De nya universiteten missgynnas av forskningspropositionens sätt att mäta kvalitet. Det hävdar rektorerna vid Karlstad universitet, Mittuniversitetet, Växjö universitet och Örebro universitet som kräver att extra resurser tillförs för att kompensera detta, under en övergångsperiod.
Rektorer och andra företrädare för universitetsledningarna har under en längre tid uppvaktat Utbildningsdepartementet, riksdagsledamöter och berörda landshövdingar via skrivelser och debattartiklar.
Man anser bland annat att regeringens kvalitetskriterier för fördelning av forskningsresurser skapar orättvisa, då den inte utgår från kvalitet på den befintliga forskningen, utan istället från hur mycket resurser universiteten har dragit in under tidigare år. Alltså då nya universitet har befunnit sig under uppbyggnadsskede eller åtminstone inte nått nuvarande nivå på forskningsproduktionen. Att utgå ifrån en tidigare situation blir då ungefär som att sätta slutbetyg i gymnasiet utifrån vad man presterade i sjunde årskursen.
”Att mäta kvalitet genom att jämföra dagens anslagsnivå med antal publiceringar de senaste åren (som alltså härrör från forskning som bedrivits ytterligare några år tillbaka i tiden) är direkt felaktigt”, skriver rektorerna för de fyra nyaste universiteten i en av sina debattartiklar. Man menar att fördelningsmodellens brister också drabbar andra lärosäten.
Vidare ifrågasätter företrädarna för de nya universiteten att samtliga de sju nya ”innovationskontor” som regeringen inrättar lokaliseras till äldre lärosäten.
Alla vill ha mer
Oppositionens politiker och riksdagsledamöter har, föga oväntat, slutit upp bakom de kritiska rektorerna. Däremot har de, inte heller det oväntat, betydligt svårare att få gehör hos alliansregeringens företrädare i riksdagen. Margareta Pålsson, moderat ledamot av utbildningsutskottet menar att skrivelserna och debatten från de nya universiteten är uttryck för mänsklig avundsjuka, att jämföra med om någon fått mer än andra i lönekuvertet.
– I det här fallet får alla mer pengar, men alla vill ändå alltid ha mer. Det företrädarna för de nya universiteten har en poäng i och som gjort att jag ägnat lite tid åt den här frågan, är lokaliseringen av innovationskontoren, det vore rimligt att sådana också fanns vid de yngre universiteten.
Ulrika Carlsson, centerpartist och ledamot i utbildningsutskottet, säger att hon har viss förståelse för kritiken och påpekar att man kommer att följa hur det nya systemet fungerar, ”kanske är det så att det behövs ytterligare kvalitetskriterier”. Men hon anser också att det finns en överdriven oro och att man inte får glömma att satsningen på forskning är ”historiskt stor”.
– I utbildningsutskottet brinner alla för högre utbildning och forskning och vi har inte råd att tappa delar av Sverige. Det är viktigt att ha en bra dialog, vi vill inte missgynna någon, alla behövs, om Sverige ska vara en kunskapsnation.
Obefogad rädsla
Nina Larsson, folkpartist med särskilt fokus på Karlstad universitet anser att fördelningssystemet är bra ”i stort”.
– Det är bra att fokusera på kvalitet, det är bra med ett öppet, transparent system.
Precis som Ulrika Carlsson i ut-bildningsutskottet talar Nina Larsson om att kvalitetskriterierna kan komma att behöva vidareutvecklas, att det system som nu införs ”kan verka lite trubbigt”.
Hon tycker vidare att det är olyckligt med de ”utspel” som har gjorts, om att Sverige bara behöver eller har råd med fem universitet. Hon menar att det har underblåst ”en mytisk uppfattning” om att nya system införs för att svälta ut ett antal universitet och högskolor.
– Jag har förståelse för att den sortens utspel, om bantning av antalet universitet, skapat en rädsla inför vad den nya forskningspolitiken ska föra med sig.
Men hon menar alltså att rädslan är obefogad, hon tycker också att de nya universiteten har potential att klara sig utmärkt.
– Men de måste förstås kämpa på, lägga pannan i djupa veck och inse att alla lärosäten inte kan hålla sig med en alltför omfattande bredd. Man får kraftsamla och fokusera, helt enkelt lägga manken till, ännu mer.
Erik A. Eriksson, centerpartistisk riksdagsledamot som engagerat sig i debatten om de nya universitetens farhågor har synpunkter på tonläget, åtminstone gällande hur kritiken framfördes från början.
– Det är inte någon lyckosam taktik, en alltför kritisk och negativ ton gynnar inte den här frågan. Jag tycker att det blev väl högljutt i början, men också att det verkar som man nu har valt en annan och mer konstruktiv taktik.
Erik A. Eriksson säger också att han mycket väl förstår varför kritiken kommer, ”eftersom de nya universiteten kom sämre ut”.
– Men det ligger i sakens natur att de stora och gamla får mer och all slags utbildning och forskning kan inte ligga i exempelvis Karlstad, jag ser hellre till hela Sverige än bara till Karlstad.
Han menar också att universiteten och högskolorna hade möjlighet att vara med och påverka, innan forskningspropositionen skrevs, ”de verkade inte så oroade då, åtminstone uppfattade jag inga starka signaler”.
Att universitet och lärosäten kunde ha agerat mer kraftfullt i ett tidigare skede alternativt ha förberett sig mera är en uppfattning som delas av Ulf Sandström, universitetslektor vid Linköpings universitet, verksam vid KTH och SLU, Uppsala. Han är också forskningspolitisk debattör och har som bloggare uppmärksammat regeringsförslaget om det nya systemet för tilldelning av medel.
– Resursutredningen presenterade ett förslag för cirka ett och ett halvt år sedan, diskussionen borde ha börjat på allvar redan då, säger Ulf Sandström som menar att lärosätena borde ha skaffat sig resurser att bidra till en sådan diskussion, trots allt handlar det om ledarskap inom en miljardindustri.
Han tycker omvänt också att politikerna borde ha fört diskussionen bättre och mer direkt, innan man fastslog systemet. Och Ulf Sandström är inte nöjd med nämnda system, tvärtom är han överens med företrädarna för de nya universiteten att det systematiskt missgynnar vissa lärosäten, något som han också har tagit upp i en skrivelse ställd till utbildningsutskottet. En hearing kring detta ställdes dock in, enligt flera samstämmiga uppgifter ansåg alliansens företrädare i utskottet att den var onödig.
– Jag har försökt att peka på grundläggande problem, att systemet borde vara konstruerat så att det gynnar de som har hög utväxling på insatta resurser oavsett varifrån dessa kommer, som statsanslag eller externa medel.
– Nu gynnas de som har höga andelar externa medel och eftersom externa medel är en egen indikator blir det dubbel effekt. Prestationsindikatorn borde rimligen stimulera de som får mycket gjort på färre resurser. I remissrundan pekade Göteborgs universitet på detta och jag instämmer livligt i deras synpunkter.
Ulf Sandström menar också att regeringens försök att balansera genom att ”lägga vikter” på indikatorerna för olika forskningsområden, istället skapar ”nya obalanser”. Det riskerar att leda till en situation där universiteten anpassar organisationen till resurssystemet.
– Ingen skugga ska falla på dem som arbetat med utformningen av detta i departementen, det är snarare den politiska nivån som har tagit några mindre lyckade strategiska beslut, man har haft för bråttom att snabbt få det nya systemet på plats. Universiteten verkar ha tagits på sängen.
MARIELOUISE SAMUELSSON
