Undervisning måste få samma status som forskning

I RAPPORTEN ”Utbildning, forskning, samverkan: Vad kan svenska universitet lära av Stanford och Berkeley” från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) som kom tidigare i år, görs en jämförelse mellan dessa två internationellt ansedda amerikanska universitet, som oftast hamnar i topp i de internationella rankningslistorna över universitet, och de två svenska lärosätena Uppsala universitet och Lunds universitet. I jämförelsen tittar rapportförfattarna på det som de två amerikanska universiteten själva ser som sina framgångsfaktorer och jämför detta med hur de två svenska universiteten skiljer sig på dessa punkter. Jämförelsen kretsar framför allt kring tre huvudpunkter: 1) internationell rekrytering, 2) tydliga karriärvägar för forskare/ lärare, och 3) undervisningens status och koppling till forskningen. Vid Stockholms universitet har arbetet under de senaste åren framför allt bedrivits kring just punkterna 1 och 2. Tydliga riktlinjer har tagits fram för rekryteringar av lärare med krav på att anställningar i normalfallet ska utlysas brett för att minska internrekryteringen och säkerställa så många kvalificerade potentiella sökande som möjligt. För att tydliggöra karriärvägarna har dessutom försök gjorts att införa ett ”tenure track”-system vid Stockholms universitet, inspirerat av det som är gängse vid bland annat amerikanska och brittiska universitet. Likväl anser vi att det fortfarande finns stor förbättringspotential angående punkt 3 – utbildningens status. Med hänsyn till Sveriges storlek ligger Stockholms universitet – liksom många andra svenska lärosäten – imponerande bra till i många internationella rankningar: oftast inom topp 100 i världen. Särskilt väl ligger vi till i de rankningar som endast beaktar forskningsresultat i form av vetenskapliga publiceringar och deras genomslag. Sämre rankade blir de svenska lärosätena när hänsyn även tas till utbildningsrelaterade faktorer. Under det senaste decenniet har statsmakterna gjort välkomna ekonomiska och infrastrukturella satsningar på forskningen med målet att bli en ledande forskningsnation. Problemet är dock att detta delvis skett på bekostnad av undervisningen. Medan forskningsanslagen ökat har det däremot närmast skett en urholkning av utbildningsanslagen per student. MÅNGA AV OSS representanter i Centrala Doktorandrådet (CDR) vid Stockholms universitet har en omfattande erfarenhet av doktorandrepresentation inom olika beredande och beslutande organ på olika nivåer inom universitetet. Vi har varit delaktiga i strategiska diskussioner och beslut kring rekryteringsfrågor. Vidare undervisar de flesta av oss vid våra respektive institutioner, fördelade på samtliga fakulteter vid Stockholms universitet. Detta ger oss en god uppfattning om undervisningens allmänna status bland forskare och lärare ute på institutionerna. Att undervisningens prioritet och status på många håll har sjunkit i takt med att utbildningsanslaget minskat i förhållande till forskningsanslaget är tydligt. Listan på exempel kan göras lång. På fakultetsnivå har till exempel pedagogisk erfarenhet och excellens som lärare konsekvent en mindre framträdande – ibland obefintlig – roll i kravlistan vid utlysningar av läraranställningar och vid befordringar. Det tycks finnas en rädsla att behöva prioritera pedagogiska färdigheter och därigenom förlora friheten att välja den person som har starkast forskningsprofil och som bedöms ha störst potential att attrahera stora externa forskningsanslag. På institutionerna ser vi lärare som har stagnerat i sin undervisning och använder samma undervisningsmaterial år ut och år in. Många gånger finns det inte något incitament eller ens uppmuntran till att utvecklas som pedagog eller hålla sig à jour med universitetspedagogisk forskning. Med brist på självreflektion bortförklaras inte sällan studenters sjunkande resultat med studenternas minskande förkunskaper och skulden läggs till