En arbetslös ung man kommer till Göteborg med hustru och tre barn, det är vinter och de är hemlösa. Till slut får de tak över huvudet i en oisolerad kolonistuga på tio kvadrat, utan vatten och värme. Det är 1919 och mannen som hoppas på en bättre framtid är Leifs farfar Anders Eriksson.
En ung arbetslös man kommer till Göteborg med sin bror och pappa, det är senhöst och de är hemlösa. Till slut finner de tak över huvudet i ett brofundament med grusgolv och råttor, utan vatten och värme. Det är 2013 och mannen som hoppas på en bättre framtid är Catalin från Rumänien. Han tillhör folkgruppen romer.
En väletablerad medelålders man, lektor i freds- och utvecklingsforskning, med hustru och tre vuxna barn, hus och sommarstuga, går och handlar i sin lokala matbutik. Utanför ingången sitter en EU-migrant* och tigger.
– Skulle jag som forskar och undervisar i sociala exkluderingsprocesser, hur politiska och ekonomiska krafter samverkar för att forma samhället och utvecklingstänkande, bara gå förbi? Nej, det gick ju inte, säger Leif.
Han började tala med Catalin via tolk för att förstå hans situation.
– När han visade var han bodde kände jag att jag ville hitta ett sätt att hjälpa honom.
Redan innan mötet med Catalin hade Leif undervisat i social exkludering och försökt medvetandegöra sina studenter med en kurs om hemlöshet.
– På kursen föreläste Nisse Olsson som själv var hemlös, minns Leif. Nisse Olsson var en ovanlig entreprenör. Han hade varit restaurangägare och arbetat som kock på stora fartyg innan hans liv brakade samman. Han sålde Faktum, Götalands gatutidning som säljs av bland annat hemlösa, och annonserade i densamma: ”Har du en gammal husvagn? Skänk den till mig”.
– Nisse renoverade husvagnarna och sålde dem för en krona till hemlösa, berättar Leif.
– Det var hans initiativ som gav mig idén att skaffa en husvagn till Catalin och hans familj så att de fick en trygg plats att bo på.
Det blev efterhand ett tiotal husvagnar. Räddningsmissionen hakade på och fick pengar från Göteborgs stad till att köpa in fler husvagnar. Ett antal kyrkor bidrog med uppställningsplats.
Men det behövs många fler insatser för de fattiga EU-migranterna, enligt Leif.
Forskar med sig själv och EU-migranterna som deltagare
Exakt vilken sorts insatser är något han undersöker med hjälp av aktionsforskning. Det innebär att man deltar i olika initiativ för att förändra och förbättra samhället.
– Om du verkligen vill förstå ett samhällsfenomen som tiggeriet så behöver du föra medskapande dialoger med EU-migranterna och delta i deras vardag.
I själva interaktionen får du den praktiska kunskapen. Gemensamt kommer man fram till lösningar som fungerar. Aktionsforskning är en unik väg att få välgrundad kunskap som du inte skulle få med enbart tillfälliga intervjuer, enkäter och andra mer traditionella metoder, menar Leif.
Forskarkollegan Hans Abrahamsson var sedan tidigare involverad i det större forskningsprojektet Kairos, som syftar till att producera kunskap om och arbetssätt i rättvisa och socialt hållbara städer, då Leif påpekade:
– Hur kan du forska om socialt hållbara samhällen när det sitter tiggare på gatorna?
Hans Abrahamsson kopplade direkt. I dag är Leifs forskning ett delprojekt inom Kairos. Där passar frågan om EU-migranternas situation och tiggeriet väl in.
– Tiggarna är vår tids kanariefågel i gruvan. Det som drabbar dem, drabbar i förlängningen också oss. Äldre som inte får en god omsorg, cancersjuka som inte får den bästa behandlingen som faktiskt finns, alltför stora barngrupper. Vill vi ha det så?
För Leif hänger allt ihop. Vårt förhållningssätt till främlingar, gamla, sjuka, flyktingar, barn och djur avgör vilket samhällsklimat vi får.
