För en tid sedan skrev Per-Olof Eliasson en krönika på universitetslararen.se rubricerad Vart leder Harrison-gate? om Dick Harrisons larm om sjunkande kvalitet inom akademin. Krönikören efterlyser förändringar. Förmodligen är han inte ensam om detta. Han skriver bland annat följande: ”Man kan undra var exempelvis de finns som anser att vi behöver fler, inte färre högskoleutbildade i ett samhälle som befinner sig i snabb förändring.”
Fler högskoleutbildade behövs, ty inte en enda eller i varje fall väldigt få, som i nuläget avslutar sina studier, är säkert högskoleutbildad. Radikala förändringar krävs för att öka chansen att en person med ett examensbevis är både bildad och högskoleutbildad. Om nedanstående åtgärder genomförs, så kommer det inte råda någon brist på förändring inom sektorn.
1. Omorganisera alla lärosäten genom att alla lärare måste söka sina anställningar på nytt. Inför en lärarlegitimation med doktorsexamen eller motsvarande vetenskaplig kompetens som huvudsakligt behörighetskrav. Legitimationen ska utfärdas för ett visst ämnesområde, och den vetenskapliga kompetensen ska avse detta område.
Återanställ endast lärare, som uppfyller behörighetskraven, och ge dem uppgifter endast inom området för respektive behörighet. Tolkningen av ”motsvarande vetenskaplig kompetens” ska vara restriktiv. Omfattande erfarenhet från det så kallade näringslivet liksom väl vitsordad undervisning ska inte kunna upphäva behörighetskravet vetenskaplig kompetens. När det gäller värderingen av pedagogiska meriter måste mer tonvikt läggas vid ämneskunskaper för att undvika ett ”Pisahaveri”.
2. Lärare, som i avsaknad av doktorsexamen inte kan återanställas, ska erbjudas doktorandanställningar med samma villkor som för doktorander. Efter disputation blir de då behöriga för en läraranställning. Det ska stå dem fritt att välja en annan karriärväg än den akademiska, om de så önskar.
3. Stipulera i lag och förordning eller på annat säkert sätt att det fortsättningsvis är omöjligt för en person med doktorsexamen att få sin första tidsbegränsade läraranställning vid det lärosäte, som utfärdat doktorsexamen. Motsvarande riktlinje ska gälla även för fasta anställningar.
Fältropet ska kort sagt vara ”Inga homegrowns!” Detta fungerar bra till exempel i USA.
4. Omorganisera lärosätena och forskningsråden genom att alla tjänstemän måste söka sina anställningar på nytt. Högre tjänstemän (till exempel ekonomi-, förvaltnings-, kommunikations- och personalchefer) måste kommunicera med, vara lyhörda för och stödja akademiska lärare. För sådana chefsanställningar ska förtur ges till dem, som ägnat sig åt forskarutbildning med licentiatexamen som minsta krav. Det är ohållbart att tjänstemän med berednings- och ledningsansvar saknar erfarenhet av kärnverksamheten, som utgörs av utbildning och forskning.
5. Avskaffa styrelserna, vars ledamöter ofta inte har en susning om kärnverksamheten annat än att de i bästa fall har tillryggalagt en grundutbildning vid något av rikets lärosäten. Detta är inte samma sak som att de är högskoleutbildade. Se ovan.
Tillsätt konsistorier, som ska vara parlament i miniatyr med två stånd, lärare och studenter. Alternativt inrättas akademiska senater, som ges vetorätt i alla för kärnverksamheten vitala frågor.
Avskaffandet av styrelserna jämte annat förändringsarbete (till exempel återinförandet av kollegialitet för ökad insyn och minskad risk för macchiarinism) är nödvändigt men knappast tillräckligt för att trygga kunskapsstatens autonomi och integritet. Det är viktigt att inskrida mot varje försök att lägga kunskapsstaten under sig. Denna bör precis som rättsväsendet stå fri från omgivningens otillbörliga påtryckningar.
Situationen är nog betydligt värre än vad Harrison med flera gett uttryck för. Hans berättigade visselblåsande är snarast tecken på att den urvattning, som sedan en tid är etablerad vid de mindre lärosätena, nu nått de större. Naturligtvis har invändningar rests, bland annat från politikerhåll. Således har man hävdat att det inte finns någon systematik, som lagts till grund för kritiken, och att Harrison med flera endast torgför anekdoter.
Såvitt jag förstår är de, som på detta reptilartade sätt viftar bort kritiken, själva en del av problemet.
Björn Walther
fil.dr i matematik
