De vet inte vad de ger sig in i, säger han på tal om dagens chefer i den akademiska världen. Han syftar framför allt på prefekterna, som ofta utses mer eller mindre mot sin vilja och som förväntas klara av ett chefsjobb utan kunskaper i ledarskap. Detta trots att de plötsligt ska leda en institution med kanske hundra anställda, hålla i en budget på 100 miljoner kronor och genomdriva en omstrukturering av verksamheten.
Anders Fransson har på uppdrag av Högskoleverket skrivit rapporten ”Ledarutveckling – ett styrinstrument? Insatser för chefs- och ledarskapsutveckling vid universitet och högskolor”.
Större utrymme för beslut
Rapporten har nyligen blivit klar och den beskriver bland annat utvecklingen efter hög-skolereformen 1993. Fram till dess var all högskoleverksamhet strikt reglerad.
– Det fanns inget utrymme för beslutsfattande, allt var uppifrånstyrt och detaljreglerat. Men efter 1993 blev det mycket stora förändringar. Nu får lärosätena en pott med resurser och eget totalansvar för personal, lokaler och utrustning. De får själva forma sin organisation och sitt interna regelverk.
Därmed blir utrymmet för beslut större än tidigare och också kraven på beslutsfattarna.
Men dagens akademiska chefer är dåligt förberedda för det ansvar som följer med att bli ledare, anser Anders Fransson.
Den formella förberedelsen är nästan obefintlig och kompetensutvecklingen mycket begränsad. I allmänhet får en prefekt under sex års tjänsteutövning bara ägna mellan några få dagar till ett par veckor åt kompetensutveckling.
– Oftast sker den först efter att prefekten är utsedd. Det är inte ovanligt att utbildningen genomförs ett halvår efter att han eller hon har tillträtt sin nya chefsbefattning.
Lämnas i sticket
Man lämnar prefekten i sticket, säger Anders Fransson. Den nya prefekten får klara sig bäst det går, kanske med ett personalansvar för 100 anställda, en budget på 100 miljoner kronor och planer på förestående omstruktureringar. Till detta kommer bland annat krav på att prefekten ska klara kontakter med det omgivande samhället och samarbeta med externa finansiärer.
– Det är en orimlig arbetssituation. Jag tycker det är lite ansvarslöst av lärosätenas ledningar att lämna prefekterna åt sitt öde. I stället borde man göra insatser för att markera behovet av bra chefer i organisationen.
Han fortsätter:
– Prefekten borde vara insatt i vad det handlar om innan han eller hon tar jobbet.
En sådan förberedelse finns till exempel vid Luleå tekniska universitet. Sedan ett par år pågår ett omfattande program, där lärare som är intresserade av kommande ledarskap kan utbilda sig inför eventuella chefsjobb i högskolan.
Men det är mycket ovanligt med en sådan framförhållning.
Ambitioner förnekas
Vanligtvis utses prefekten på samma sätt som före 1993 års högskolereform, det vill säga enligt den kollegiala modellen. Någon inom kollegiet, en bra lärare och forskare, ombeds bli prefekt. Vederbörande reagerar ofta med överraskning och säger något i stil med ”det hade jag aldrig tänkt eller planerat, men ok”.
– Ledarambitioner förnekas. Utvecklingen efter 1993 visar dock att de som blivit prefekter ofta fortsätter som chefer i högskolevärlden, men på andra poster. Att bli prefekt har blivit en utgångspunkt för fortsatt karriär som ledare.
Jantelag gäller
Men samtidigt förväntas prefekterna förneka sina ambitioner. Före 1993 betraktades en period som prefekt närmast som ett slags värnplikt. Idag gäller en form av Jantelag, som innebär att lärare med ledarambitioner måste dölja dem.
– Akademiker förväntas inte visa att de är intresserade av ledarskap!
Påverkar arbetsmiljön
Här krävs en helomvändning i attityder, anser Anders Fransson.
– Akademiker måste få erkänna att de vill vara chefer. Bra chefer är nödvändiga. Det akademiska ledarskapet måste göras attraktivt och den högsta ledningen borde framhålla vilken stor betydelse institutionsledningarna har för en bra verksamhet. Erfarenheter av ledarskap ska ha ett meritvärde.
Att satsa på de akademiska ledarskapet är särskilt viktigt mot bakgrund av olika rapporter om arbetsmiljön, framhåller Anders Fransson. Han tänker i första hand på SCB:s undersökning på uppdrag av den så kallade UH-gruppen (se Universitetsläraren nr 9), som entydigt visar på en arbetsmiljö, där ett stort antal lärare har sömnproblem, är i konflikt med arbetskamrater och ofta känner sig ensamma, trots att de överlag trivs med sitt arbete.
– Det är en återspegling av ledarskapet, säger han.
Chefer behöver kunskaper
Hans slutsats blir att prefekter (och andra chefer) behöver kunskaper innan de åtar sig ett arbete som ledare och att lärosätena bör planera för utbildning i ledarskap inom organisationen.
Men han är samtidigt en varm anhängare av den kollegiala modellen.
– De anställda skulle kunna engageras på ett tidigare stadium till exempel i beredningsgrupper, där man föreslår individer för utbildning till ledare.
Allt för att underlätta för prefekterna att hantera situationen efter 1993. Från detta år till 2000 har högskolans personal ökat med 20 procent till totalt nästan
49 000 helårsanställningar, samtidigt som antalet lärare har ökat med 23 procent till totalt cirka 17 700 helårsanställningar. Under samma tid har antalet helårsstudenter ökat med 31 procent och de totala kostnaderna med ännu mer.
Inte mycket stöd
Men prefekterna har inte fått särskilt mycket stöd, menar Anders Fransson.
– Och vi vet egentligen inte vad prefekterna tycker om sitt arbete idag. Få undersökningar är gjorda. Men intresset för ledarskapsfrågor har blivit större och jag hoppas att den rapport jag gjort kan inspirera till fler och mer omfattande utredningar om det akademiska ledarskapeT.
EVA RÅDAHL
