Arrangörerna ville ”fästa uppmärksamhet på svenska forskarsamhällets ansvar att möta ett växande problem”.
År 1978 skickade den sovjetiske forskaren FI Fjodorov sitt arbete om elektromagnetiska vågor till en forskare i USA. Den amerikanske forskaren, Hollis Chen, hade hört av sig och bett att få boken.
Och trots ”järnridån” mellan de två stormakterna agerade alltså Fjodorov generöst och vänligt. Vilket man knappast kan säga om amerikanen.
Chen plagierade nämligen Fjodorovs bok och presenterade den 1981 som sitt eget arbete. Fusk? Ja, utan tvivel. Påföljder? Inga alls.
– Forskningsfusk är som dopning, säger Jan Hult, professor emeritus i hållfasthetslära vid Chalmers och en av initiativtagarna till seminariet.
– I jakten på äran och för att ”hinna först” är somliga beredda att använda otillåtna medel.
En annan likhet mellan forskning och idrott är att alla offentligt fördömer fusket. Vilket alltså inte ”hjälper”.
Forskarvärldens senaste skandaler, det sydkoreanska stamcellsfusket och den norske cancerforskare som använde sig av påhittade försökspersoner är två exempel.
Dessa fall blev inte genomgångna under seminariet, men användes flera gånger som referenser.
De är också exempel på när avslöjanden leder till påföljd, på att forskare så att säga tas av banan.
Vilket inte är något självklart. Det finns en skillnad mellan idrott och forskning så till vida att idrotten har internationella samarbetsformer både för att avslöja förekomsten av illegal förhöjning av prestationer och för att straffa fuskarna.
När det gäller forskning är däremot ansvaret och ansvarsutkrävandet långt ifrån internationellt, snarare decentraliserat till provinsnivå.
Ovilja att riskera anslag
I Sverige ligger allt utrednings- och anmälningsansvar på rektor vid universitetet där forskaren i fråga är verksam.
Ett upplägg som ofrånkomligt för med sig komplikationer i form av jäv och lojalitet, liksom ovilja att riskera anslag och att universitetet får dåligt rykte.
– Rektorerna vågar inte använda den stora makt de numera faktiskt har, säger Jan Hult.
Exemplet Fjodorov–Chen blir alltså inte bara ett solklart fall av forskningsfusk, utan också ett exempel på brist på vedertagna sanktionsmöjligheter.
Sannolikt skulle inte Chen eller för all del förlaget som gav ut Fjodorovs verk i Chens namn, ha kommit lika lindrigt undan i dag. Men även om kalla kriget är över är det fortfarande svårt både att utreda och utdöma något slags påföljd. Centralt i fuskfall, oredlighet och misstänkliggöranden är därför vad som skulle kunna kallas strukturell handfallenhet.
Jan Hult talar om betydelsen av en personlig skamfaktor. Den dopade idrottaren kan skylla på tränaren, att någon som övertalar till/tvingar fram användning av otillåtna medel.
”Tränaren” blir i forskarens fall en mer amorf storhet, som exempelvis den ekonomiska och tidsmässiga pressen samt nödvändigheten (för karriären) att bli publicerad.
När det gäller den norske cancerforskaren fanns ju ett antal medförfattare till hans publicerade arbete, medförfattare som uppenbarligen var mer intresserade av att få sina namn med i en internationell publicering, än av att ha koll på de forskningsresultat de därmed förknippades med.
Forskarvärlden lyckas sällan skapa det självklara, offentliga ansvarstagande som företag visar när de själva eller någon annan avslöjat defekta produkter.
Ett slags sjukdom
Trots att det rimligen finns någon produktionsansvarig varje gång exempelvis IKEA eller Volvo återkallar en vara förmedlas inget av den känslosamma, individuella skam och de panikåtgärder som en fuskmisstänkt forskarvärld kan ge uttryck för.
Man kan invända att den enskilde forskaren mer uppsåtligt ägnat sig åt ”datamassage” eller plagiat, medan en konsumentfarlig produkt är en oavsiktlig produktionsmiss.
