I en fabrikslokal i Stockholmsstadsdelen Sickla har Sveriges förenade studentkårer, SFS, hyrt in sig för att konferera. SFS nuvarande ordförande Linn Svärd och vice ordförande Oskar M Wiik gräver bland olika typer av pysselsaker på en hylla i det överbelamrade källarutrymmet. De har träffats för att ”budget-labba” inför festbanketten i mars nästa år. Ett år för sent men äntligen är det dags att fira hundra år av studentinflytande, som någon uttrycker det.
Staffan Hjalmarsson, eventkoordinator med ansvar för firandet, presenterar en tavla med rader av gula post-it-lappar som var och en utgör budgetposter eller praktiska frågor att ta ställning till under dagen.
– Hur festar vi på bästa sätt de kommande hundra åren? Det är ju det vi ska uppfinna här, säger han skämtsamt.
Oskar M Wiik vrider upp musiken på en laptop innan han och Linn Svärd letar vidare bland pysselmaterialet. De börjar bygga sin drömbankett på ett blädderblock, utefter Staffans Hjalmarssons instruktioner.
En samlad nationell studentkår
Anledningen till att de över huvud taget planerar för fest går tillbaka till den 19 mars 1921. Då möttes svenska studentkårer för rådslag i Lund, och när dagen var över hade en nationell organisation som samlar landets studentkårer bildats.
Embryot till det som blev SFS den dagen skapades dock redan hösten innan på ett möte i Göteborg, som var första gången som Sveriges studentkårer samlades för regelrätta överläggningar. På den tiden fanns universitet och högskolor vid fyra orter: Lund, Uppsala, Stockholm och Göteborg.
Tanken med mötet var att man skulle diskutera Sveriges förhållningssätt till den nyinrättade internationella studentsammanslutningen Confédération Internationale des Étudiants, CIE, som bildats i Frankrike. CIE hade beslutat att de länder som hade gått förlorande ur första världskriget inte skulle få vara en del av denna studentallians. Sverige som hade förhållit sig neutralt under kriget ville man dock ha med. Därför behövde Sverige en nationell organisation för studentkårerna.
Internationellt blev inhemskt
Under sina första tio levnadsår hanterade SFS olika typer av internationella studentfrågor. Därefter gick man ur CIE för att förflytta organisationens fokus gradvis mer mot inhemska angelägenheter, som frågor om studiemiljö och studentbostäder.
Nuvarande ordföranden Linn Svärd beskriver det moderna SFS som en organisation som ska föra fram studenternas talan. Snarare än att ”hitta på” egna frågor att driva ska SFS ta reda på vad medlemmarna vill. Att vara en politisk påverkansorganisation är ett primärt mål, säger hon.
– Ja, med det sekundära syftet att finnas där för våra medlemmar. Den här förändringen av SFS har pågått under en ganska lång period, ända från starten egentligen. Kring 2010 behövde vi skala ned vår verksamhet betydligt och sedan dess ägnar vi oss nästan enbart åt påverkansarbete.
Den nedrustning som hon beskriver kom som en följd av att regeringen avskaffade kårobligatoriet 2010, vilket ledde till färre studentkårer och ett medlemstapp för kårerna överlag. Därmed minskade också SFS resurser. Kansliet omstrukturerades och personalstyrkan decimerades, vilket har gjort SFS av i dag till en betydligt mer spetsig organisation än vad den har varit historiskt sett, utvecklar Linn Svärd.
Påverkas av pandemin
För henne har det senaste året som ordförande, och dessförinnan tiden som vice ordförande, påverkats starkt av coronapandemin. Många frågor har rört pandemin, till exempel om campus ska hållas öppet eller inte och om hur antagningsprocesserna påverkas av viruspandemin. Men hon har också engagerat sig mycket i hållbarhets- och miljöfrågor.
Efter att SFS under 1930-talet börjat rikta in sig mer på sådant som rörde studenternas ekonomi upphörde det mesta av det internationella utbytet under de år som andra världskriget pågick. När kriget var över började SFS successivt bli till en samlad röst för studenterna och mer av en studentfacklig organisation än vad man hade varit tidigare.
SFS fick nu börja agera remissinstans och organisationen tillfrågades om att utse representanter som skulle medverka i statliga utredningar. Den politiskt inriktade delen av verksamheten växte sig starkare för varje år. I takt med det ökade medlemsavgifterna och man fick sin första heltidsanställda ombudsman i början av 1950-talet.
