Återigen har det visats att kvinnor hindras i sin karriär av stora brister i jämställdheten. Men kanske är det inte bara kvinnor som hålls tillbaka utan även goda idéer.
För andra året i rad utses inga kvinnliga Nobelpristagare. Dessutom visade Sveriges radio i fjol att det nu är 80:e gången det saknas kvinnliga Nobelpristagare.
Tidigare Nobelpristagare är kritiska, enligt en enkät publicerad i Times Higher Education. Tre av fyra tidigare Nobelpristagare som svarat på enkäten anser att orsaken är eller kan vara fördomar mot kvinnor inom forskningen.
Ett vanligt argument varför fortfarande så få kvinnor får Nobelpriset är att det är ett resultat av kvardröjande strukturer, eftersom det ofta är prestationer som ligger decennier tillbaka i tiden som premieras.
Och underförstått att dagens akademiska system är jämställt och att frågan kommer att lösa sig av sig själv.
Men så är det knappast, visar Ulf Sandström, expert inom forskningspolitik vid KTH.
I en ny studie baserad på en analys av 48 000 forskares publikationer, har han kartlagt skillnaderna mellan mäns och kvinnors framgångar inom forskningen.
”Publiceringsgapet mellan män och kvinnor har varit känt länge. Nu kan vi visa att orsaken bottnar i en struktur med stora brister i jämställdheten”, säger han till KTH:s tidning Campi.
Studien baseras på en kartläggning av samtliga publiceringar vid svenska forskningsinstitutioner under åren 2008 till och med 2011.
Men Ulf Sandström betonar att gapet i publiceringsfrekvens har sett likadant ut sedan 1970-talet.
Enligt studien finns det inbyggt i systemet en negativ spiral för kvinnor.
Kvinnor har ofta en undanskymd roll i forskargruppen, försteförfattaren är oftast en man och eftersom publiceringsmeriter ger utslag både i framtida forskningsanslag och tjänstetillsättningar skapas en ond cirkel för kvinnor. Den som inte kan dra in egna forskningspengar kan inte ta nästa steg i karriären.
”Många kvinnor hamnar i en rundgång som kan vara mycket svår att ta sig ur. Givetvis drabbas även män av detta, men det är betydligt vanligare bland kvinnor som forskar”, säger Ulf Sandström till Campi.
Han vill se en kraftfull satsning för att åstadkomma en förändring, och det är bara att instämma.
Men att kvinnor har svårare att göra karriär är ett symptom på att det finns något dysfunktionellt i det akademiska karriärsystemet, såtillvida man inte försöker hävda att det finns väsentliga skillnader i begåvning mellan män och kvinnor.
En organisation eller ett system som inte vill eller kan urskilja begåvning och prestation hos den del av befolkningen som har fel kön fungerar i någon mening inte optimalt.
Men varför skulle inskränkthet begränsa sig till könsfrågan? Om en struktur är enögd och fördomsfull på ett område är den kanske också enögd och fördomsfull på andra områden.
Dessutom, rimligen innebär de onda cirklar som kvinnliga forskare hamnar i inte bara att individer med fel kön har svårare att göra karriär. Det torde också innebära att vissa idéer prioriteras på andra idéers bekostnad.
Det bör alltså inte bara vara fråga om vilka individer som kan göra karriär utan också vilka idéer som tillåts komma fram.
Kan det vara så att kreativitet som inte passar in i den könsblinda mallen ratas, fördröjs och inte får genomslag? Antingen för att bärare av idéerna har fel kön eller på något annat sätt inte passar in i mallen. Eller helt enkelt att idéerna inte stämmer med vad som enligt förutfattade meningar anses vara en god idé.
Är det tänkbart att det könsblinda ögat också utesluter goda cirklar som skulle ge kreativt nytänkande, banbrytande forskning och ny kunskap?
Kanske är jämställdhet, eller brist på jämställdhet, ett lackmustest för potentiella möjligheter.
Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