fullo på brister inom grund- och gymnasieskolan. Vidare uppmuntras lärare som är framgångsrika forskare och som fått stora forskningsanslag att ”köpa ut” sig från undervisningen så att de fullt ut kan koncentrera sig på den ”viktigare” och mer inkomstgenererande arbetsuppgiften forskning. Detta synsätt på undervisningen som närmast något nödvändigt ont, som saknar meriteringsvärde för den framtida karriären, fortplantas ned till doktoranderna. Synsättet återspeglas i de i många fall undermåliga villkor som råder för doktoranders undervisning, där faktisk nedlagd tid inte motsvaras av tilldelad undervisningstid. Det leder till att många doktorander upplever att de får använda sin forskningstid till att undervisa. I andra fall minimeras ansträngningen och undervisningstiden, vilket resulterar i dåligt förberedd undervisning, slarvigt rättade rapporter och prov och lågt ställda krav. VI SKA DOCK självfallet inte försumma de många mycket engagerade lärare, doktorander inräknade, som lägger ned mycket tid och möda i strävan att vidareutveckla kurserna och sina egna pedagogiska färdigheter. Det sorgliga är dock att dessa lärare får lite uppmuntran och ibland till och med sämre löneutveckling och minskade möjligheter till framtida forskningsanslag, en tillsvidareanställning eller befordran då mindre tid finns över till forskning och att få in nya pengar till institutionen, vilket i princip i de flesta fall är det avgörande vid tjänstetillsättningar och befordran. Vid Stockholms universitet finns ett principbeslut att alla lärare ska vara undervisningsaktiva forskare för att förstärka kopplingen mellan undervisningen och forskningen. Problemet är bara att skickliga forskare inte per automatik blir duktiga lärare. Utan incitament att utveckla pedagogiska färdigheter kommer många heller aldrig att bli det. Kopplingen mellan undervisning och forskning är inte heller självklar enbart för att det är en professor som föreläser – hur framgångsrik dennes forskning än är. Det krävs eftertanke, kunskap och vilja för att kopplingen mellan undervisning och forskning ska vara framgångsrik. STOCKHOLMS UNIVERSITET är på god väg att bli ett riktigt världsledande universitet men i en tid av strävan till ökad internationalisering anser vi det vara avgörande att även undervisningen förs upp i främsta rummet tillsammans med forskningen. Fortsätter vi i samma spår kommer statusen för svensk högre utbildning att sjunka, vilket såväl kommer att minska Sveriges attraktionskraft för internationella studenter som försämra svenskars karriärmöjligheter utomlands. Vi har redan sett hur resultaten för den svenska grund- och gymnasieskolan har sjunkit i de uppmärksammade PISA- undersökningarna. En finansiell omprioritering av statsmakterna, vilket bland annat har diskuterats av den nytillträdde universitetskanslern i Universitetsläraren nr 8/2014, är viktigt för en statusökning av utbildningen. Men kanske mer avgörande är att ledare på alla nivåer inom Stockholms universitet tänker om vad gäller krav på universitetspedagogiska meriter vid rekrytering och att undervisningsprestationer premieras löpande. Vidare är det nödvändigt att anamma ett synsätt på undervisningen, forskningen och även samverkan med det omgivande samhället, det vill säga universitetets tre uppdrag, som ett kontinuum och inte som separata enheter där man kan prioritera bort den ena utan att det påverkar de andra. Som framtidens lärare och forskare vill vi nu se en tydlig signal att goda undervisningsmeriter är eftertraktade och nödvändiga för en akademisk karriär så att vi med gott samvete även för vår egen framtid kan fortsätta att sträva efter att utvecklas som pedagogiskt skickliga universitetslärare. AMBER MACE, ORDFÖRANDE FÖR CENTRALA DOKTORANDRÅDET (CDR), STOCKHOLMS UNIVERSITET MARTINA ANGELA CARETTA, VICE ORDFÖRANDE FÖR CENTRALA DOKTORANDRÅDET (CDR), STOCKHOLMS UNIVERSITET FREDRIK CHARPENTIER LJUNGQVIST, FIL.DR, DOKTORANDOMBUD, STOCKHOLMS UNIVERSITETS STUDENTKÅR