Även på det mer personliga planet hänger allt ihop. Leif yogar, undviker kött, fisk, ägg, alkohol och andra droger, tillbringar tid i naturen och mediterar en stund varje dag. Det har han gjort i 40 år.
– När man i meditation går in i den totala tystnaden och stillheten når man en plats bortom tid och rum, till en kraft som är livgivande. En sådan erfarenhet påverkar naturligtvis hur man agerar i vardagen. Jag hade troligtvis inte varit samma person om jag inte mediterat.
Leif vill inte kalla sig troende eller för den delen nykterist, vegetarian eller sätta någon annan etikett på sig själv.
– För mig är det bara en form av sunt förnuft som inte behöver ges en separat identitet.
Kanske är det därför han ogärna delar in människor i kategorier. För honom finns inga vi och dom.
Ett hem på kyrkans parkering
Klockan närmar sig tolv och Leif avslutar en lektion med studenter på C-nivån. Några stannar för att diskutera ämnesval till en uppgift. Leif ger råd. Sedan åker vi för att träffa Catalin och hans far Vasile.
Catalin säljer tidningen Folk är folk på samma ställe där han och Leif först träffades. Flera personer passerar förbi utan att bevärdiga honom med en blick. En kvinna med käpp räcker honom en ihopvikt tjuga, de byter några ord och ler mot varandra.
Vi åker till Burås kyrka. Catalin och Vasile visar husvagnen där de har tak över huvudet sedan hösten 2013. I fönstret hänger en bild på Jesus med texten ”Jag var hemlös och ni tog hand om mig…” ur Matteusevangeliet.
– Det var viss tvekan i församlingen när husvagnen fick tillåtelse att stå på parkeringen, säger Leif.
– Då satte jag upp den här bilden och sedan blev det en bättre förståelse.
Förutom ett anonymt hatbrev poststämplat i Malmö så har han mött förvånansvärt få negativa reaktioner.
– Det är EU-migranterna själva som möter dem, menar han.
Så vad har Leifs aktionsforskning kommit fram till? På lång sikt är målet att människor ska kunna försörja sig där de trivs och känner sig hemma. Det här är något man behöver arbeta gemensamt med inom EU, genom lagstiftning och attityder, tillsammans med regeringar och organisationer i migranternas hemländer. Men så ser tyvärr inte situationen ut i dag.
Därför bör man hjälpa här och nu. Leif nämner de viktigaste åtgärderna: Akut sjuk- och tandvård, tak över huvudet-garanti, alternativ till att tigga (till exempel tidningsförsäljning) och rätt till skolgång för barnen.
Allt hänger ihop
Vad är det då som präglat Leif Eriksson mest? Är det meditationen eller vetskapen om att hans egen farfar var hemlös och led nöd? Eller den där omskakande resan till Indien när han var 20 år och första gången stötte på tiggare som levde i armod?
Eller kanske barndomsvännen som satte sig på bänken hos a-lagarna och lyssnade på deras berättelser? Eller de egna föräldrarna som brukade göra små hjälpinsatser hos någon släkting eller granne som behövde det? Återigen, allt hänger ihop.
– Av min barndomsvän lärde jag mig att behandla alla människor med vänlighet och respekt och genom mina föräldrar erfor jag att man genom en relativt liten insats kan göra något som har stor betydelse för en annan människa.
15-åringen som körde runt på sin moppe och ville vara en tuff knutte har mognat till en 59-årig man som strävar efter inre och yttre balans.
Leif citerar en dikt av Stig Dagerman som belyser hans egna tankar: ”Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. Endast en sak kan du göra: En annan människa väl. Men detta är redan så mycket att själva stjärnorna ler. En hungrande människa mindre betyder en broder mer.”
– Även om man inte kan förändra allt så kan man ändå hjälpa en människa på ett avgörande sätt, betonar Leif.
– Det är en hållning.
*”EU-migranter” är den vanligaste benämningen på de personer (ofta romer) som kommer till Sverige och tigger, samlar pantburkar et cetera. Leif Eriksson använder också den benämningen, men anser egentligen att ”EU-mobila” är en mer korrekt beskrivning, eftersom de pendlar mellan hemlandet och Sverige. De har inte emigrerat för gott.
