Det menar Christina Ullenius, som vid årsskiftet, efter tolv år, avgår som rektor för Karlstads universitet.
Hon lämnar ämbetet men knappast sfären för forskning och högre utbildning, nu får hon dessutom tid att delta i debatten.
En debatt som, enligt Ullenius, givit en överdriven bild av massarbetslöshet bland akademiker, en debatt som också präglas av naivitet:
– Som ambitionerna att Sveriges skulle kunna vara ”världsledande” och konkurrera med USA. Som om Sverige skulle kunna ha ett eget MIT, Massachusetts Institute of Tecnology. Svensk forskning är och har varit bra, inte minst för att vi slapp andra världskriget. Men idag måste vi acceptera att hamna på en nivå som är relevant för Sveriges storlek, vi är ingen kontinent.
Hon är också ytterst skeptisk till ”tron att världen frälses genom excellens”.
– Om man konsekvent satsar på ”spetsforskning” så förlorar man bredden. Och inte minst förlorar man forskningens koppling till utbildning, den svenska modellen, jämfört med andra länders forskningsinstitut.
Snälla myndighetschefer
En annan ”svensk modell” som hon däremot inte vill bevara är universitetens myndighetsstatus.
– Jag hoppas på en egen juridisk form för universiteten, en form som säkerställer friheten.
Som exempel på vad hon menar med ”myndighetsfälla” berättar hon hur dåvarande statsministern Göran Persson inför budgetsaneringen på 90-talet samlade landets samtliga myndighetschefer, inte bara universitetens rektorer:
– Han läxade upp oss och sade att han varken ville se oss i debattartiklar eller tiggandes pengar utanför Rosenbad. Nu skulle vi ”gå hem och spara”. Och ingen protesterade, vi agerade alla som snälla myndighetschefer!
Hon menar att universitetens rektorer, också utan påbud från statsministrar, tenderar att huka i debatten.
– Vi orkar inte, hinner inte och så vill vi inte säga sådant som till exempel kan falla i dålig jord i professorskollegiet.
Backade av flera skäl
Hon anländer till intervjun i elegant hatt och stadigt förankrad ryggsäck, hon berättar förnöjt att kombinationen brukar ge kommentarer.
Vi talar om hennes reaktion när förfrågan om intervju kom i början av året.
Hon sade först ja, men backade, av flera skäl. Hon ville inte understryka en position som Avgående Rektor och riskera att några skulle ”ducka” för hennes beslut: ”Det där behöver vi inte bry oss om, Ullenius är ju snart borta …”
Dessutom blev intervjuförfrågan en konkretisering av hennes egen separationsångest.
År 1995, när hon tillträdde som rektor hade det en speciell, personlig dimension eftersom hon är född i Karlstad.
Och det var där hon bestämde sig för att hon ville ha ”en konkurrenskraftig utbildning”, nämligen civilingenjör. Hennes pappa som var ingenjör hade dött tidigt och familjen (fyra syskon) blev fattig.
Hon berättar om mammans stöd, om egna medvetna val, från folkskola till flickskola, till gymnasiets reallinje, där alla elever utom två var pojkar. Hon ville absolut inte bli lärare och valde därför KTH i stället för universitet. Men detta var tidigt 60-tal och hon fick höra, också från lärarna, att en fyraårig utbildning var bortkastad, flickor skulle ju ändå gifta sig.
När hon 1995, från att ha varit prorektor vid Chalmers, kom tillbaka som rektor för dåvarande högskolan blev hon varmt välkomnad. Tidsandan hade för länge sedan sopat banan med hemmafruidealet och mitten av 90-talet var en tillväxtperiod, ”vid högskolan hade vi fullt sjå att ta emot alla studenter”.
Det var en i flera avseenden expansiv tid, som Christina Ullenius formulerar det hade tillkomsten av forskningsstiftelserna inneburit att ”vissa forskningsmiljöer dränktes i pengar”.
Under perioden verkade också de forskningsministrar som hon nämner som favoriter, nämligen Per Unckel och Carl Tham. Det är tveksamt om någon av dem skulle uppskatta att dela förstaplats med den andre, men Christina Ullenius menar att de två, på olika sätt, stod för expansion och dynamik.
