Det viskas i korridorerna. Ett ansiktslöst mummel, du kan nästan ta på det. Hur det tjocknar till ett morrande som inte riktigt lossnar och därför inte hörs. Men står i struparna och växer. Du morrar själv, har ett lock där i halsen. Du går omkring med ett lock, som bar du omkring på ett systemfel, eller bar det på dig och släpade den trötta släckta kroppen som till yttermera visso fortfarande liknar din. Till yttermera visso ännu vänder sig i köttet. Det sägs att vi administrerar mer nu än Stalin, och det är ingen Sovjetvits om att ringa i telefoner från helvetet. Det är i den glödande tråden mellan huvud och hals. Det är bara du som ropar inuti.
Jag ska berätta, alltsammans i språkdräkt. Om den förlorade tron, om trolöshet. Om systemet som börjar så långt bort och högt upp att ingen som lever, utför och förvaltar det ens mött det på andra sätt än kärlek: att ge vad du inte har, till någon som ändå inte vill ta emot det. Hur många troende återstår? De som tror på gliporna, luckorna, revorna och hålen. Några ser sin chans. Det är dårarnas paradis, och än stiger ballongen, än spricker himlen. När du slutat tro börjar du göra och utför sak efter sak. Sak, samma, sak. Du ska räkna dem alla, föra in med sked i katalogen. Den sänds sedan till Katalogien för att prisas eller makuleras. Det här morrandet, som möts av friskvårdsveckor och framgångskonsulter, är varken dumt eller ofarligt. Bara en smula fast. För den som slutat tro kan bli vild i sin trolöshet, kan börja samla på gem och citat, eller på sånger. Det mesta börjar ju så, med sång. Ett trummande mot tinningen. Då du tittar upp finner du att ordet "utvärdering" nötts ned till kanten, och att "självutvärdering" ersatts av "sömn". Men sover du redan? Eller sitter du och fyller i rutor som vore världen på måfå? Som vore den inte hela tiden på väg bort, och in i dig med jordigt uppsåt. För att gräs ska växa ur alla skrik.
En annan dag sitter vi på systemets häst, och det är tur att så många får plats med olika kontrakt. Korta, långa, grå som håller oss i skritt. Sneda, korta, små. Hästen växer och växer, och fler huvuden föds men inga tyglar och händer. Samtidigt förmedlar vi kunskap, bollar av hår som stöts upp – ja, utsköljt hår stiger som alger längs korridorgolven och vi vadar, tappar papper, presenterar, kopierar, registrerar, drömmer att kunskap liknar långsamt droppande vatten över en sten. Att vi talar med stenarna igen. Att det finns språk som betyder mellan läpparna. Det ruckar inte döden, men fyller livet. Vattenflätorna kring stenarna, jag skulle vilja sitta här länge; flätas in i bokstäver och bläck, i årtag över vattnet. Hovarnas dunkel, nu långt borta mäter de en annan mark. Och jag vaknar för att jag sover, spärrar ut mina vattenhänder. Vattenöglor, öppenhet.
Det sägs att jag förlorat tron, men det är knappast sant. Du och jag, vi har bara vandrat ut genom dörren och satt oss i gräset för att prata om sådant som angår oss. Det viktiga, som visst vägde sönder vågen trots att det rymdes i handen. Jag har bara skruvat loss ett lock. Du har bara bytt plats på Katalogien och Arkadien. Du försvann en stund in i tänkandet, och hämtade fram ett jag inuti verbet. Kanske ett ansvar inuti den ansiktslöshet som annars tyglar dig. När du slutar vara ägig. På rygg i gräset under en handstickad himmel, medan vi brottas och inte med mindre än att du välsignar mig. Du, din rygg, ditt liv. Att jag frågar dig: vad tror du på? Berätta också om det som du inte vet, längs kanterna, inuti vecken, om solens ensamma referent, hur ljus bryter fram ur rosor och vener, pumpar ljus. Pumpar i brottande kroppar, skrikande munnar. Berätta som att det varken fanns bokstäver eller död. Det som ännu inte tagit form droppar ner. Hur allt vi vet smälter.
HANNA HALLGREN
Fil.dr. lektor vid Linnéuniversitetet, poet.
