De tjugo procenten, som spontant kan verka som rimliga, som reaktion på avslag, jämförs med att det bland de forskare som fått anslag bara är femtio procent som har förtroende för systemet. Vilket är betydligt lägre än hos lärosätenas chefer, vilkas tilltro till sakkunniggranskningen är genomgående hög samt det viktigaste kriteriet för prestationsbaserad tilldelning av anslag.
Rapporten om humanistisk forskning har genomförts av SISTER, Institutet för studier av utbildning och forskning, på uppdrag av Riksbankens jubileumsfond, Vitterhetsakademien och STINT, Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning. Huvudförfattare till rapporten är Lars Geschwind (se också krönika i Universitetsläraren 6/2008) och Karin Larsson. Rapporten kan sägas passa väl in i det forsknings(politiska) klimat som kännetecknas av förväntan och farhågor gällande pågående och kommande förändringar.
På Dagens Nyheters kultursidor kommenterar Anders Cullhed, professor i litteraturvetenskap, rapporten från SISTER och kommer, utifrån sin läsning, till slutsatsen att innehållet i rapporten talar för att svenska humanister bör ”sluta älta sin eviga kris”, bli bättre på att klargöra sin nytta och argumentera för sin nödvändighet. Om detta kombineras med en rejäl resursförstärkning kan, enligt Cullhed, ”allt hända, till det bättre”.
Humaniora i kris
Rapporten sammanfaller också med utgivningen av Humaniora i Sverige där professorn i idé- och lärdomshistoria, Svante Nordin, ”skriver från en subjektiv ståndpunkt”, om humanioras framväxt, guldålder och kris. Boken inleds med en fråga:
”Hur står det till med humaniora i Sverige” som Nordin själv besvarar: ”Uselt, i den mån jag vågar döma efter tillståndet vid mitt eget lärosäte, Lunds universitet” och i det avslutande kapitlet formulerar Svante Nordin sin syn på tillståndet: ”Svensk humaniora befinner sig i kris. Krisen består inte i att det inte skulle produceras intelligent, innovativ och intressant forskning inom området. Det har det förvisso gjort och görs fortfarande. Krisen består snarare i en villrådighet, en osäkerhet om verksamhetens syften och förutsättningar.”
Svante Nordins bok recenseras på Expressens kultursidor under rubriken ”Cementalitet”, litteraturvetaren Anders Johansson vars invändningar bland annat går ut på att Nordin skrivit ”inåtvänt och självtillräckligt”, ”en gammal hjältekrönika” med andemeningen att allt var bättre förr.
Och man kan konstatera att det var dags för ännu ett litet varv i den eviga debatten om humaniora och humanioras kris. I rapporten från SISTER tar man också upp detta, att ”debatterna om humaniora blivit en genre i sig”. Rapportförfattarna utläser återkommande teman i debatterna, dels förutsättningarna, där en genomgående synpunkt är att forskningen är ”satt på svältkost”, dels har debattörerna under åren ägnat sig åt forskningsproblemen, som balansen mellan helhetssyn och specialisering, ett problem som rapporten sammanfattar som att ”djuplodande studier” har prioriterats ”på bekostnad av synteser och internationella komparationer”.
Slutligen nämner man formen som tema i de många debatterna, det vill säga skrivsätt, genrer och tänkta målgrupper.
Rapporten nämner som exempel på humanioradebatt den som uppstod 2005 efter att Sverker Sörlin, professor i historia, varnat för att svensk humaniora hade tappat mark, vilket framgick av en utvärdering av Times Higher Education Supplement. I SISTER-rapporten påpekas också att detta inte är något svenskt fenomen, varken debatt eller kris.
