sin forskning och undervisning, vilket är en förutsättning för en god och effektiv forsknings- och undervisningsmiljö. Tjänsterna skulle också komma till stor nytta för undervisningen vid landets universitet. Forskning och undervisning utgör universitetetens kärnverksamhet. De utgör två sidor av samma mynt och förutsätter varandra.
Formen och villkoren för dessa lektorstjänster kan diskuteras och konkretiseras, men här kan jag nämna några. Ett förslag är att dessa tjänster tillsätts utifrån ett sakkunnigförfarande som det är i dag. Ett annat förslag är att inga doktorander som disputerar vid den egna institutionen anställs vid institutionen under fem års tid.
Även om en löpande utvärdering bör ske måste forskningsdelen i tjänsten utvärderas efter en viss tid. Nationella, öppna och enkla villkor kan användas för att utvärdera individens forskningsprestationer. Forskningsdelen kan minskas om den enskilde inte har presterat i enlighet med de ställda villkoren. Prestationerna ska alltså utvärderas i efterhand. För att tjänstetiden för undervisning och forskning inte ska gå ut över varandra och stjäla tid från varandra behöver vi en väl genomtänkt och transparent nationell timberäkningsmodell för undervisningen.
Vidare borde även arbetslivserfarenhet från utanför universitet och högskolor räknas som en viktig merit när lektorer och forskare rekryteras och anställs. I dag finns många arbetsplatser utanför universitet och högskolor som sysslar med forskning och producerar kunskap. Kunskap och erfarenheter från andra myndigheter och institutioner kan vara värdefull för att skapa en god undervisnings-, forsknings- och arbetsmiljö. Det skulle också underlätta för många att arbeta utanför universitetet utan att känna att de riskerar att aldrig kunna komma tillbaka. I dag är det ett problem att de som lämnar akademin har svårt att återigen bli anställda av universitet och högskolor. Sällan räknas meriterna från utanför universitet när lektorer och forskare anställs vid universitet och högskolor. Det gäller att bryta universitetens isolering från det övriga samhället och börja gynna rörligheten mellan universitet och andra myndigheter och samhällsinstitutioner.
Welat Songur,lektor i socialt arbete, Södertörns högskola
Replik/från vetenskapsrådet
Vetenskapsrådet fördelar cirka tio procent av de medel staten fördelar till forskning. Fakultetsanslagen som går direkt till lärosätena är den ojämförligt största finansieringskällan och står för cirka 40 procent av finansieringen av Sveriges forskning.
Vetenskapsrådet fördelade år 2014 3,4 miljarder till nya forskningsprojekt, den övervägande delen, 2,5 miljarder, gick till så kallade fria projektbidrag. Under de senaste fem åren har vår -finansiering av fria projektbidrag ökat med 700 miljoner. Samtidigt har antalet årliga sökande ökat från 3 500 till 4 800. Beviljandegraden har därför sjunkit och var 2014 14,4 procent. För närvarande finansierar Vetenskapsrådet totalt cirka 2400 forskare via projektstödet.
Utöver forskningsfinansiering via till exempel projektstöd har Vetenskapsrådet i uppdrag att se till att forskare har tillgång till kvalitativa verktyg för sin forskning. Vi finansierar därför också ett antal nationella forskningsinfrastrukturer inom alla vetenskapliga områden.
Vetenskapsrådet har också regeringens uppdrag att göra forskningspolitiska analyser samt bedriva forskningskommunikation. Vetenskapsrådets årsredovisning kan med fördel användas för att få en tydlig bild av myndighetens verksamheter.
I likhet med andra statliga myndigheter arbetar Vetenskapsrådet kontinuerligt med att effektivisera sin verksamhet. Sedan 2005 har den andel av Vetenskapsrådets totala anslag som används för att administrera våra uppdrag nästan halverats från 4,1 procent 2005 till 2,4 procent 2015.
Slutligen: systemet med forskare som granskar andra forskare, och andra forskares ansökningar om forskningsmedel, är det bästa sättet att identifiera den forskning som har högst vetenskaplig kvalitet. Att minska inslaget av nationell konkurrens om forskningsmedel driver inte kvalitet i forskningen, tvärtom!
Mikael Jonsson, kommunikationschef, Vetenskapsrådet
