Sverige har en nästan unik process för tillsättning av professorstjänster, inkl utnämning av befordringsprofessorer. Tre sakkunniga, ibland fler, granskar, bedömer och rangordnar de sökande utifrån kvalitet, effektivitet och kreativitet i redovisad forskning. Vid tillsättningen beaktas särskilt dessa sakkunnigutlåtanden men dessutom den personliga lämpligheten som ledare, inspiratör och visionär. Denna rigorösa procedur vill skapa garanti för att den bäste och mest lovande forskaren ska erhålla tjänsten och kunna bli en uppslagsrik och dynamisk forskningsledare.
Så långt är allt gott och väl även om det tar lång tid innan tillsättningen är klar. Men i det ögonblick som professorn tillträder sin tjänst uppstår en ny situation. Han eller hon anses då inte kompetent att själv avgöra sitt val av forskningsobjekt trots lovordad kvalitet och kreativitet. Forskaren måste ansöka om medel eftersom basanslagen inte är dimensionerade för att täcka forskningsproduktion. Denna ordning bygger på ideologin att forskningsanslag utdelade efter konkurrens med andra forskare skapar en garanti för att medlen används på bästa sätt.
Man ska dock komma ihåg att bedömningen görs av representanter för det etablerade forskarsamhället med en ofta mycket medveten forskarinriktning. Säkerligen är det helt riktigt att konkurrens kan både stimulera och förbättra. Visst finns det också forskare som kanske skulle slå sig till ro och inte bli särskilt effektiva. Många är det inte och sådana fall måste man kunna ta itu med inom forskarsamhället och de organ som fungerar som ledning inom universitetsvärlden.
MEN DET MEDFÖR OCKSÅ uppenbara problem. Eftersom utdelningsansvariga alltmer pekar ut prioriterade områden styr de därmed givetvis ansökningarna. Forskningsidéer och forskningsprojekt som faller utanför de angivna ramarna har av naturliga skäl svårare att hävda sig, trots att man säger sig vilja slå vakt om sådana ansökningar. För den sökande känns det dock tryggare att hålla sig till de anvisade områdena.
Samtidigt är det nyttigt att påminna sig att viktiga upptäckter gjorts av egensinniga forskare som gått mot strömmen i direkt kontrovers med det etablerade forskarsamhället och först senare accepterats och belönats.
I den aktuella debatten om principerna för tilldelning av de så kallade fakultetsanslagen hävdas att politiker måste övertygas om att också dessa resurser bör fördelas utifrån kvalitetskriterier. Motivet för detta är att politikerna annars inte anser sig kunna övertyga väljarna om att avsätta de nödvändiga resurstillskotten. Detta bristande förtroende för forskarnas arbetsinsatser ter sig särskilt märkligt med tanke på SOM-institutets årliga mätningar av allmänhetens förtroende för olika yrkesgrupper, där forskarna regelmässigt har tillhört de grupper som har högst förtroende hos allmänheten – långt högre än politikernas förtroende.
NUVARANDE ORDNING naggar också i kanten av den grundläggande principen om forskningens frihet som en förutsättning för vetenskapens utveckling. Denna frihet är fastlagd i högskolelagen 1 kap 6§ med orden ”forskningsproblem får fritt väljas”. I de europeiska universitetens Magna Charta som antogs vid den europeiska rektorskonferensen i Bologna 1988 fastslås också: ”frihet i forskningen och utbildningen är universitetens grundläggande livsprincip. Statmakterna och universiteten måste inom sina respektive områden respektera detta grundläggande krav”.
För att komma tillrätta med dagens problem behövs det en bättre balans mellan de fasta forskningsresurserna, fakultetsanslagen, och de utifrån kommande forskningsmedlen som kan erhållas efter ansökan. Båda typerna av anslag behövs. Ursprungligen dominerade de fasta anslagen, idag är det tvärtom.
Fakultetsanslagen måste få en sådan volym att en enskild forskare har möjlighet att utveckla sin forskningsidé och bedriva sin forskning i tjänsten. Detta skulle också innebära ett reducerat ansökningsförfarande, som för närvarande tar orimligt mycket tid i anspråk, och därmed ge mer tid till själva forskningen. Slutligen skulle det betyda att uppdragsgivarna, både statliga och privata, visade sitt förtroende för forskaren och hans/hennes kompetens att själv välja forskningsuppgift.
CARL-GUSTAF ANDRÉN
f d universitetskansler, professor
