Meriteringssystemen ett hinder för öppen tillgång?

Meriteringssystemets framtid ställs på sin spets nu när allt fler aktörer kräver att forskning publiceras med öppen tillgång, en publiceringsform som inte har någon plats i de nuvarande meriteringssystemen.

Kritiken mot meriteringssystemet har funnits i många år.
En del av kritiken kan sammanfattas med att det är alldeles för stort fokus på att räkna publiceringar, tidskrifters impact factor, prestigevärde och citeringar.
Inom naturvetenskap menar många att det fungerar att använda citeringar som ett mått men att man även behöver ta fram andra bättre indikatorer. Inom humaniora och samhällsvetenskap fungerar inte citeringar, där måste man hitta andra metoder. Andra delar av kritiken rör publiceringshets och farhågor om ”salamipublicering” (att dela upp sina resultat i så många delar som möjligt för att maximera antalet artiklar).

Men frågan om meriteringssystemets utveckling aktualiseras nu när starka aktörer agerar för en övergång till open access som norm för vetenskaplig publicering.
Det visar den utredning som Kungliga biblioteket har låtit genomföra om meriterings- och medelstilldelningssystemen.
– När KB fick uppdraget att samordna arbetet med öppen tillgång till publikationer utgick vi från att Vetenskapsrådet i sitt förslag till nationella riktlinjer om öppen tillgång identifierar meriteringssystemet som ett hinder för övergången, säger utredningens sekreterare Beate Eellend, samordnare av KB:s arbete med öppen tillgång.

Open access-tidskrifter värderas inte
Vetenskapsrådet menar i förslaget att ”Sverige kan uppmana forskningsråd, universitet och högskolor att göra bedömningar av det enskilda verket, i stället för en bedömning av tidskriften eller förlaget”.
Också forskningspropositionen Kunskap i samverkan identifierar meriteringssystemet som ett hinder i övergången till öppen tillgång.
Regeringen konstaterar att det saknas tydliga incitament för forskarna att öppet tillgängliggöra forsknings­resultaten.

KB:s utredning har bland annat samlat ordförandena för anställningskommittéer och lärarförslagsnämnder vid fyra svenska lärosäten till ett dialogseminarium.
– Där framkom att öppen tillgång över huvud taget inte är en parameter när man värderar forskares meriter. Det innebär ett väldigt glapp mellan å ena sidan policyer och riktlinjer som förordar öppen tillgång och ett meriteringssystem som inte värderar open access-tidskrifter, säger Beate Eellend.

Det finns också en spridd uppfattning att open access-tidskrifter är sämre än andra.
– Det här är väldigt viktigt. Open access och kvalitet står inte i motsats till varandra, när man gör forskningen öppen ska den fortfarande vara kvalitetssäkrad. Sakkunniggranskning utförs av forskarsamhället och ska vara oberoende av om artiklarna i tidskriften publiceras öppet tillgängligt eller i låsta prenumerationstidskrifter. De tidskrifter som jobbar seriöst med open access har också en gedigen peer review och följer internationella riktlinjer.

Behöver lägga till indikatorer
Vad som ska hända med meriteringssystemet är en svår fråga och det finns många åsikter om hur utvecklingen ska fortskrida.
– Det är inte så att meriteringssystemet ska ersättas, men man behöver titta närmare på det och lägga till flera indikatorer. Man kan också koppla detta till den dialog som pågår kring meritering vid samverkan och forskningens genomslag i samhället. Här ser vi två rörelser som går parallellt men som har samma mål, att kvalitetssäkrad forskning ska användas och nå ut i samhället, säger Beate Eellend.


Kategorier: Artiklar, Karriär, Kvalitet