Arbetsmiljöprojektet HALV vid Växjö universitet (HALV = Hälsa Arbetsmiljö Ledarskapsutveckling Växjö universitet) visar att det går att komma till rätta med en del av de problem som Högskoleverket påvisade i rapporten om universitetslärarnas arbetstider Frihetens pris – ett gränslöst arbete.
– Vårt delprojekt 7 visar att det finns verktyg att hantera den flexibla arbetssituationen på ett bättre sätt, säger Maria Gruvstad.
Delprojekt 7 om lärares arbetstid handlar om att gränserna för arbetet är luddiga och om att hitta lösningar på problemet.
– Å ena sidan vet man att en hög grad av egenkontroll i arbetet är en friskfaktor, samtidigt måste man vara vaksam på dess baksidor. Därför är det viktigt att berätta att det finns verktyg för att hantera det gränslösa arbetet och att undersöka hur arbetssituationen ser ut.
För många akademiker är jobbet en passion och en livsuppgift, det är en helt annan sak än att stämpla in klockan åtta och ut klockan fem.
– Det kan finnas människor som har en kolossal passion för exempelvis sociologi och vill syssla med det all vaken tid och att det är det livet de vill leva.
Men det finns många som inte får livspusslet att gå ihop.
– Jag har sett många lärare hamna i kris på grund av arbetet. Väldigt många människor skulle ha nytta av att använda lärdomarna från projektet för att skapa struktur i sitt liv, säger Maria Gruvstad.
Inre styrning
Utvecklingsprojektet HALV drevs med stöd av Utvecklingsrådets Satsa friskt-program och utvärderades under våren.
Två personer bildar utgångspunkt för delprojektet om lärares arbetstid. Det är arbetslivspedagog vid Mälardalens högskola, Marika Hansson, och projektledare Maria Estling Vannestål.
Marika Hansson skrev avhandlingen Det flexibla arbetets villkor – om självförvaltandets kompetens, publicerad av Arbetslivsinstitutet.
– Hansson visar att för personer som frilansjournalister och distansarbetande tjänstemän vilka har fria och flexibla arbetstider krävs en speciell egenkompetens, en självkänsla som ger en förmåga att sätta punkt och ett självförtroende att sätta gränser. I brist på yttre styrning krävs en inre styrning och reglering så man inte jobbar ihjäl sig.
Det gav mycket inspiration i projektet.
Stor betydelse hade också delprojektledaren Maria Estling Vanneståls lärdomar.
– Hon hade egna erfarenheter av att bli näst intill utbränd under forskarutbildningen.
Maria Estling Vannestål bestämde sig då för att inte arbeta mer än åtta timmar per dag och att registrera vad hon arbetade med och hur mycket hon arbetade.
Hon hindrade därmed sig själv från att bli utbränd, fick mera tid för sin dotter och upptäckte att hon presterade bättre trots att hon jobbade kortare dagar.
– Tidigare hade hon filat på en text i det oändliga men när hon beslutat att hålla deadline och skicka texterna i det skick de var fick hon bättre omdömen än när hon använde mera tid.
Hålla reda på tiden
Maria Estling Vanneståls erfarenheter visar att ett mycket viktigt verktyg är att hålla reda på tiden man arbetar. En grund i projektet var därför ett formulär för tidsregistrering.
– Det här är kontroversiellt. Många lärare är rädda för att bli kontrollerade, rädda för att chefen får insyn, rädda för att bli ifrågasatta och misstänkliggjorda, säger Maria Gruvstad.
I Växjöprojektet var det en grupp på tolv lärare som helt frivilligt registrerade sin tid under ett år.
Resultaten varierade stort mellan olika individer med allt från 38 till 263 timmar obetald övertid totalt under året. Projektdeltagarna samlade i genomsnitt på sig 89 timmar obetald övertid på ett år. Det innebär cirka två timmar extra per vecka.
Enligt Högskoleverkets rapport Frihetens pris – ett gränslöst arbete, arbetar lärarna i 52–53 timmar i veckan.
