SULF:s forskningspolitik på tunn is?

Med intresse började jag läsa SULF:s forskningspolitiska program ”Forskningens villkor”. Varför skall en fackförening ha ett forskningspolitiskt program? undrade jag när jag började läsa skriften. ”SULF:s grundläggande strävan är att svensk forskning fortsatt skall vara framgångsrik och utvecklas väl” och därför vill förbundet ”verka för förändringar som leder till bästa möjliga förutsättningar för kunskapsutvecklingen också i ett längre perspektiv” (s.6) stod det i förordet. Javisst ok, men hur skall det gå till? Och har SULF förutsättningar attkunna göra balanserade, välunderbyggda uttalanden om detta ämne? Intresserat läste jag vidare och fann några saker som var rimliga men eftersom detta är ett debattinlägg tar jag upp ett område som gör att jag känner tvekan inför SULF:s försök att driva forskningspolitik och tanken att ”Utgående från de professionella och fackliga perspektiven kan SULF ta ställning i forskningspolitiska frågor …” (s. 6). Problemet är att SULF på ett kontroversiellt sätt verkar ta ställning i frågor som gäller hur forskningen kan utvecklas bäst, utan att ha ordentligt på fötterna vad gäller argument och empiriskt stöd för sina utsagor vilket framstår som oseriöst. Den i mitt tycke mest problematiska utsagan i SULF:s program är ”SULF anser … att olika ämnens publiceringstraditioner måste respekteras” (s. 15). Detta är ett problematiskt uttalande därför att det är oklart vilka slutsatser som skall dras från det. Är det avsett som en uppmuntran till olika forskningsämnen att inte förändra sina publiceringssätt? I så fall: varför är det i sig bra att hålla fast vid gamla publiceringsformer? När samtidens samhällsformer, livsformer och teknologi förändras vill SULF att publiceringsformerna skall vara oförändrade men jag förstår inte varför det är rimligt att en fackförening skall driva detta krav. Ännu ett exempel på godtycke i synpunkterna är påpekandet på s. 10 ”[att] publicering på Internet för forskaren och lärosätet i vissa fall räknas som mindre meriterande för forskaren (och för lärosätet) än publicering i en tidskrift eller bok från ett kommersiellt förlag”. Eftersom vissa tidskrifter publiceras på nätet är denna kontrast något svårbegriplig. Dessutom är frågan, givet att påståendet stämmer och givet den ovan citerade utsagan på s. 15 i programmet, om den i så fall förefintliga tendensen att nedvärdera internetpublikationer är en publiceringstradition som SULF vill värna om? På sidan 18 i programmet diskuteras värdet av peer review granskning och det påpekas att denna inte blir bättre än det faktiska genomförandet av den och att frånvaron av peer review granskning inte automatiskt diskvalificerar ett publicerat resultat. På en nivå är detta naturligtvis trivialt sant. På annan nivå tjänar dessa formuleringar till att leda fram till slutsatsen ”Samtidigt som kravet på publicering av forskning i erkända vetenskapliga fora ska gälla,så måste det hanteras på ett flexibelt sätt också med hänsyn till att olika publiceringstraditioner kan gälla inom olika ämnen. Det är bland annat viktigt, framför allt inom humaniora och samhällsvetenskap, att inte värdet av boken förminskas på bekostnad av artiklar i specialtidskrifter” (s. 18). En slutsats som verkar inbjudas till är att vissa ämnen bör ursäktas från kravet på internationell publicering på grund av sina ”publiceringstraditioner”. Men det är minst sagt kontroversiellt att påstå att man tydligt stärker Sveriges forskning genom att arbeta för att ämnenas ”publiceringstraditioner” skall vara oförändrade, dvs inte anpassas till ändrade synsätt och teknologier och genom att relativisera kravet på publicering av peer review granskade texter i internationella (främst engelska) tidskrifter och genom att försvara bokens ställning som publiceringsform. Dessa ställningstaganden visar, menar jag, på svårigheten för SULF att bedriva en långt specificerad forskningspolitik där man börjar ha mindre välunderbyggda och, för många, kontroversiella åsikter om forskningens former. Ett sista exempel finns på s. 31 där SULF bestämt avvisar ”ett ensidigt nyttjande av enkla mått på den förutvarande verksamheten som mängden externa medel, antalet publikationer eller citeringar som ett underlag för resursfördelningen. Dessa mått verkar systematiskt konserverande, till förmån för forskning längs huvudfåran, mer forskning om det vi redan vet”. Det vore intressant att se tydliga vetenskapliga belägg för denna slutsats! Tidigare forskning visar att de två senare indikatorerna (antalet publikationer och citeringar) i de undersökta sammanhangen varit positivt korrelerade med varandra och med olika indikationer på forskarens kreativitet. Efter att ha läst programmet undrar jag om SULF har förutsättningarna att bedöma vad som är trovärdiga och relevanta uttalanden om forskningspolitik? Kanske är titeln på SULF:s forskningspolitiska program inspirerad av Janken Myrdals yviga bok Spelets regler i vetenskapens hantverk, Natur och Kultur 2009? I alla fall verkar innehållet, t ex vad gäller den konservativa synen på ”publiceringstraditioner”, att vara det. Oavsett hur det är med detta är det viktigt att SULF presenterar det vetenskapliga underlaget för sina, ovan refererade, slut satser. Det vore vidare bra om SULF:s framtida skrifter på området kunde vara mer balanserade och övertygande. CARL MARTIN ALLWOOD Professor i psykologi Psykologiska institutionen Göteborgs universitet