Fick gehör för studiemedelssystem
Under det kommande decenniet växte kansliet och ombudsmännen blev fler. Nu började SFS bland annat driva på för ett förändrat system för studiemedel och ett utökat antal utbildningsplatser inom högre utbildning, vilket man också fick gehör för. Tillsammans med bostadssituationen för studenter är detta frågor som fortfarande är högaktuella för dagens presidium inom SFS, berättar Linn Svärd.
– Även om många är nöjda och det är väldigt fint att vi har det här systemet för studiestöd som vi har i Sverige, måste det systemet ändå ses över så att vi kan möjliggöra för fler som vill studera att kunna göra det, säger hon.
Då krävs en helhetsreform där alla komponenter ingår. En reform som inte bara mynnar ut i att staten lägger på några hundralappar på bidragsdelen, utvecklar Linn Svärd.
– Man behöver titta på vad det är som har blivit dyrare när studenter säger att de inte har råd. Om man tar boendekostnaden till exempel så är det viktigt att se varför det har blivit dyrare att bo. Ja, det beror ju på bostadssituationen i Sverige överlag och därför blir det viktigast att ta tag i den. Och så håller det på sådär. Det ena hänger ihop med det andra.
Hon blev SFS första kvinnliga ordförande
Under 1960-talet började SFS återigen präglas mer av vad som hände internationellt. En omtalad händelse är då kårhuset i Stockholm ockuperades av studentorganisationer 1968. Man ansåg att regeringens proposition om en ny studieordning, UKAS, skulle göra högskolan toppstyrd.
SFS var inte del av aktionen, beskriver Görel Sävborg-Lundgren, SFS ordförande 1968.
– Jag begav mig aldrig till kårhuset men hade tankar på det. En tid senare dök några kårhusockupanter upp på ett fullmäktigemöte i Linköping och jag kommer ihåg hur vissa inte tyckte att de skulle få utrymme. Men jag ansåg att det skulle vara märkligt att inte låtsas om dem.
Görel Sävborg-Lundgren var också första kvinna att bli vald till SFS ordförande.
– Det var naturligtvis spännande, men jag hade suttit i styrelsen förut och hade förtroendet så jag uppfattade det inte som så kontroversiellt.
De internationella händelserna fortsatte att prägla SFS verksamhet under 1970-talet och i takt med att antalet studenter fortsatte att öka stadigt blev också studentkårerna som var medlemmar i SFS fler. Organisationen fick nu också sin första doktorandombudsman.
Doktorandkommitté ska forma framtiden
I dag finns doktorandkommittén, SFS-DK, som är en av SFS tre kommittéer. Den behövs för att SFS ska kunna lyfta doktorandernas perspektiv och tas i anspråk av presidiet när organisationen ombeds vara remissinstans i frågor som rör doktoranders villkor, säger SFS-DK:s ordförande Pil Maria Saugmann.
– De doktorander vi utbildar i dag är också de som kommer att forma framtidens akademi, även om alla inte stannar inom den.
Hon är doktorand i teoretisk fysik och inne på sitt tredje år som ordförande. Normalt sett är det ett uppdrag som löper på ett eller ett par år, men precis som med mycket annat är coronapandemin svaret på varför hon fortfarande sitter kvar. Man har inte kunnat, och egentligen inte heller velat introducera en ny ordförande mitt under en brinnande pandemi, förklarar Pil Maria Saugmann.
Hon betonar att doktoranderna också går en utbildning, men poängterar att doktorandernas utbildningssituation skiljer sig från övriga studenters. Det är också en anledning till att det behövs en särskild förgrening för doktorander inom SFS.
– Doktorandutbildningarna är olika övriga utbildningar i och med att de är definierade i individuella studieplaner. Sedan är man också anställd, men inte fast anställd, och de flesta stannar inte inom akademin efter doktorsexamen.
Fackligt perspektiv kompletterar
Pil Maria Saugmann beskriver att kommittén och facket kompletterar varandra på doktorandernas arbetsplats.
– Och det är bra med de olika perspektiven eftersom det inte bara är en fråga om mina anställningsvillkor som doktorand, utan också om kvalitet i utbildningen. Jag har fokus på doktoranders villkor och på forskarutbildningens kvalitet. Det är det som SFS har valt att fokusera på, säger hon.
Bland utmaningarna nämner Pil Maria Saugmann kulturen kring arbetstider, och hur den kan variera beroende på vilken arbetsplats man befinner sig på.
– Förväntas du jobba på helgen eller på semestern? Ofta är det en del av kulturen att man som forskare och doktorand ska jobba, jobba och jobba lite mera. Man är oftast doktorand i en ålder där de flesta har engagemanget för att arbeta mycket, men det är också en vanlig ålder för när många börjar skaffa familj och barn.