– Vårt projekt gav inte riktigt samma resultat som Högskoleverkets undersökning, men vi ifrågasätter inte Högskoleverkets rapport, eller det faktum att universitetslärare fått en allt större arbetsbörda – det har vi verkligen sett, påpekar Maria Gruvstad.
Tidsregistreringen var den ena viktiga delen av projektet, den andra delen var gemensamma seminarier då man resonerade kring arbetstiden och bjöd in inspiratörer som kunde bidra med strategier för att hantera tillvaron.
Någon vecka förde projektdeltagarna dessutom dagboksanteckningar om sitt arbete.
Ständigt dåligt samvete
I början och slutet av projektet gjorde också Maria Gruvstad en stressprofil på alla deltagarna.
– Vi använder ett gediget utprovat instrument på individnivå och får en nyanserad bild av olika faktorer, arbete, personlighet och livssituation.Många universitetslärare har ständigt dåligt samvete för att de inte gör tillräckligt.
– Att ta ledigt efter att man arbetat åtta timmar är inget konstigt för mig som under många år arbetat med stämpelklocka eller liknande tidsregistrering, säger Maria Gruvstad.
Men för universitetslärare fattas det en struktur i organisationen som talar om att det räcker, du har jobbat bra, du kan gå hem nu.
Och, som det påpekas i utvärderingen, finns den akademiska traditionen att ”det är fint att jobba mycket”.
– I en arbetssituation som inte har några gränser kan man alltid göra mera, alltid göra bättre. Man upplever krav från studenter, kollegor, från organisationen och inifrån sig själv. Det är sannerligen gränslöst.
Projektet gjorde det möjligt för deltagarna att skaffa sig en medvetenhet hur mycket man arbetar och få hjälp att skapa strukturer och strategier.
– Tidsrapporteringen synliggjorde arbetet och gav hjälp till överblick. Det gjorde det möjligt att komma fram till att man var nöjd med vad man gjort och besluta sig för att det är tillräckligt bra.
– Man upptäckte också vad som är arbete och vad som inte är arbete. Deltagarna blev mera observanta på när man arbetar och när man är ledig. Det blev tydligare gränser och man uppskattade ledigheten mera.
Projektet gav tydliga resultat också på kort sikt.
– Vi kunde undvika sjukskrivningar genom projektet. Stressprofilen i början visade att två lärare befann sig i en ohållbar situation och skulle ha gått in i långvarig sjukskrivning om inget gjorts.
Om man är mycket pressad har man svårt att se sin egen situation. I en stressfylld situation förlorar man förmågan till överblick, att kunna säga att det här är ohållbart.
Förändrat sina liv
Enligt utvärderingen av projektet uppger tre av de tolv projektdeltagarna att de förändrat sina liv radikalt genom projektet.
Projektet kommer också att leva vidare.
Till hösten startar Växjö universitet och Högskolan i Kalmar grupper efter modell från projektet. Deltagandet kommer att vara frivilligt.
– Det får inte kännas som ett sätt att kontrollera lärarna. Att genomföra ett sådant här projekt uppifrån är helt orealistiskt. Finns det minsta misstanke om att man vill övervaka lärarna så är det ogenomförbart.
Men Maria Gruvstad menar att ett sådant här projekt kan vara ett sätt för enskilda lärare att få argument att förbättra sin arbetssituation.
– Om situationen känns ohållbar kan man börja föra sin egen tidslogg för att kunna använda den som underlag i samtal med sin chef. Visar det sig att arbetet tar för mycket tid kan man ta upp en diskussion. Jobbar jag på fel sätt eller är det för snål tilldelning av tid?
– Att prata om subjektiva upplevelser är viktigt, men objektiva uppgifter ger ett helt annat handlingsutrymme för förändring.
Maria Gruvstad påpekar att arbetsgivaren saknar kontrollmöjlighet över hur mycket universitetslärare arbetar.
– I vårt projekt tar vi inte ställning till om det finns för mycket eller för lite resurser. Det är en facklig och politisk fråga. Men projektet visar att det går att som enskild lärare göra något åt sin arbetssituation inom de ramar som finns.
PER-OLOF ELIASSON
