Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

En forskare berättar: ”Man är kanske lite för snäll”

Han är anställd som forskare, men ägnar över 90 procent av tiden åt undervisning och administration av undervisning. – För varje dag som går tappar jag alltmer vad gäller forskningsmeriter! förklarar Göran Larsson, på Umeå universitet. Nu vill han få igång en diskussion om hur tjänstekategorin ”forskare” missbrukas och om hur forskarna ska ges större anställningstrygghet och bättre karriärmöjligheter.

1 september, 2012
Universitetsläraren

EN MYCKET SKICKLIG lärare på gymnasiet i Pajala väckte Göran Larssons intresse för kemi. Efter lumpen blev det distansstudier i ämnet vid Umeå universitet.
– Så småningom flyttade jag ner för att läsa kemi på heltid, berättar han för Universitetsläraren.
Att forskningstalangen fanns där, framkom tidigt. Redan flera år före grundexamen tilldelades han forskningsstipendium.
Och ett år före sin fil kand i kemi, som togs 1998, hade han antagits som doktorand och hade då redan publicerat två vetenskapliga arbeten.
– Jag doktorerade sedan 2001 vid institutionen för medicinsk biokemi och biofysik här i Umeå. Avhandlingen handlade om MNR, kärnmagnetisk resonansspektroskopi.
– Det kan jämföras lite med sjukhusens magnetröntgen. Men vad jag tittade på var strukturen hos proteiner med atomär upplösning.
Nu gick det snabbt vidare. I synnerligen tuff konkurrens tilldelades Göran Larsson ett av de så eftertraktade Wenner grenstipendierna.
– Jag var tre år i Cambridge som postdoktor. Boendet var kasst, aldrig har jag frusit lika mycket, men det var fantastiskt att så helt kunna gå in för forskningen!
I England skiftade hans forskning fokus en smula, i riktning mot amyloida sjukdomar, dvs proteinfelveckningssjukdomar där proteiner får en felaktig form och börjar "kladda" ihop sig så att sjukdomar som t.ex Alzheimer bildas.
– Du kan jämföra med en gammaldags telefon. Spiralen mellan telefonen och luren har en tendens att sno sig. Så gör proteiner också. Det går bra med en sladd, men flera sladdar tenderar att trassla ihop sig.

TILL DET FINA med Wennergren-stipendierna hör, att de även garanterar två års forskning i hemlandet.
– De betalar alltså repatrieringen. Så i två år hade jag såväl lön som en forskningsgrundplåt här i Umeå.
– I England hade jag lärt känna en immunolog, som höll på med nötallergi. Nu började jag även forska i det, som en andra gren, och jag forskar fortfarande på hur ett visst protein i paranötter orsakar födoämnesallergi.
Än så länge är allt frid och fröjd. År 2006 får Göran Larsson en tjänst som forskarassistent vid Umeå universitet. Den har han fram till 2010.
– Det var under den här perioden som problemen började. Man är kanske lite för snäll och säger inte nej till saker.
– Jag var nog en av de forskarassistenter på vår institution som tog på sig mest undervisning. Det innebär ju också att man gör sig lite oumbärlig och att det blir obekvämt att göra sig av med en när den tidsbegränsade FoAss-tjänsten tog slut.
Eftersom det bara gick att vara forskarassistent i fyra år, blev Göran Larsson 2010 utsedd till "förste forskningsassistent".
Och det var nu som problemen började på allvar…
– Det här var egentligen en rent teknisk tjänst. Du har inga lärarrättigheter och absolut inte någon examinationsrätt och förordnandena var väldigt korta, ibland bara några månader. Ändå fortsatte jag alltså att undervisa.
Men varför tog du tjänsten?
– Bra fråga. Att få ett lektorat är väldigt svårt och det var väl ett sätt att hålla sig kvar vid Umeå universitet. Vid den tiden hade jag och min familj skaffat "villa, volvo och vovve" och då har man sådana utgifter att man gärna vill behålla sitt jobb. Man är inte heller särskilt glad att flytta för ett nytt jobb när man precis köpt en villa.
I fjol förändrades så Göran Larssons arbetssituation ytterligare bort från forskningen, i och med att han blev kurssamordnare för läkarprogrammets första termin.
– Det innebär i praktiken att drygt 90 procent av min tid upptas med undervisning och administration av undervisning. Därutöver ska man ju delta i olika obligatoriska seminarier och möten.
I och med att autonomireformen trädde i kraft vid årsskiftet fick Göran Larsson titeln "forskare" eftersom 1:a forskningsassistent numera inte finns med i anställningsordningen.
En titel som dock har föga med verkligheten att göra…
– Enligt anställningsordningen vid Umeå universitet förväntas en forskare forska och undervisa väldigt lite. För mig är det precis tvärtom.
– Eftersom undervisning och administration tar nästan all arbetstid, får jag forska obetalt på fritiden!

