”Vill du att SULF ska få uppmärksamhet? Då ska ni börja ranka lärosäten” sa en vän häromdagen. Sannolikt är bedömningen korrekt. Topplistor är populära, därom vittnar inte minst det faktum att kvällstidningarnas löpsedlar så ofta utlovar sådana. Men det finns i dessa dagar goda skäl att fundera över vad rankning och utvärderingar är och bör vara och vilken information de kan ge.
Ofta är skillnaden inom en given grupp större än den genomsnittliga skillnaden mellan två grupper. Enligt National Survey of Student Engagement gäller det också lärosäten att skillnaderna inom dem är större än skillnaderna mellan dem. Det har nyligen demonstrerats i Sverige: Karolinska Institutet och Uppsala universitet som ju båda brukar hamna högt på till exempel Jiao Tong-listan har blivit av med examensrätten för sjuksköterskeutbildning. Sveriges högst rankade universitet klarade således inte en kvalitetsgranskning som andra, lägre rankade lärosäten passerade med glans. Rankingen kan i dessa sammanhang knappast sägas ha givit tillförlitlig information till studenterna om kvaliteten på utbildningen.
DET ÄR OOMTVISTAT att studenterna måste kunna göra informerade val. Men ”informerade val” är inte ett entydigt begrepp. En kandidatexamen i historia med socialhistorisk inriktning är kanske vare sig bättre eller sämre än en med genushistorisk inriktning vad gäller kvalitet eller möjlighet till påbyggnad eller anställningsbarhet. Men det är onekligen viktigt att studenterna vet skillnaden. En lärarutbildning inriktad mot förskoleklass kanske ger utmärkta möjligheter till anställning direkt efter examen.
MEN DET KAN JU LIKA GÄRNA bero på arbetsmarknadsläget som på den enskilda utbildningens kvalitet. En alldeles utmärkt yrkesutbildning känns mindre lyckad för den student som efter examen inser att han/hon faktiskt inte vill arbeta inom yrket. Utbildningen är nog lätt att bära, men studieskulderna är tyngre. En högrankad utbildning kan innehålla enskilda inslag av olika kvalitet – att en föreläsning är misslyckad ger ingen information som studenter kan bygga sina val på. Blivande studenters uppfattning om vad som är kvalitet och vilka aspekter som bör väga tyngst varierar således i hög grad mellan olika individer.
Oomtvistat är också att utvärderingar är nödvändiga för verksamhetsutveckling. Men rankning i topplisteform är inte utvärdering, och kan svårligen användas för verksamhetsutveckling annat än genom att man styr verksamheten mot det som mäts, till exempel att värva nobelpristagare. Sådan värvning är säkert utvecklande för en enskild institution – men i vilken mån utvecklar detta andra delar av lärosätets verksamhet? Precis som när det gäller studenter är det inte betygssättningen i sig utan examinationen och återkopplingen som utvecklar!
I stället för dagens rankning borde sektorn ges resurser, möjligheter och incitament att utveckla nationellt likvärdig studentinformation och konstruktiva utvärderingsinstrument.
GIT CLAESSON PIPPING
Förbundsdirektör i SULF
