Lika många kvinnor som män når doktorsexamen i Sverige. Samma fördelning finns på lektorsnivå, men av professorerna är endast cirka 25 procent kvinnor.
– Om vi tittar på andelen universitetslektorer så ligger Sverige i topp inom EU, kvinnorna utgör nästan 50 procent. Men det rasar rejält när det kommer till professorsgraden. Många kvinnor blir inte befordrade till toppen utan stannar på lägre nivåer. Inom genusforskningen pratade man förut om ”glastak” inom universiteten, nu pratar man om ”klibbiga golv” (sticky floors), säger Lynn Kamerlin, lektor på institutionen för cell- och molekylärbiologi vid Uppsala universitet och ordförande i Young Academy of Europe.
Hon är initiativtagare till symposiet Pathways to excellence: Experiences of illuminating women in science, anordnat av Young Academy of Europe och SciLifeLab som ägde rum i Uppsala den 22 maj. Där delade erfarna kvinnliga forskare med sig av råd till yngre kollegor.
”Det går för långsamt”
Lynn Kamerlin tillägger att för tio år sedan låg Sverige under EU:s genomsnittssiffror för jämställdhet vid universitetet. Nu har Sverige blivit bättre och ligger på genomsnittet i Europa vad gäller antal män och kvinnor på universitetspositioner.
– Den akademiska världen är annorlunda jämfört med andra områden när det gäller jämställdhet i Sverige. Om vi tittar på regeringen är det ju otroligt jämställt här. Det blir bättre och bättre på universiteten men det går för långsamt. Som en av talarna visade under symposiet kommer vi att nå full jämställdhet först år 2095 med den här takten, säger hon.
Det finns jämställdhetsplaner och grupper som jobbar för lika villkor på universitet och högskolor. Deras arbete handlar om att förbättra villkoren för flera olika grupper som är underrepresenterade i universitetsvärlden, inte bara för kvinnor.
– Så det är inte så att universiteten bara sitter och gör ingenting, säger Lynn Kamerlin, som först hade tänkt att det här skulle bli ett litet symposium, men det hela växte och blev till en hel dag med 13 talare från hela världen och 200 deltagare.
Manliga förebilder var avgörande
En av de framgångsrika kvinnor som berättade om sitt liv och gav goda råd till yngre kvinnliga forskare på symposiet var Marie Farge. Hon levde sina två första år hos sina farföräldrar på landet i Frankrike i början av 1950-talet. Hon tillbringade dagarna med sin pensionerade farfar. Tillbaka i Paris hos föräldrarna och tre yngre bröder bad hon i 14-årsåldern om att få gå i samma skola som sina syskon. Som enda flicka i en pojkskola fick hon tillgång till bra lärare, i stället för att lära sig handarbete lärde hon sig matematik och fysik.
Marie Farge är övertygad om att hennes uppväxt och kontakt med manliga förebilder var avgörande för att hon skulle nå dit hon är i dag. Hon är forskningsdirektör på Centre national de la recherche scientifique, CNRS, vid det prestigefyllda École normale supérieur i Paris. Hon är ledamot i Academia Europaea och professor i matematik vid universitetet i Kaiserslautern i Tyskland. Utifrån sin egen erfarenhet av att ha ett starkt band till sin farfar, tror Marie Farge att en tidig personlig kontakt med en fadersgestalt kan ge flickor ett starkt självförtroende. Flera av talarna på symposiet pekade ut just självförtroende och inre övertygelse som viktiga egenskaper för att som kvinna kunna nå längre än lektorsnivå i universitetsvärlden.
”Excellence” gör forskningen till en tävling
Marie Farge påpekade i slutet av sin presentation att vetenskap och forskning bör vara en kollektiv strävan, inte en kamp mellan individuella forskare. Hon gillar inte beteckningen excellence. – Ordet excellence orsakar tävling mellan människor. Jag kan acceptera tävling mellan grupper, men inte mellan individer, det är kontraproduktivt för vetenskapen, säger hon.
Impostor syndrome
Ágnes Mócsy är professor i fysik vid Pratt institute och gästforskare vid Brookhaven national laboratory i New York. Hon ser impostersyndromet (impostor syndrome) som ett vanligt hinder för kvinnor som valt den vetenskapliga banan. Syndromet innebär att man inte förmår att införliva prestationer som en del av sin personlighet, trots att man fått papper på sin kompetens. En person med syndromet är övertygad om att han eller hon är en bluff och inte förtjänar framgång. Man ser personlig framgång som en följd av tur, eller som en följd av att man lyckats få andra att tro att man är mer kompetent än man egentligen är.
