Det är med tillfredsställelse jag noterar att den tragiska affären i Uppsala nu äntligen uppmärksammas på nationell nivå (Universitetsläraren 15/07). En livlig debatt har visserligen förts i medierna, men då, med något undantag när, endast lokalt i Uppsala. Vad som har kommit i skymundan i debatten är att det inte i första hand rör skuldfrågan i de bägge professorernas agerande, om detta kan man ha privata åsikter, utan det sätt på vilket rektorn lojalt understödd av ledningen, har agerat i konflikten. Detta är inte i första hand en fråga om juridik utan etik, och involverar därmed mycket intressanta principiella aspekter, inte minst när det gäller framtida praxis inom universitetsvärlden och bevarandet av dess kulturella särart gentemot näringslivet.
Vad som är remarkabelt i denna affär är förekomsten av de hemliga bandinspelningarna, vilka var och en kan ta del av som vill skaffa sig en uppfattning om hela historien. De scener som spelas upp i dessa för tankarna snarare till en episod i tv-såpan Sopranos än till seriösa förhandlingar vid ett ärevördigt universitet. Det har påpekats att dessa inspelningar är ’ojusta’ i och med att de var hemliga. Detta är ett anmärkningsvärt resonemeng. Varför ska strängare regler gälla för privatpersoner i underläge som kämpar för sin heder och rätt än för grävande journalister? Varför ska de förra betraktas som skurkar och de senare som hjältar? Lagen är också mycket tydlig på denna punkt.
AVLYSSNING AV ETT SAMTAL är endast tillåtet för dem som aktivt deltar och direkt berörs av det. Utan detta dokument skulle det ha lyckats ledningen att mörklägga hela historien som det uppenbarligen först var tänkt med hänvisning till omsorg av de inblandade. Nu kan man inte längre hävda att detta är ett internt ’familjebråk’ på vilka utomstående inte ska ha några synpunkter.
JU MER DETALJER i denna historia som dyker upp, desto underligare framstår det hela. Att som rektor Hallberg hänvisa till Frängsmyr såsom auktoritet, vilket framförs i Samuelssons artikel, är speciellt anmärkningsvärt med tanke på alla de arbetsmiljöundersökningar som kostats på och vars ansvariga bör sitta inne med större sakkunskap. I den bleka slutrapport som offentliggjordes efter mötet berörs ingen av de två professorerna, utan i stället konstateras det att i en konflikt av det här slaget vore det meningslöst att identifiera offer och förövare.
De vaga och vårdslöst sammansatta anklagelserna som professorerna inte får möjlighet till att bemöta, underlåtenheten att erbjuda dem juridisk och facklig assistans under detta kritiska möte till vilket de kallades under falska förespeglingar – allt detta och mycket mera kan inte retroaktivt berättigas med hänsyn till deras förmenta skuld, än mindre när denna basuneras ut stödd endast på rektorämbetets auktoritet. Det är en farlig utveckling vi åser med ramifikationer långt utöver det aktuella fallet.
Det enda rätta som jag ser det vore att hela förfarandet granskades av en oberoende kommission. Detta skulle bland annat kunna resultera i att klarare rutiner utformades för konflikthantering i framtiden. Akademiska konflikter, speciellt bittra sådana, är som vi alla vet inte ovanliga.
Detta bör väl liggas i allas intresse. Även universitetens?
ULF PERSSON
professor i matematik
vid Chalmers Tekniska
Högskola
(redaktör för svenska
matematikersamfundets
medlemsutskick)
