När universitetets rektor Sigurð Jákupsstovu konfronteras med frågan om vilket av länderna Färöarna eller Grönland – båda är delar med eget parlament och egen budget inom kungariket Danmark – som har världens minsta universitet, så slår han den ifrån sig.
– Detta är inte en eftersträvansvärd titel, klargör rektor.
Klimatproblematiken ger Grönland en tydlig forskningsprofil och är därmed intressant ur ett globalt perspektiv.
Men vilken är Färöarnas forskningsprofil? Inom vilket område sticker man här ut tillräckligt långt för att det ska höras i den sparsmakade forskarvärlden?
Nej, det finns inget enkelt, entydigt, svar, konstaterar såväl rektor Sigurð Jákupsstovu som universitetets vd Jørgen Meitilberg och tror sig om att ha kunnat hitta ett mer konkret svar om de bara haft mer pengar till förfogande.
Den årliga budgeten, 70 miljoner danska kronor, räcker inte till att ens tänka på ett campus.
Att visa muskler kostar, säger de med bister hänvisning till politikerna i parlamentet, Lagtinget, som hellre tycks vilja satsa på tunnelbyggen mellan öarna än på universitetets två fakulteter som lider av en allt större lokalbrist.
– Yttre infrastruktur ställd mot inre, ellervice versa, säger Malan Marnersdóttir, dekan för humaniora, samhällsvetenskap och pedagogik, inte utan sarkasm i rösten.
Hon är professor i litteraturvetenskap och har varit med om att sätta sitt ämne i frontlinjen alltsedan hon kom till Fróðskaparsetur, 1983.
– Filologer världen över älskar små udda språk. Färöarna är faktiskt det enda ställe på jorden där man pratar färöiska, och där man kan studera språket på alla nivåer. Därför måste man så klart hit! Så enkelt kan en av våra forskningsprofiler beskrivas, säger hon och flaggar för en av höstens nyheter; en nätbaserad kurs i färöiska för utlänningar som på kort tid lockat till sig ett 30-tal studerande, däribland filologer från hela världen.
Malan Marnersdóttir tillägger vasst:
– Våra politiker borde placera universitetet på synlig plats i prioriteringslistan. Så länge det saknas pengar, saknas handledare, saknas doktorander, för att här något rapsodiskt beskriva den onda cirkel ett kunskapssamhälle av miniformat, som vårt, lätt råkar ut för.
– Det ironiska är att avstånden känns så stora här eftersom allt är så smått, säger hon och beskriver behovet av ett campus.
– Ett universitet utan campus, med delarna utspridda lite här och där i stadskärnan, är som en kropp utan hjärta.
Men verksamheten växer trots avstånden mellan de två fakulteterna.
År 2003 hade universitetet tre avdelningar, ett 20-tal lärare och 150 inskrivna studenter.
I dag är 700 studenter inskrivna påheltid, och cirka 200 som bedriveryrkesinriktade korttidsstudier. Av personalstyrkans 110 personer utgörs drygt hälften av undervisande personal, däribland åtta professorer, 27 lektorer och adjunkter, elva doktorander samt ett 20-tal inte heltidsanställda, odisputerade, lärare.
Färöarna syns på kartan som en liten prick ute i Nordatlanten, till form och yta ungefär som Storsjön i Jämtland, och med en folkmängd på drygt 48 000 – fem procent fler män än kvinnor i åldersgruppen 15–49 år. En tredjedel bor i Torshavn, resten på någon av de 17 (av totalt 18) bebodda öarna som alla, utom två, binds samman av tunnlar.
Det kan tyckas något märkligt att det är universitetets behovslista som ofta kommer på skam när politikerna beslutar om budgeten, för färingar i gemen är rörande överens om vikten av att förmå den yngre generationen att stanna kvar i landet.
– Allt fler ser att vi är ett seriöst arbetande universitet, säger Gestur Hovgaard, lektor i samhällsvetenskap, tillika lärarrepresentant i universitetsstyrelsen där han hoppas kunna medverka till att universitetet, mycket snart, får ett akademiskt råd och andra kollektiva organ, som kan besluta om forskningsstrategi, budget och liknande.
Ny universitetslag kom till år 2008 och resulterade i att fem enheter slogs samman till två fakulteter; språkutbildningen, lärarutbildningen och samhällsvetenskapen bildar den ena, naturvetenskapen och sjuksköterskeutbildningen den andra.
– Den nya lagen har fortfarande inte satt sig, säger Gestur Hovgaard.
– Vi befinner oss i en omvälvande, frustrerande fas som i korthet kan beskrivas som en något brutal övergång från ett självstyre till dagens externa styre; från en del kollegiala organ som fungerade som beslutsmyndigheter och där varje avdelning hade sitt styrråd, till en mer managementpräglad struktur, förtydligar han.
Men kreativiteten har väckts av den kaosartade processen. Han vill inte vrida tillbaka klockan.
Gestur Hovgaard är i likhet med de flesta av hans kollegor, född och uppvuxen på Färöarna men med examen från unversitet i Danmark. Och hittills har universitetet i Torshavn dragit det kortaste strået i den ständiga kampen om Färöarnas studenter.
– Av de 35 studenter som vi tog in på vår avdelning 2010 blev den första gruppen färdiga nu i sommar. Om samtliga dessa drar till Danmark för att få sin masterutbildning är det från vår synpunkt ett jättestort slöseri, säger Gestur Hovgaard.
Men det är inte längre lika självklart, som för bara några år sedan, att alla studenter i all framtid måste slutföra sina studier i Århus, Ålborg, Roskilde eller Köpenhamn. Så är till exempel juridik på masternivå något nytt för i höst.
– En forskningsfråga som sysselsätter mig starkt är att utifrån den enskilde studentens önskemål skapa individuella tvååriga masterutbildningar av vilka en termin görs utomlands, men slutskedet här. Vi vill kunna erbjuda våra studenter masterutbildningar, och gärna utbildningar som är tvärvetenskapliga som vi anser passar bäst för arbetsmarknaden här, säger Gestur Hovgaard.
– Vi behöver inte isolera oss. Vi är nu ett internationellt universitet, litet visserligen, men med målsättningen att växa så att vi så gott det går kan erbjuda våra ungdomar här på plats, det som de annars måste söka sig utomlands för att få, betonar han och fortsätter:
– Samtidigt arbetar vi också på att få hit studenter från andra länder.
Ett tydligt internationellt inslag hittar vi på andra sidan stan, efter en kvarts vandring längs genvägen som skiljer de båda fakulteterna åt, det vill säga på den naturvetenskapliga fakulteten.
Här drog Hannes Gislason, professor i informationsteknik, just i den här stunden upp riktlinjerna för ett av kursavsnitten i ett program som delvis drivs på distans i ett nära samarbete med Mittuniversitetet i Sundsvall och Östersund.
– Studenterna är många. Ämnet är mycket populärt, och samarbetet med universitetet i Sverige har fungerat utmärkt alltsedan det inleddes 2010, säger han leende.
– Samarbetet kan inte vara bättre, intygar också den internationella samordnaren på Mittuniversitetet i Sundsvall, Cathrine Gladh.
