Aldrig tidigare har arbetslivet varit så fyllt av kvalitetssystem, kontroller, policyer, anvisningar och manualer som nu. Ändå möts vi av dagliga rapporter i media om brister, svåra felhanteringar, olyckor, och närmast katastrofliknande händelser. Dessa uppkommer trots den nya rigorösa styrningen. Andelen olösta brott har, enligt statistik från försäkringsbolaget IF, aldrig varit så hög som nu, inte heller andelen barn som misstänks fara illa, rapporterar Socialstyrelsen. Det är bråttom att få ordning på socialtjänsternas arbetssituation, anser Bris, och pekar på att barn faktiskt dött.
Transportstyrelsen rapporteras ge klarsignal till tåg trots att polisen begärt stopp på grund av att det finns människor på spåret. Ansvarig minister kräver nya rutiner och ökad kontroll. Facket hävdar att det är personalbrist och stress som ligger bakom.
Vad är universitetens och universitetslärarnas ansvar när professionellas arbete förändras i grunden? Den akademiska orosdiskursen menar att alltför yrkesinriktade program hotar den akademiska grunden och därför inte hör hemma på universiteten. Den politiska orosdiskursen kring universiteten handlar om att dessa inte levererar anställningsbara studenter.
Dessa diskurser och konflikterna mellan dem har tyvärr dolt ett viktigare problem, behovet av att även utbildningen uppmärksammar konsekvenserna av ”det nya styrlandskapet”. Ökad kontroll, kvalitetsstyrkort, kvalitetsindikatorer och standarder – ofta elektroniska – tillhör vardagen för de flesta yrkesgrupper liksom det ständiga kravet på dokumentation.
Möjligheten att hantera styrning som ett utbildningsproblem försvåras av att kontrollsamhället även nått universiteten. För att beställa en bok för 240 kronor måste universitetsläraren följa upphandlingsavtal, handla via särskilda webbplatser, intyga i ett annat program att boken levererats, attestera fakturan och sköta konteringen; medan annan personal scannar in fakturan, kontrollerar att köpet är arbetsrelaterat och attesterar i flera led. Konteringssystem, support, arbete med upphandlingsavtal och utbildning i hur programmet fungerar medför en intern hantering som kostar mer än vad boken kostar flera gånger om, kostnader som skapats i ”systemet”.
När universitetslärare får ägna alltmer tid åt administration och allt mindre åt kärnverksamhet skapas ohälsa. Ofta får läraren arbeta utanför arbetstid för att hinna med sin forskning och sin undervisning. Sjukskrivningar kostar. Rutiner, standarder, manualer, krav på dokumentation och stöd från digitala kvalitetssystem tycks inte kompensera för brist på personal utan adderas till en redan orimlig arbetsbelastning.
Förändringar är väl studerade, både till sitt innehåll och till sina konsekvenser. Resultaten visar att styrningen är djupt problematisk. Men det är inte för att ta tag i dessa problem som politiska partier, näringslivet och internationella organ som OECD argumenterar för tätare anknytning till arbetslivet, vilket vi tror är en missbedömning. Mot bakgrund av forskningen om den nya styrningen menar vi i stället att vi måste samla oss kring behovet av ett nytt pedagogiskt fokus i högre utbildning med nytt kunskapsinnehåll och en ny dimension av kritiska förmågor.
Den nya styrningen utgår från idén att vi kan nå ett felfritt system om vi bara styr, kontrollerar och avkräver ansvar. I detta system finns inte plats för initiativ som avviker från det föreskrivna. Hur förhåller det sig till akademisk kunskapsproduktion, till högre utbildning och till idén att välutbildade behövs just därför att arbetsuppgifter snarare är så komplexa att vi behöver ett ständigt kunskapstillskott och att det finns behov av individuella och kontextuella bedömningar och lösningar.
Därför förenar vi oss med en tredje ståndpunkt. Den skulle kunna kallas ”professionernas orosdiskurs” och den ser risken att vi får professionella med ett instrumentellt förhållande till sitt arbete. De blir nickedockor som rigoröst följer regler utan att veta varför och som i första hand vill hålla ryggen fri. De gör det arbetsgivaren tjänar mest på (tror sig tjäna mest på) eller det som ser bäst ut i redovisningar, även om det inte är det som är bäst för saken, patienten eller eleven.
