Domskälen till den omdebatterade domen är ännu inte offentliga men vetenskapsmännen anklagades för att de genom att tona ned riskerna för ett större skalv ska ha bidragit till att över 300 personer omkom i början av april 2009, i en jordbävning som uppmättes till 6,3 på Richterskalan och förstörde stora delar av den medeltida staden.
Forskarna ingick i en riskkommission som efter fl era smärre skalv kallats in för att utreda och bedöma risken för kommande större seismisk aktivitet.
Domen, som kom i slutet av oktober, har överklagats och ansvarsdebatten fortsätter.
Universitetsläraren bad några av SULF:s sektionsordföranden att kommentera domen och ge sin syn på en forskares ansvar.
INGER WISTEDT, professor i matematik ämnet didaktik vid Stockholms universitet och ordförande i SPF, Sveriges professorers förening inom SULF:
– Domen låter exceptionell, jag är häpen över att det kan bli ett sådant utfall, man har tagit till storsläggan. Jag har aldrig hört talas om att någon kan ställas till svars för yttranden som passerat flera led och lett till aktiviteter som man inte har ansvar för eller makt över.
– Det måste ha varit någon miss i kommunikationen mellan forskare ochmyndigheter. Ofta förstår inte forskare och makthavare varandras språk. Forskare är i allmänhet försiktiga och medvetna om att man måste omgärda sina uttalanden med förbehåll medan en informatör eller makthavare förenklar, stryker över det osäkra och tar uttalandet som ett påstående.
– Detta fall handlar om osedvanligt svår forskning, det är nästan omöjligt att förutsäga jordbävningar. Därför skulle det förvåna mig än mer om forskarna gått utöver det och verkligen sagt att det inte var någon risk.
– En forskare har personligt ansvar för sin egen forskning, men kan inte hållas ansvarig för de beslut som sedan baseras på denna forskning.
– Men kanske hade de dömda forskarna intagit olika roller ochmed att hålla dem isär, om de ingick i en kommission där de både var beslutsfattare och auktoriteter inom sitt forskningsområde. I så fall hade de glömt sin forskarkappa hemma.
CHARLOTT NYMAN, lektor i sociologi vid Umeå universitet och ordförande i ULF, Sveriges universitetslektorers och forskares före ning inom SULF:
– Det är helt orimligt att hålla forskare till svars för att konsekvenserna av jordbävningen var så svåra. I länder där en sådan dom är möjlig, kan de kanske komma att leda till att forskare tänker sig för två gånger innan de uttalar sig, eller blir överdrivet alarmistiska.
– Jag har svårt att tänka mig att detta skulle hända i Sverige, som man betraktar forskningen här. Visst delas det ut kritik, men det är ändå upp till andra att tillämpa forskningen på olika sätt.
– Tjänstemän, politiker och myndigheter har ansvaret att tolka och bedöma hur forskningen kan användas. Efter exempelvis den stora jordbävningen i Japan förra året var det myndigheterna som kritiserades, det känns rimligare än att skylla följderna på forskarna.
– Mycket av forskningen är inte hundraprocentigt säker, speciellt inte vid naturkatastrofer, så självklart handlar det om svåra bedömningar. Ta diskussionen efter stormen i USA: tar de i för lite finns risk att allmänheten inte lyssnar till varningar, tar de i för hårt, som man gjorde förra gången det var storm över New York, så finns risken att nästa varning, som den inför Sandystormen, inte tas på allvar.
– Forskare har ett personligt ansvar att följa etiska regler och god forskningssed och hålla kvaliteten i sin forskning. Så mycket mer kan man inte göra.
IRÈNE BERNHARD, universitetsadjunkt i medieoch kommunikationsvetenskap vid Högskolan Väst och ordförande i SUAF, Sveriges universitetsadjunkters förening inom SULF:
– Min spontana reaktion var bestörtning och jag såg framför mig en oroande utveckling, även om jag inte kan uttala mig specifikt om detta fallet då jag inte är tillräckligt insatt.
– Jag skulle vilja påstå att domen redan fått negativa konsekvenser i Italien bland forskare, och framför allt seismologer, som enligt vad jag har uppfattat har för avsikt att lämna eller redan har lämnat forskarvärlden. Generellt anser jag att domen kan få negativa konsekvenser i att den kan generera rädsla.
– Personligt ansvar är en grundregel för forskare; man har ett personligt ansvar för publicerad forskning. Om följderna av felaktig riskkommunikation är mycket svåra, exempelvis vid epidemier och inom sjukvården, kan det vara rimligt att utdöma ansvar, men av myndighetspersoner och andra som tolkat och fattat beslut utifrån forskarnas riskbedömningar som ska vara objektiva och tydliga.
ANNIKA ENGSTRÖM