Pil Maria Saugmann pekar också ut betydande skillnader i villkoren för kvinnor och män, och har själv upplevt sexuella trakasserier i arbetslivet. Händelsen skedde under en internationell sommarskola. Det är ett speciellt beroendeförhållande som uppstår för den som är doktorand, säger hon.
– Det beroende som jag har till min handledare och till min institution leder fram till att jag kan doktorera. När du väl har din doktorsexamen kan du ta dig vidare till andra anställningar, inom eller utanför akademin. Men om jag inte tar min examen, eller så länge som jag håller på att ta den, så är jag i ett vakuum.
Migrationslagstiftning het fråga
Den fråga som brinner allra mest just nu är dock den nya migrationslagstiftningen, utvecklar hon. Problemet är att den nya lagen gör Sverige till ett mindre attraktivt land för doktorander. Det får konsekvenser för hela högskolan på sikt, eftersom doktoranderna som sagt är framtidens akademi, menar hon.
– Vad är det som gör Sverige attraktivt för unga forskare? Sverige är varken Storbritannien eller USA, utan det som är attraktivt med Sverige är de villkor som vi kan erbjuda här.
Att den svenska doktorandutbildningen håller en hög kvalitet är det ingen tvekan om, säger Pil Maria Saugmann.
– Men kommer den att kunna hålla en lika hög kvalitet i framtiden om vi inte kan locka de bästa utanför EU att komma hit? Med den nya migrationslagen blir det en ”gamble” om de kan stanna i Sverige eller inte, och många kommer kanske att välja något annat land.
En annan aktuell fråga är hur det under pandemin har blivit tydligt, åtminstone för doktoranderna själva, vilka konsekvenser den har haft på doktorandutbildningen, påpekar hon. Det uppenbara med att distansundervisning försvårar är en sak.
– Men det finns många andra delar som har blivit bortglömda. Hur gör man med de doktorander som gör observationer i klassrum, de som åker på arkeologiska utgrävningar och de som åker till Ryssland för att leta i arkiv, säger Pil Maria Saugmann.
Samverkar med facket
SULF och SFS träffas för att samverka flera gånger om året, berättar SULF:s förbundsdirektör Git Claesson Pipping. Men man diskuterar nästan aldrig ”de råa fackliga frågorna”, säger hon.
– Utan det är allmänna högskolepolitiska frågor. Resurstilldelningen är ett av de vanligaste samtalsämnena och vår vanligaste samarbetspunkt, men vi diskuterar också allmänna villkor.
Förutom det gemensamma, finns det några särintressen organisationerna emellan?
– De är ju lite mer på än vi i vissa frågor, som när det gäller studenters rättigheter i konflikt med lärare. Det vi har är väl egentligen olika angreppssätt som organisationer. Vi har vårt i det fackliga inflytandet och deras är inskrivet i högskoleförordningen, säger Git Claesson Pipping.
Själv valde hon att inte engagera sig under sin egen tid som student eftersom studentkåren då var för politisk, beskriver Git Claesson Pipping. Avskaffandet av kårobligatoriet har sedan dess förflyttat det politiska engagemanget till frågor som är gemensamma för SFS, och bort från respektive kårpartis egna partifrågor, menar hon.
– Under de 15 åren som jag har samverkat med SFS har jag varit grymt imponerad av deras professionalitet.
I framtiden önskar hon sig dock ett något starkare SFS.
– Kårobligatoriet var nationellt inte en bra sak men jag tror också att svenska studenter har förlorat en del på att det togs bort, då SFS blev svagare. Genom ekonomiska svårigheter och att inte längre heller kunna säga att man representerar samtliga studenter i landet, säger Git Claesson Pipping.
Var befinner sig SFS ytterligare ett antal år framåt i tiden, tror du?
– Jag hoppas att de kommer att vara samma konstruktiva kraft och jag tror att de absolut finns kvar. Studentinflytandet är en rättighet enligt lag och det kan inte utövas med mindre än att man har en organisation för det.
I industrilokalen i Sickla lyssnar SFS eventkoordinator Staffan Hjalmarsson på vad ordförande Linn Svärd och hennes vice ordförande Oskar M Wiik har kommit fram till. Deras ultimata bankett kommer att ta plats i Stockholms stadshus 19 mars, vilket redan är bokat. Linn Svärd vill helst inte att det ska vara så mycket dans och Oskar M Wiik vill undvika obekväma ”hitte-på-tönterier”. Lagom seriöst är bra, påtalar de.
