Titeln på regeringens högskolepolitiska proposition (2004/05:162) som presenterades i juni är Ny värld – ny högskola. Till sidantalet (249) är den exakt lika omfångsrik som den förra (2001/2002:15) som hade namnet Den öppna högskolan.
Men den senaste propositionen är, enligt texten, något helt annat än tidigare propositioner; i stället för inrikespolitiska drivkrafter gäller internationalisering: ”Med denna proposition skrivs ett nytt blad i svensk utbildningspolitik”, heter det i utgångspunkterna för politikens inriktning.
”Det livslånga lärandet”, som var en av den förra proppens retoriska favoriter nämns knappt när Leif Pagrotsky sätter sitt namn under den högskolepolitik regeringen vill föra.
Där Thomas Östros först betonade ”breddad rekrytering” väljer Pagrotsky alltså internationaliseringen, breddad rekrytering finns visserligen kvar och omtalas som politisk ambition, men har helt klart fått stå tillbaka för internationaliseringen.
En annan skillnad är att den här propositionen har tagits fram i samarbete med vänsterpartiet, men däremot inte med miljöpartiet. Det beror dock inte på någon oenighet, miljöpartiet, som annars flyttat fram sina positioner i utbildnings- och forskningspolitiken, uppger åtminstone att man helt enkelt inte har haft tid, det vill säga att partiet inte prioriterat området.
Visuella skillnader
Läsaren av propositionen kan också bokstavligt se den visuella skillnaden mellan högskolepolitiken nu och för fyra år sedan, också omslagen, propositionernas bildsignaler skiljer sig åt.
Förra propositionen, Den öppna högskolan, valde man att presentera med en gruppbild av fem, där endast en är en ung kvinna. Den omslagsbilden visade ett glatt, uppsluppet gäng tätt ihop, där fanns en medelålders man, som också var den ende med vad man skulle kunna kalla typiskt nordiskt utseende och färger.
Mer distanserad illustration
Omslagsillustrationen till den proposition som presenterades i år är mer distanserad, och föreställer sammanlagt tre personer, samtliga unga kvinnor.
På framsidan syns två i samspråk i skolnära utomhusmiljö och baksidan visar, på långt håll, en ensam, allvarlig ung kvinna med stram hästsvans, läsande i ett bibliotek. Samtliga högskolepolitikens fotomodeller är den här gången unga och har när det gäller utseende vad man kan kalla traditionellt svensk framtoning.
Detta bildval alltså att notera som kontrast till textens starka betoning av ”internationalisering”, ett ord som är påfallande mer frekvent i Pagrotskys propp än i den Östros lade fram 2001.
I forskningspolitiska sammanhang är ”internationalisering” lika med Bolognadeklarationen och Bolognaprocessen, det europeiska samarbete i utbildnings- och forskningsfrågor i vilka cirka 40 länder deltar.
Pagrotskys högskoleproposition innehåller som ett av huvudnumren en ”nationell strategi för internationalisering” vilket innebär en anpassning av bland annat examensstrukturen till andra europeiska länder, vilket i sin tur ger en likhet också med det amerikanska systemet.
I den strategin ingår bland annat ambitionen att stärka Sveriges konkurrenskraft gentemot de länder man parallellt intensifierar samarbetet med och vars utbildnings- och forskningspolitik som regeringen samtidigt vill att den svenska ska likna, ”jämförbarhet” är ett annat av textens portalbegrepp.
Målet är att svenska universitet och högskolor ska ”erbjuda en internationellt konkurrenskraftig utbildning av hög kvalitet” och att rekryteringen av utländska studenter ska öka, liksom omvänt, att svenska studenters attraktionskraft ska öka utomlands.
Rättsäkerheten för utbytesstudenter som kommer till Sverige ska också stärkas, när det gäller försäkringar, examensbevis och möjligheter att överklaga en högskolas beslut.
Bredda rekrytering
Regeringen vill vidare bredda rekryteringen genom att ge lärosätena i uppdrag att se till att flera med arbetarbakgrund söker sig till högskolornas längre utbildningar.
