Christoph Bargholtz skriver i Universitetsläraren 6/2006 att ”…Sverige saknar centrala regler som garanterar universitetslärarna tid för egen forskning…” Detta måste vara en villfarelse då högskolelagens 3 kapitel föreskriver:
5 § Vid högskolorna skall det, utöver professorer, finnas lektorer anställda. En lektor skall, utom i de fall då lektorn anställs för arbete inom konstnärlig verksamhet, ha vetenskaplig kompetens eller annan yrkesskicklighet, om inte regeringen föreskriver någonting annat. En lektor skall också ha pedagogisk skicklighet. I en lektors arbetsuppgifter skall det, utom på det konstnärliga området, normalt ingå både utbildning och forskning. (Lag 1997:797.)
Observera ordet skall. Att bedriva forskning är alltså för en lektor en skyldighet. Detta är den ”centrala regeln” som ”garanterar” egen forskningstid. Personligen skulle jag inte använda ordet garanterar, det sänder ut fel signaler. Lagen kräver ju att lektorn forskar, vare sig han/hon vill det eller inte. Visserligen saknas det angivelse om hur stor del av arbetstiden som skall upptas av forskning men i svensk lagskrivartradition lämnas tolkningsbarhet till myndigheter. Uppenbarligen utgår man ifrån att där finns ett visst sunt fönuft.
Högskolornas fasta forskningsanslag är dimensionerat så att högskolelagen skall kunna uppfyllas.
Nu förhåller det sig förvisso som så att vid våra högskolor har det utvecklats en ordning att alla forskningsmedel skall sökas i konkurrens, även högskolans egna medel. Sålunda kan det då hända att vissa lektorer blir utan medel och kan därför inte uppfylla högskolelagens 3 kapitel. Frågan infinner sig då, vem skall man anse bryter mot lagen?
Jag vill uppmana SULF att arbeta för att högskolelagen efterlevs, bland annat genom att konkretisera tolkningen. I sammanhanget skall också följande lag ur kapitel 1 beaktas:
6 § För forskningen skall som allmänna principer gälla att
forskningsproblem får fritt väljas,
forskningsmetoder får fritt utvecklas och
forskningsresultat får fritt publiceras.
DENNA LAGTEXT BEGRÄNSAR starkt högskoleledningens försök att styra forskningen, mot till exempel profilområden.
Sålunda, högskolelagen garanterar akademisk frihet och reglerar lektorers arbetsuppgifter.
Så bäste SULF-ordförande Bargholtz, lagen finns på din och min sida. Varför används den inte mer vid förhandlingar och diskussioner?
KJELL PRYTZ
lektor vid Högskolan i Gävle
SVAR:
GOLV ISTÄLLET FÖR TAK
Kjell Prytz tar upp den diskussion jag efterlyste i min ledare och vi är överens i sak: universitetslektorer och professorer skall bedriva såväl utbildning som forskning eller konstnärligt utvecklingsarbete. Däremot förefaller vi inte vara överens om medlen. Kjell menar att högskolelagen tillsammans med en portion sunt förnuft skulle vara tillräcklig. Själv har jag en mer pragmatisk inställning. Det fungerar uppenbarligen inte, inte för att människor är oförnuftiga utan för att de rätta förutsättningarna, tydliga regler som alla är eniga om, saknas.
När jag i min ledare efterlyste centrala regler avsåg jag reglering i det centrala kollektivavtalet. I nuvarande avtal hänvisas till de övre gränser för undervisningen som tidigare fanns angivna först i högskoleförordningen och sedan fram till 1998 återfanns i det centrala kollektivavtalet. Kanske är det nu dags att bryta med vad som varit och i stället för ”undervisningstak” lägga in ”forskningsgolv” i avtalet, till exempel att för universitetslek-torer minst 30 procent av årsarbetstiden i ett flerårsperspektiv skall avse forskning. Möjligen skulle det rensa luften också vad avser behovet av tid till för- och efterarbete i direkt anslutning till en viss kurs.
CHRISTOPH BARGHOLTZ
