Ett skäl till att företagsekonomi är ett populärt ämne bland studenter är nog ämnets obestämda innehåll. Det handlar om att göra organisationer framgångsrika, och studenterna får till att börja med lära sig lite olika saker: redovisningsregler, modeller för hur människor kan påverkas, olika sätt att se på organisationer, att det finns entreprenörer, ledare, nätverk och institutioner. Med tiden förmedlas insikten att ingen ännu har funnit det ultimata framgångsreceptet: vad som gör organisationer framgångsrika. Men vad det beror på vet man inte – kanske beror organisationers framgångar på en serie lyckliga omständigheter.
När studenterna mot slutet av sin utbildning ska arbeta på egen hand är det också oklart vad det är fråga om. Ska de göra en utredning? – eller skriva en forskningsrapport? – hjälpa företag att lösa ett besvärligt problem? – eller skriva en artikel? Eller handlar det om en uppsats rätt och slätt?
Denna vaghet uppvägs av tydliga anvisningar för hur arbetet ska redovisas. Studenterna förväntas ha metodkunskap och ska i många fall också visa att de har läst en eller flera metodböcker.
En bok som var flitigt citerad under våren heter "Företagsekonomiska forskningsmetoder" (Bryman och Bell 2011). Boken är översatt från engelska och utgiven i en andra upplaga. Författarna ägnar 750 sidor åt att göra företagsekonomisk forskning ordentlig. De sorterar frågor och problem i tabeller, flödesdiagram, checklistor och sammanfattningar och lämnar många tips. Allra viktigast tycks vara att skilja mellan kvantitativ och kvalitativ forskning. Först efter drygt 600 sidor diskuterar författarna möjligheterna att "överbryggaklyftan" mellan de olika forskningsinriktningarna. Men frågan är om någon orkar läsa så långt. Studenterna använder denna och liknande böcker som en mall för hur deras rapporter ska utformas. Det är ett skäl till att alla rapporter disponeras på samma sätt. Samtliga av de cirka 40 rapporter jag läste under våren började med Inledning (i något fall stod det " Introduktion") – därefter följde Bakgrund, Problemanalys, Syfte, Teori, Metod, Empiri, Analys och Slutsatser.
Studenterna använde metodböckernas indelningar som rubriker. Mallen hade blivit så självklar att de kunde referera till den: "i teorin skriver vi om …", "denna fråga behandlar vi i empirin …".
Värre är att studenterna förleds tro att de ska arbeta efter denna mall. Det ger en lugn inledning på terminen, som kan ägnas åt att sammanfatta olika teorier och skriva metodkapitlet. Tiden för att skaffa egen information och försöka förstå vad denna information betyder blir däremot knapp och de undersökningar studenterna själva gör följaktligen begränsade. Bland vårens rapporter fanns exempel på att två studenter på tio veckor bara hade hunnit med tre intervjuer (som de med fraseologi hämtad från någon metodbok kallade för "kvalitativa", "semistrukturerade"). Eftersom teorierna helst ska användas till någonting fick en del möda ägnas åt att (i "analysen") få teori och empiri att "stämma". Men eftersom de intervjuade svarade som man kunde förvänta sig, och studenterna accepterade deras svar som en beskrivning av faktiska förhållanden, visade det sig att det mesta stämde. Det fanns inte mycket att förvånas eller överraskas över i dessa rapporter.
Tvärtemot högskolelagens intentioner visar sig studenterna i slutet av sin utbildning i företagsekonomi vara särdeles följsamma. Det kan bero på lättja, ointresse eller oförmåga. Men en förklaring kan också vara att metodlitteraturen låser in studenterna i en struktur som begränsar och distraherar; studenterna får svårt att koncentrera sig på själva ämnet för sin undersökning.
Det blir viktigare att dokumentera hur många intervjuer man har gjort och hur lång tid de tog än att fundera över vilken information man faktiskt fick och vad det kan bero på att chefer svarar som de gör. Inspelningar och transkribering används som indikationer på kvalitet, men blir tidsödande aktiviteter som hindrar studenterna från att utvidga sina undersökningar eller ge sig in på intressanta stickspår.
I rapporterna blir sambanden mellan de olika avsnitten svaga. Någon "röd tråd" finns inte, för mallen gör det omöjligt att skriva en sammanhållen rapport. Det hinner gå 20 sidor eller mer innan studenterna kommer till sin egen undersökning.
Vad händer om universitet och högskolor avstår från att rekommendera metodböcker och i stället uppmanar studenterna att sätta igång med arbetet omedelbart? Om de släpper kraven på inledande teorireferat och låter studenterna utforma sina rapporter som de själva vill?
Om lärare premierar rapporter utan tydlig problemformulering, angivet syfte eller metodkapitel skulle studenterna få chans att visa sin självständighet. Samhällsintresserade studenter kunde samla information på alla möjliga sätt och argumentera för sin sak utan att krångla till det med kvalitativa och deduktiva ansatser, agencyproblematik, isomorfism eller annat konstigt. Nya insikter och idéer kunde komma fram. Och resultaten kunde bli spännande.
För det kan väl inte vara så – hemska tanke – att företagsekonomi har ett så obestämt innehåll att själva formen för att skriva en rapport är det som definierar ämnet?
KARIN BRUNSSON
Docent i företagsekonomi Uppsala universitet och
Internationella Handelshögskolan i Jönköping