Allt fler börjar dock, liksom Professionsförbudet lett av Ylva Hasselberg, inse att vi kommit till vägs ände. Att kvalitet och effektivitet är viktigt motsätter sig ingen. Men mycket tyder på att den nya styrningen alltför ofta inte bidrar på ett positivt sätt. Kvalitetssystemen, de digitala dokumentationsprogrammen, certifieringen och så vidare säljs av företag och konsulter. De företräder sällan kärnprofessionerna i den verksamhet som ska styras och har inte alltid tillräckliga kunskaper om det arbete som ska förbättras och kvalitetsoptimeras. Här kommer universiteten in som en viktig kunskapsaktör. Men om universiteten ska kunna bidra till förändring måste universitetsledningar och politiker visa förtroende för de professionella både inom och utanför universiteten. Trots den enorma mängd forskning som visar på problem utsätts universiteten själva för ökad styrning och en alltmer betungande administration. Universitetens kontrollsystem styr verksamheten bort från studenterna och forskningsfrågorna. Vi menar att lärosätena i stället kan bidra till ett nytt fokus för utbildningarna och börja utbilda studenter till ”fria” professionella med en förmåga att utföra diskretionärt arbete också när det handlar om kvalitetssystem och styrning. Akademin är en central aktör med stark röst i sådana frågor.
En sådan utveckling svarar väl mot ett krav på verklig anställningsbarhet. Organisationer tycks ha ett behov av personer med kunskaper om hur styrning och ledning kan utformas för kvalitet i den egna verksamheten och som kan göra sig hörda vid inköp och implementering.
För att kunna vara en konstruktiv motpart behöver de professionella känna till hur sådana system fungerar och på vilket sätt de kan skapa alternativt motarbeta ökad kvalitet i det dagliga arbetet. Sådana kunskaper måste därför inkluderas i definitionen av vad det innebär att utbildas till professionell genom högre utbildning.
De professionella behöver vidare ha insikter i kunskapsbasen bakom manualer och riktlinjer, hur dessa kan bygga på vetenskapliga kompromisser, när antaganden är giltiga och därmed hur de kan påverka arbetet på kort och lång sikt. Då gäller det att ha ett kunnande som hjälper en att urskilja och samla in underlag för att veta att här måste vi göra annorlunda trots att riktlinjerna pekar ut en viss väg. Det vi talar om är klassisk akademisk kunskap om den normativa grunden för regelverk och hur den kan skilja sig från en vetenskaplig eller professionell kunskapsgrund.
Sådan kunskap är en förutsättning för förmågan att agera för att bibehålla den professionella självständigheten att fatta beslut som gynnar saken, patienten och elever oavsett rådande partipolitiska strävanden eller den egna ledningens iver att nå vinst.
När läkare på en akutmottagning ska fatta beslut om vilka prover som ska tas, vilka undersökningar som ska göras eller vilken diagnos som är vid handen gynnas inte kvaliteten i beslutsprocessen av att man mäter patientgenomströmningen. Vad som gynnar kvaliteten i besluten är något som läkarna måste ha avgörande inflytande över. Exemplet talar för att lärosätena behöver utbilda professionella som kan upprätthålla sin autonomi och därmed försvara sitt professionella uppdrag i en kontext av både uttalad kontroll och subtil styrning.
På denna punkt står vi i konflikt med den akademiska orosdiskurs, som företräds av bland andra professor Mats Alvesson. Det är inte nya yrkesutbildningar i akademin som vi ser som ett hot. Vi delar inte uppfattningen att flera yrkesgrupper inte behöver akademiska kompetenser eller att yrkesutbildningar på universitet måste innebära ett slags nivellering av den högre utbildningen. Vi vill i stället ta fasta på Alvessons kritik att akademin inte förmår utbilda kritiska studenter, särskilt inte när universiteten underkastas de nya styrningsformerna.
Därför menar vi att det nu, mer än någonsin, är viktigt att professionsutbildningarna finns vid universiteten.
De kritiska förmågorna och förmågan att hantera problem i den professionella vardagen har alltid varit viktig men nu på nya sätt. Studenter måste utbildas i att bli styrda men även i att ifrågasätta samma styrning – det handlar om ett dubbelt lärande.
På sikt kan det vara ett viktigt bidrag i arbetet för att behålla goda delar av kvalitetssystem, revidera andra och peka på helt nya och nygamla sätt att säkra och utveckla kvalitet i professionellt arbete och beslutsfattande.
Regeringen kanske behöver tillsätta en kriskommission med uppdrag att analysera konsekvenser av det nya styrlandskapet. Men det får inte leda till att kontrollsamhället återigen stärks. Universitetens uppgift, som vid sidan av att följa utvecklingen med forskning, bör fortsätta vara att utbilda studenter kapabla till diskretionärt handlande också inom alla nya områden som den nya styrningen i sig skapar.
Carola Aili ,
Lektor vid Sociologiska institutionen , Lunds universitet
Lars-Erik Nilsson,
Lektor vid Sektionen för lärande och miljö, Högskolan Kristianstad