En av åtgärderna blir att Myndigheten för Sveriges nätuniversitet får 30 miljoner extra per år, nätuniversiteten har alltså ”överlevt” sedan förra högskolepropositionen, däremot är betoningen av IT och nya kommunikationstekniker i största allmänhet, betydligt mer diskret i denna proposition, nästan lika nedtonat som det livslånga lärandet.
När det gäller rekrytering ges också universitet och högskolor utökad rätt att själva välja urvalsinstrument till tjugo i stället för tidigare tio procent av platserna. Texten fastslår dock, i ovanlig klartext för att vara ur en proposition, att denna tjugoprocentsregel inte får användas för kvotering, det vill säga förtur och reserverade platser för vissa grupper. När det gäller de tjugo procenten är tanken att universitet och högskolor, lokalt, bättre ska ta tillvara ”meriter och erfarenheter som är särskilt betydelsefulla för utbildningen, vid sidan om betyg och högskoleprov”.
För att bredda rekryteringen bör universitet och högskolor, enligt regeringen, dessutom samarbeta mer med gymnasieskolor och specifikt med gymnasier från vilka få går vidare till högre studier.
Grundläggande behörighet till dessa högre studier får den som ”fullföljt ett full-
ständigt nationellt eller specialutformat program och fått lägst betyget Godkänt i minst 2250 gymnasiepoäng inklusive betyget Godkänt i gymnasiearbetet eller den som fått slutbetyget från gymnasial vuxenutbildning och har lägst betyget Godkänt i minst 2250 gymnasiepoäng”.
Kraven för grundläggande behörighet föreslås utökas med krav på lägst Godkänt i projektarbetet, kärnämnena Svenska som andraspråk A och B, samt engelska A. Det vill säga att samma krav ska ställas på sökande från gymnasieskolor som på den som söker från gymnasial vuxenutbildning.
Matematik och engelska
En annan förändring som regeringen avser att göra är att gymnasiekurser i matematik och engelska ska värderas högre vid antagningen till högre utbildning.
Ett nytt system, poäng (men inte betyg) enligt European Credit Transfer system, bör enligt regeringens bedömning införas, för att öka den internationella jämförbarheten både gällande grundläggande högskoleutbildning och forskarutbildning.
Till nyheterna hör också införandet av en särskild examenskategori för konstnärliga examina, konstnärlig högskoleexamen, konstnärlig kandidatexamen, konstnärlig magisterexamen samt en konstnärlig masterexamen.
Tre nivåer
Mest uppmärksammat, redan före presentationen av proppen, har som bekant den nya examensstrukturen blivit.
Enligt propositionens förslag ska lagändringarna kring detta gälla för
utbildning som bedrivs efter juni 2007.
Det innebär till exempel att begreppet ”grundläggande högskoleutbildning och forskarutbildning” därefter försvinner, examina inom den högre utbildningen ska delas in i tre nivåer och avläggas på grundnivå, avancerad nivå eller forskarnivå.
Tillkommer gör den nyskapade, tvååriga masterexamen, en benämning som för övrigt mött invändningar från remissinstanserna Terminologicentrum, TNC, och Svenska Språknämnden.
Till de språkliga satsningarna hör också att Högskoleverket åläggs att ta fram en regelbundet uppdaterad elektronisk svensk-engelsk ordbok med utbildningsterminologi. Och man kan konstatera att det mer än någonsin är engelska som gäller, när högskole- och forskningspolitik ska bli europeiskt jämförbar.
MARIELOUISE SAMUELSSON
SULF-kommentar: Det behövs resurser
Det är bra att högskolepropositionen ger besked i viktiga frågor som rör Bolognaprocessen och tillträdet till högskolan, anser SULF i ett pressmeddelande.
– Förslagen innebär förändringar. Tyvärr är risken uppenbar att genomförandet kommer att försvåras om inte resurser tillförs för det stora omläggningsarbete som nu väntar landets universitetslärare och administratörer, säger förbundsdirektör Göran Blomqvist.
– Jämför med kraftsamlingen i Norge, där lärosätena fick de resurser de önskade för att genomföra omläggningen.
SULF:s kommentarer till olika delar i högskolepropositionen finns på hemsidan www.sulf.se. Där finns också pressmeddelandet i sin helhet.
