Meriteringssystemets utformning är en ständigt aktuell fråga. Eller rättare sagt meriteringssystemen, för det finns inte ett utan flera. Varje vetenskaplig disciplin har sitt eget system, som lever sitt eget liv, i mycket frikopplat från olika policyer och lärosätenas instruktioner till sakkunniga granskare. I stället har varje ämnesområde sin egen tysta överenskommelse vad som krävs för att vara en bra forskare eller lärare. Men systemen är under ständig förändring och utmanas nu av kraven på öppen tillgång. Många förespråkar också större fokus på pedagogiska meriter och samverkansförmåga.