Men Jan Hult menar att man ändå kan göra jämförelsen, genom att också forskningsslarv kan bli allmänfarligt:
– Själv kom jag av en tidsmässig slump att hålla en introduktionsföreläsning i hållfasthetslära för doktorander en vecka efter att Tjörnbron rasat.
Han berättar att det fortfarande händer att de som var med då berättar vilket intryck det gjorde att få ett så konkret exempel på vad, avsiktigt eller oavsiktligt, slarv vid skrivbord och i labbmiljöer kan leda till.
Och Jan Hult tror att det måste börja ännu tidigare, med diskussioner i skolan om fusk, om att det faktiskt inte är tillåtet att plagiera från internet.
– Fusk får man betrakta som ett slags sjukdom, som man måste försöka hejda tidigt.
Men detta räcker naturligtvis inte, även den junioridrottare som är övertygad om fuskets förkastlighet, kan längre fram i karriären komma att ta till dopning.
Och forskarvärldens instanser för att ta itu med misstänkt oredlighet är alltså begränsade, aldrig så många etikkommittéer och aldrig så välmenande policyarbeten hjälper sällan i skarpt läge.
Strukturer saknas
Håkan Hydén, professor i sociologi i Lund, tog under seminariet upp ett av de mest kända svenska fallen, Gillberg–Kärfve, som han kallar en lose–lose-situation, både för den som misstänks/misstänkliggörs för fusk och för den som är whistle-blower.
Trots mångårig offentlig debatt, trots en rad rättsprocesser samt ett antal ”frikännanden” både i Vetenskapsrådet och hos de bägge aktuella universiteten, Göteborg och Lund, kan fallet fortfarande inte anses formellt avgjort eller ens avslutat. Detta eftersom det saknas strukturer vars processer och beslut bägge sidor kan respektera.
Och också under det aktuella KVA-seminariet kunde det vara lättare att diskutera historiska och ”tydliga” fall, som Fjodorov–Chen, Sydkorea och Norge, än fall som fortfarande sitter fast i den där strukturella handfallenheten.
Den initierade åhöraren kunde nämligen konstatera att Bengt Stebler, professor emeritus i fysik, i sitt inlägg talade om en specifik och långvarig forskarstrid på Chalmers.
En strid där bägge ”falangerna”, oavsett vad de annars anser, kan konstatera att processen eller brist på process har lett till att en forskningsmiljö i princip har förintats.
Ja, de initierade begrep vem och vilka Stebler pratade om, men han valde att inte använda forskarnas riktiga namn.
Vilket säger det mesta om vilket högexplosivt ämne mer eller mindre fuskrelaterade forskarstrider är, också på ett seminarium om forskningsfusk.
Det som inte kan definieras
Än svårare är att komma åt det som inte definieras som fusk eller oredlighet, utan som orättvisor orsakade av informella strukturer.
Ett av seminariets mest pregnanta och uppskattade anföranden gjordes av Christine Wennerås, docent vid Sahlgrenska Akademien, som 1997 tillsammans med Agnes Vold avslöjade jäv och könsrelaterad favorisering inom dåvarande medicinska forskningsrådet.
Tillfället gör tjuven
Wennerås kan, elegant och i siffror, påvisa hur ”nepotism och sexism”, i form av manliga nätverk fortfarande är problematiska inslag inom forskning och forskningsfinansiering.
Och Christine Wennerås forskning om forskningen belyser alltså en av KVA-seminariets röda trådar:
Att det inte går att drömma om att hitta någon metod som garanterar att enskilda forskare ägnar sig åt ”fair play”.
Tillfället gör nämligen väldigt lätt tjuven, både när det gäller fusk, slarv och olika sorters favoriserande nätverk.
Folkpartiets Barbro Westerholm hade fått förhinder, annars var det tänkt att hon skulle medverkat för att tala för det som hon motionerat om i riksdagen, nämligen inrättandet av en oberoende myndighet, efter tysk forskningsombudsmannamodell.
Vilket för Sveriges del skulle vara åtminstone ett steg på vägen till respektingivande anti-fusk-strukturer.
MARIELOUISE SAMUELSSON