Innan budgetplaneringen är över för den här eftermiddagen har de hunnit avhandla frågor som exempelvis om inbjudan ska mejlas eller skickas med post till gästerna, hur festen bör klimatkompenseras och vilka politiker som ska bli bjudna eller inte bjudna. De diskuterar om konferencieren ska vara extern eller intern och går igenom lämpliga förslag på namn.
– Efterfest måste vi ju ha också. Klockan 02 när allt är över kommer 30 procent av gästerna att vilja gå på efterfesten, säger Staffan Hjalmarsson.
Vill ha en högskola för fler
När Linn Svärd har funderat en stund på frågan om vad SFS har gjort för avtryck under sin hundraåriga historia tar hon några exempel utifrån sig själv. Det var inte vanligt förekommande att kvinnor ens studerade för hundra år sedan, och hon är uppvuxen i ett relativt icke-akademiskt hem. Hennes mamma kommer från Polen.
– På de här områdena har det ju verkligen skett förändringar under de här hundra åren. I framtiden ser jag en högskola för ännu fler och en högskola för alla som vill, säger hon.
En titt på SFS ordförandelista genom åren ger några exempel på vad ett uppdrag som ordförande i organisationen kan leda till. Här finns blivande statssekreterare, riksdagsledamöter, generaldirektörer och till och med en statsminister.
– Det är inget jag tänker på aktivt men det är givetvis inspirerande att den politiska världen har öppnat upp sig lite. Så klart kan det vara en språngbräda, men jag tror det är bättre att engagera sig i ett ungdomsförbund om man vill bli politiker eller ledare.
Till sommaren är hon sannolikt klar med sitt uppdrag som ordförande och planerar att återgå till studier.
Doktorandkommitténs ordförande Pil Maria Saugmann vill i sin historiska tillbakablick lyfta fram reformen 1998, där reglerna kring forskarutbildningen förändrades. En stor seger för SFS, menar hon.
– Det var den svenska regeringen som genomförde den men det var ett gediget lobbyarbete som låg bakom att den blev av. SFS hade stor del i det.
Men om hon får motsvarande fråga om några månader:
– Så hoppas jag kunna säga att det bästa vi inom SFS har gjort är att vi lyckades förändra den nya migrationslagstiftningen till fördel för doktoranderna, säger Pil Maria Saugmann.
Tre åsikter
Vad kommer du ihåg mest från din tid i SFS?
Claes Nyberg, SFS ordförande 1998–1999. Jobbar med samhällskontakter på ett läkemedelsbolag och sitter i kommunfullmäktige i Stockholms stad för Centerpartiet.
– Högskolesverige växte under mitten av 1990-talet med en del konflikter under den perioden. Ungefär i samband med att vi tillträdde började i stället en period av uppgång, och därför kännetecknades mitt år som ordförande mycket av tillväxt. Vi fick tillbaka kårer som hade lämnat SFS, vi fick flera nya universitet och kansliet började växa. Känslan var att vi tog tillbaka mark och fick organisationen att samlas. Under den tiden var SFS en annan organisation än i dag eftersom vi hade kårobligatoriet kvar, och därför hade kårerna mer resurser att lägga på politiskt arbete. Jag är ingen direkt främjare av kårobligatoriet men det man kan säga är att SFS då hade en mer stabil resursmängd.
Peter Honeth, SFS ordförande 1973–1974. Nu ordförande för forskningslaboratoriet Max IV i Lund, tidigare statssekreterare och nationell samordnare för högskoleprovet.
– På den tiden var SFS i en viss omställningsfas. Från att ha varit en klassisk facklig organisation så hade man sedan några år förvandlats till mer av en kamporganisation som arbetade med protest- och kampmöten. Men tidsandan då var också sådan och det var egentligen ingenting som var unikt för SFS. Den stora frågan var kampen mot utbildningsreformen U 68, som skulle innebära en mer styrd högre utbildning från staten och det var någonting som SFS var väldigt hårt emot. Åtminstone på lite längre sikt så lyckades vi med den kampen, då vi så småningom fick ett lite friare system. Men på kort sikt infördes ett mycket striktare.
Karin Thorasdotter, SFS vice ordförande 2003–2004. I dag ombudsman på SULF.
– Saker vi drev då, som att utbildningsbidrag för doktorander skulle avskaffas, skrattade vissa lite åt. Sedan kommer jag ihåg på min första kanslisamling med SULF hur en graf visade att nu var det klart. Så man kan säga att jag lärde mig att politik kan ta tid. Det här var ju före kårobligatoriets fall så vi var en stor organisation med mycket resurser och många förtroendevalda, som kunde göra ganska mycket. Jag vet inte hur det är nu men jag kan tänka mig att kårernas vardag ser ut på ett annat sätt.