GÖRAN LARSSON har de senaste åren tvingats leva med otrygghet i anställningen. Det har handlat om korttidsförordnanden, på tre månader eller något halvår.
Till hösten kommer han att enligt LAS övergå till en tillsvidareanställning, vilket ju i sig ger en större ekonomisk trygghet.
– Men eftersom jag sitter på en forskartjänst, så kommer alla externa finansiärer förvänta sig att jag också forskar. Ska jag söka finansiering, exempelvis från Vetenskapsrådet, blir det mycket svårt att konkurrera eftersom jag i praktiken nu producerar väldigt lite forskning…
Det är alltså ett slags Moment 22 Göran Larsson hamnat i. Han pekar på den anställningsordning för lärare vid Umeå universitet som trädde i kraft vid årsskiftet.
Där fastslås, under punkt 2.11, att "som forskare ska arbetsuppgifterna i huvudsak vara inriktade mot forskning, men de kan även innefatta undervisning dock ej överstigande en fjärdedel av arbetstiden".
– Rent juridiskt gör alltså universitetet fel när jag ägnar över 90 procent av min tid åt undervisning.
Under samma punkt fastslås att "Minst 50 procent av den anställdes arbetstid ska vara externfinaniserad".
– Det är en liten brasklapp, misstänker jag, som gör att man lättare kan säga upp en forskare. Vi har fortfarande mycket otryggare anställningsvillkor än exempelvis lektorerna.

ETT RELEVANT ord för att beskriva Göran Larssons situation är "inlåsning".
– Jag upplever att den här forskartjänsten är en "dead end". I praktiken undervisar jag mer än en lektor, men har betydligt lägre lön.
– Jag tycker det är ett bra initiativ av Umeå universitet att ha en tydlig karriärväg för yngre forskare som anställs som biträdande lektor där de inom fyra år har rätten att befordras till lektor.
– Det känns dock väldigt snett att dessa yngre, relativt oerfarna biträdande lektorer per automatik blir lektorer, mitt framför näsan på oss forskare som är mer meriterade både forskningsmässigt och pedagogiskt. Vi forskare saknar rätten att, som biträdande lektorer, ha möjlighet att befordras till lektorer, men vi får givetvis söka utlysta lektorat.
– Tyvärr tror jag att när man så småningom kommer att börja nyanställa blir det yngre personer och på biträdande lektorat, som sedan ska övergå i ordinarie lektorat. Dessa lektorat är då så att säga redan "låsta".
Göran Larsson påpekar, att Umeå universitet har ett myndighetskapital om ca 700 miljoner kronor. Det borde alltså finnas utrymme för fler nya tjänster, speciellt till de som fastnat mellan de två anställningsordningarna.
– Och enligt vår nya rektor ska det vara attraktivt att komma till Umeå universitet och jobba…
Hans egen tillvaro är idag minst av allt attraktiv, och det är familjen som får ta den hårdaste stöten.
– Jag har en dotter som bara är två månader gammal och en son som är fyra och ett halvt. Min hustru är just nu mammaledig.
– Familjen får ju lida något oerhört för att jag överhuvudtaget ska ha någon chans att hänga kvar i den här världen.
– När min son vill leka, sitter jag bakom datorn för att inte helt tappa kontakten med forskningen.
Göran Larsson berättar att han börjar känna sig utbränd eftersom han i praktiken jobbar 150 procent, och att han på senare tid börjat se sig om efter en annan arbetsgivare.
– Jag har en bred kompetens inom såväl forskning som det pedagogiska, men är ju i dagsläget helt inlåst på min tjänst och har inga möjligheter att meritera mig för det som tjänsten egentligen beskriver!
Sedan en tid tillbaka sitter han med i styrelsen för SULF:s sektion Sveriges Universitetslektorers och Forskares Förening (ULF).
– De tappade hakan när jag på första sammanträdet berättade vilken typ av tjänst jag har och hur mycket jag undervisar..!
Vad vill du att SULF ska göra?
– Det här problemet måste åskådliggöras och kartläggas. Jag tror inte bara att det är här i Umeå som forskare fastnat i karriärvägen.
Finns det då något hopp?
– En utredning om tjänstebenämningar efter att den nya anställningsordningen trätt i kraft pågår nu. Arbetsgivaren ska inom de närmaste veckorna presentera en rapport till fackförbunden.
– Det ska handla om tjänster som vid övergången till nya anställningsordningen försvunnit, alltså sådana tjänster som jag hade, förklarar han.
Hyser du något hopp…?
– Med tanke på hur Umeå universitet har skött ärendet hittills är jag inte alltför optimistisk, men hoppas kan man ju alltid. Om situationen fortsätter som den är just nu är jag rädd att risken är stor att jag antingen blir utbränd eller kommer att förlora min familj.

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023