Ska staten fortsätta belöna stordrift istället för kvalitet i den högre utbildningen? Frågan ställs på sin spets nu när regeringen ser över hur resurserna fördelas mellan landets universitet och högskolor. Dagens system må fungera väl för lärosätenas ekonomidirektörer, men det är djupt otillfredsställande för studenter och undervisande personal.
Ungefär samtidigt som den enorma utbyggnaden av svensk högre utbildning inleddes på 1990-talet togs det nuvarande resursfördelningssystemet fram. Det har fungerat relativt väl i expansionsfasen. Genom att ersättning fås genom helårsstudenter och helårsprestationer finns en stark sporre för lärosätena att locka många studenter till sina utbildningar. Systemet har varit transparant och rättvist lärosätena emellan. Ekonomi- och planeringsavdelningar har vetat vilka förutsättningar man ska arbeta utifrån.
Men det finns en baksida med att så starkt belöna genomströmning. Kvaliteten på utbildningen blir lidande – något det varnades för redan när dagens system infördes. Det är exempelvis lätt för lärosätena att falla för frestelsen att göra stora överintag av studenter för att kompensera de som inte tar sina poäng. Studentgrupperna är i många fall så stora att lärarna går på knäna. Det är omöjligt för dem att hinna med undervisning och handledning i den utsträckning de, och vi, skulle önska.
Vidare har multiple choice-tentor blivit allt vanligare och jag kan inte se detta som något annat än ett tecken på sänkta krav för studenterna. Vi investerar emellertid en hel del tid och pengar i vår utbildning och har rätt att förvänta oss hög kvalitet. Lärarna måste också känna att de kan ställa krav på studenterna.
Nu har expansionen av den högre utbildningen mattats av. Lärosätenas behov av tydlighet kvarstår, men i och med den förändrade situationen i övrigt går det inte längre att ignorera det nuvarande systemets brister. Jag har därför välkomnat regeringens utredning. Dessvärre syns flera orosmoln.
I utredningsuppdraget ligger att beakta flera aspekter. Det handlar – förutom om tydlighet och stabilitet – om att utredningen ska föreslå ett system som tar hänsyn till ledorden samverkan, profilering och koncentration. Incitament för bättre samarbete mellan lärosätena önskas och var och en ska satsa mer på den typen av utbildningar man är bäst på. Det är gott och väl. Än bättre är att utredningen ska beakta hur kvalitet och studentinflytande kan ges bättre förutsättningar. Det är emellertid här orosmolnen kommer in.
Utredaren Pia Sandvik-Wiklund har gett uttryck för en önskan om att i stort behålla dagens system. Lärosätenas planeringsförutsättningar står i centrum, inte utbildningarnas innehåll eller lärarnas förutsättningar att bedriva kvalitativ utbildning. Det är inte så konstigt, med tanke på att det i första hand är ekonomidirektörerna eller lärosätenas ledningar som involverats i utredningens arbete.
Varför har varken studentorganisationerna eller något fackförbund bjudits in till de samtal som förts med lärosätenas ledningar? Kanske hade utredningens inriktning då sett annorlunda ut. Vi har nog andra mål än ekonomidirektörerna. Det främsta för mig är att det måste kunna bära sig ekonomiskt att bedriva en gedigen utbildning. Vi kan inte fortsätta att ha ekonomiska styrsystem som piskar lärosätena att nedprioritera kvalitet. Vi kan inte fortsätta att fokusera all resurstilldelning på bara två av lärosätenas uppgifter – fler studenter och hög genomströmning. Vi måste också se vad ett nytt system skulle kunna göra för kvalitet, mångfald, samverkan och alla de andra mål och uppgifter som också finns.
SFS har flera idéer kring hur ett nytt resursfördelningssystem skulle kunna se ut. Dessa idéer har växt fram i samtal med landets studentkårer. Vi inser också att ett nytt system måste bygga på enkla och tydliga kriterier för hur resurserna fördelas. Kanske bör man fortsätta att delvis avgöra fördelningen utifrån antalet studenter, men gärna över en längre tid än ett år. Det behövs en någorlunda stabil bastilldelning av resurser. Utöver bastilldelningen skulle man kunna använda en del av resurserna för en mer kvalitativt inriktad fördelning.
Jag hoppas att Pia Sandvik-Wiklund beaktar alla delar av sitt uppdrag. Ett nytt resursfördelningssystem är avgörande för den högre utbildningens utformning. Det är en ödesfråga för studenter och lärare.
KRISTOFFER BURSTEDT
Vice ordförande
Sveriges förenade studentkårer