Att Karlstad högskola blev universitet förklarar hon bland annat med att företrädaren Lennart Andersson länge och envist hade krattat den manegen.
Men hon var själv också aktiv och blev hjälteförklarad när högskolan uppgraderades till universitet.
– Det är rätt många som säger att det var århundradets händelse i Karlstad.
Mycket för pengarna
Ifrågasättanden av ”de nya högskolorna” förekommer i forskningspolitiska inlägg om att ”inte smeta ut”, utan koncentrera resurser. Christina Ullenius menar att det är feltänkt och att de nio procent av resurserna som går till ”de nya” högskolorna och universiteten ger mycket för pengarna.
Och hon tror absolut att det är möjligt med flera nya universitet. I form av ”konsortier”, där flera högskolor, på geografiskt olika platser går samman och blir ett universitet.
Hon talar gärna om behovet av att tänka i regioner – ”Värmland klarar sig inte på egen hand” – regioner som var och en måste ha ett eget universitet. Som styrelseledamot vid universiteten i Ålborg och Stavanger har hon också stärkts i tron på periferins betydelse.
Styrelseuppdragen i Danmark och Norge ger också ytterligare argument när det gäller universitetens problematiska myndighetsroll.
– Ett svenskt universitet får inte ha några ledamöter från andra länder, eftersom vi har samma myndighetsstruktur som försvaret!
Inne på den laddade frågan om universitetens styrelser tycker hon inte regeringens ”politikerförbud” är nödvändigt.
– Det är ju bara att låta bli att utnämna politiker till styrelseuppdragen.
Och att styrelserna skulle besättas av interna krafter tillhör det hon kallar naivt:
– Universiteten har alldeles för mycket pengar att besluta om, då krävs extern insyn.
För mycket pengar för att de ska vara en intern affär, ja. Men det innebär, om man går vidare i resonemanget, knappast att universitetens ekonomi är tillfredsställande.
Tvärtom är dagens situation, att tvingas ägna kreativitet åt ”sparpaket” det hon nämner som motgång i sin otvetydigt framgångsrika karriär.
– Inte en personlig motgång, men att förlora studenter är en jättemotgång, som har präglat de senaste årens arbete i Karlstad.
Och 2000-talets ”förlusttrend” har knappast vänt. Inför höstterminen 2006 noterade universitetet minskat antal sökande, trots en befolkningsstatistiskt större ungdomsgrupp. Likadant ser det ut inför våren och färre söker än till vårterminen föregående år.
En förklaring är enligt Christina Ullenius ”den massiva bilden av akademikerarbetslöshet”.
– 90–95 procent av civilingenjörerna får faktiskt jobb! I vems intresse ligger det att larma om massarbetslöshet? Och varför har medierna så osjälvständigt förmedlat den bilden? Det drabbar högskolornas ekonomi, visst, men det värsta är att ungdomarna blir offer för bilden, som om inte utbildning trots allt är den bästa vägen i livet.
Tidig pension
Att hon nu själv väljer att gå i tidig pension, hon är 63, beror inte på att det ekonomiska motflytet har fått henne att ge upp.
Hon gillar att ha makt och att kunna styra, hon är bland annat nöjd med att ha tagit kamp för rektorernas lönesättning och villkor.
När hon nu flyttar tillbaka till Göteborg ska hon allra först och främst ägna sig åt familjeliv och göra en långresa med maken, som under åren stöttat och uppmuntrat, om än på geografisk distans.
Hon är nöjd med överlämnandet till sin efterträdare Kerstin Norén, vilket har skett gradvis som ett gott samarbete under hösten, men man kan ana att Christina Ullenius har svårt att släppa taget.
– Kerstin måste fortsätta med de planerade åtgärderna, samtidigt kan jag ju se framför mig hur det kommer att bli kö framför hennes dörr, en kö av dem som menat att jag överdrivit behov av att spara.
Nu menar inte avgående rektor att universitetet i Karlstad skulle bestå av besvärliga medarbetare, tvärtom.
– Det är så härliga människor där, det roliga har ju varit arbetskamraterna, att gå dit varje dag.
För trots ”fällan” det innebär att vara myndighetschef säger Christina Ullenius, med märkbar entusiasm, att det helt enkelt inte finns något roligare än att vara just universitetsrektor..
MARIELOUISE SAMUELSSON