Nödvändigt få fakta
Och på Sydsvenska Dagbladets kultursidor kunde man i januari läsa en krönika av kulturjournalisten Lisbeth Lindeborg om situationen i Tyskland, där temat för Vetenskapsåret 2007 varit humaniora, samtidigt som humanoriaämnen kraftigt bantats eller helt försvunnit från de tyska universiteten. Det Lindeborg refererar kan sägas understryka humanioras roller och status, å ena sidan är diskussionen om och uppmärksamheten kring området relativt frekvent i det offentliga samtalet, å andra sidan anses humaniora styvmoderligt behandlat och eftersatt, resursmässigt och forskningspolitiskt.
Den aktuella rapporten från SISTER tar inte alls upp humanioras ”nyttoaspekter”, utan tillför högst konkreta siffror som visar att området väl stämmer med Resursutredningens definition av hela högskolesystemet: ”överbefolkat och underfinansierat”.
– Med tanke på den ständiga debatten om humanioras kris var det nödvändigt att få fram fakta, säger Göran Blomqvist, vd för Riksbankens jubileumsfond, i en kommentar till rapporten.
En annan av rapportbeställarna, Kungliga Vitterhetsakademien, framhåller att SISTERS rapport visar att forskningsanslagen ökat väsentligt sedan 1995, men minskat sedan 2003, främst beroende på en minskning av externa bidrag. ”Den humanistiska forskningen är mer beroende av statlig finansiering än andra sektorer, varför det märks att de statliga anslagen har ökat betydligt mindre än kostnaderna”.
Och medan de statliga anslagen ökat med en procent, har kostnadsökningar (för främst löner) varit mellan tre och fyra procent.
Förändringarna har, enligt rapporten, entydigt drabbat forskningen och då den forskning som utförs av etablerade forskare, som forskarassistenter, lektorer och professorer, där inte ens de som räknas som ledande forskare kan räkna med resurser och tid för sin forskning. Inom humaniora är det doktorander som står för så mycket som 37, 5 procent av forskningen.
Vilket, som Göran Blomqvist påpekar, innebär att den avancerade forskningen hamnat i bakgrunden, något som i sin tur knappast överensstämmer med de allmänna ambitioner och den politiska retorik som talar om excellens och internationell konkurrens.
Rapporten har fokuserat på villkoren för forskning, mer än på utbildning: ”Men forskningen låter sig dock inte helt skilja sig från utbildning, allra minst forskarutbildning”. Och eftersom grundutbildningen påverkar den totala arbetssituationen för lärarna påverkar detta också förutsättningarna för att bedriva forskning.
”Riggad” annonsering
Den förstnämnda misstron mot systemet gäller inte bara resurstilldelning, nydisputerades berättelser i enkäter innehåller misstro mot arbetssituationen och karriärmöjligheter, man talar om bristande ledarskap, godtycke, brist på transparens och ”riggad” annonsering vid tjänstetillsättning.
När det gäller professorerna kan deras situation beskrivas som att de allmänt förväntas vara ”mer entreprenöriella”. Vidare upptäcker av regeringen beford-rade professorer att de sidsteppas av ledningens ”egna produkter”. Och inför utvärderingarna vill universiteten gärna ”toppa laget”, som med internationella rekryteringar. Osäkerhet finns också gällande kommande pensionsavgångar, hur många av professorerna kommer att ersättas?
Inför framtiden och önskvärda, tänkbara förändringar noterar Mats Rolén, forskningsdirektör vid Riksbankens Jubileumsfond i en kommentar till rapporten ”glädjande nytänkande och profilering vid vissa lärosäten”, vilket Rolén ser som ”nödvändigt i den hårdnande konkurrensen om forskningsanslagen”.
På frågan vem som har ansvar för utvecklingen och krisen svarar Göran Blomqvist att, frånsett det politiska ansvaret för otillräckliga resurser, måste fakulteterna bli bättre på sin uppgift att planera och utveckla, man måste bort från betoningen av kvantitet på bekostnad av kvalitet: ”Det är hög tid för humaniora att utveckla egna och ändamålsenliga kriterier för vad som är god forskningskvalitet och hur den kan mätas.”
MARIELOUISE SAMULESSON
