Att Svenskt näringsliv och närstående organisationer på senare tid har gjort en rad utspel om högskolan har väl knappast undgått någon i sektorn.
Men det är inte ett nymornat intresse, Svenskt näringsliv har under en längre tid ägnat stort intresse åt högre utbildning och forskning.
Här är ett några exempel:
2007 presenterade organisationen rapporten Utbildning som bransch – en analys av högskola och eftergymnasial utbildning, där man bland annat hävdade att utbildning ska ses som en marknad, som andra kunskapsintensiva branscher.
2011 startade Svenskt näringsliv med rapporten Konsten att strula till ett liv en debatt om kvaliteten på främst humanistiska högskoleutbildningar, där de bland annat hänvisade till ”hobbykurser” som sommarkursen Harry Potter och hans världar vid Linnéuniversitetet. Organisationen argumenterade: ”Höj bidragsdelen för studiemedel till utbildningar som ger hög ekonomisk avkastning, exempelvis leder till kvalificerat arbete. Sänk bidragsdelen för utbildningar som inte leder till kvalificerade arbeten”, det vill säga humaniora.
Ett hopp i tiden till i år då två representanter för medlemsorganisationer i Svenskt näringsliv i GP 8 september 2016 föreslår att göra det olönsamt att utbilda till fel kompetens, lärosätena bör få ut hela studentpengen först när studenten fått ett för utbildningen relevant jobb.
Och nu senast den av Svenskt näringsliv finansierade Näringslivets forskningsberedning och utspelet om att universiteten bör styras ungefär som företag, ”Minska anställdas inflytande över rektorstillsättningar” på DN Debatt 17 september 2016.
Som de andra förslagen ovan har även det här mött indignation från akademin. Vilket ju är meningen.
Det är Svenskt näringslivs jobb att lobba för en mer näringslivsvänlig politik på alla områden. Om nedskärningar inom humaniora och andra utspel är främjande för näringslivet kan förstås diskuteras.
Men det handlar om att ta initiativet i debatten. Och den välkända taktiken att stärka positionerna genom att ”säga det som inte får sägas” och därigenom flytta råmärkena för det som är normalt och acceptabelt i samhällsdebatten.
Ibland är det kanske fråga om att släppa upp en försöksballong och se var den landar. Och vara tillräckligt provocerande för att väcka debatt, få genomslag.
Ju mer befängda idéerna verkar för sektorn och ju högre akademikerna protesterar, desto mer uppmärksamhet.
Man kan vara övertygad om att det finns en agenda bakom utspelen, även om de enskilda förslagen kan verka mindre underbyggda; Svenskt näringslivs ideologer och spinndoktorer jobbar professionellt.
Och behöver man vara konspirationsteoretiker för att ana att en hel samhällssektor utan vinstintresse är ett rött skynke för näringslivets mer hårdföra ideologer? När privata företag kan starta inom vård, skola, omsorg, varför skulle högre utbildning vara undantagen?
Se artikeln på DN Debatt ”Släpp in internationella toppuniversitet i Sverige”, publicerad 4 oktober 2013, där man argumenterar: ”Förenkla regelverket. För nya aktörer, såväl svenska som utländska, som vill etablera sig inom högskolesektorn i Sverige, är regelverket i dagsläget krångligt. ”
Det skriver bland andra Tobias Krantz, chef för utbildning, forskning och innovation vid Svenskt Näringsliv och före detta högskole- och forskningsminister (L).
Till underlag för debattartikeln ligger rapporten Sverige som universitetsmarknad av Patrick Krassén, policyanalytiker vid Svenskt näringsliv.
Att göra det möjligt för att etablera ett internationellt toppuniversitet kan vara en hävstång för att även svenska kommersiella aktörer skulle kunna få luft under vingarna i högskolesektorn.
Vem vet hur långt Svenskt näringsliv lyckas baxa ”universitetsmarknaden”?
Innan Friskolereformen genomfördes av regeringen Bildt 1992 var det knappast någon som anade att Sverige skulle få vinstdrivande skolor finansierade via skattemedel.
Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren, som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
