Akademisk frihet i det lilla och i det stora

I ett seminarierum går några studenter till hårt angrepp mot läraren: de vill ta bort kursmoment om kön och klass, för de tycker att koncepten är ointressanta på 2000-talet. En annan lärare blir hotad med anmälan för brott mot religionsfriheten om religiösa studenter måste läsa om queerteori eftersom den hävdar att homosexualitet inte är ett brott mot naturen. En tredje får hotbrev i hemmet på grund av forskning som bygger på djurförsök. En fjärde blir utsatt för en hatkampanj på Twitter, bloggar och studentsajter efter en kanske inte helt fullödig undervisningsinsats. En femte hotas med stryk om inte ett betyg omprövas. En sjätte blir kritiserad i både traditionella och nya medier på grund av kontroversiella forskningsresultat. Isolerade händelser? Naturligtvis. Men likväl delar av ett mönster. Den akademiska friheten är inte bara hotad av ökade krav på snabbt kommersialiseringsbar forskning och snäva excellensmått. Även om det handlar om ett fåtal individer i stora kollektiv hotas den akademiska friheten också av de studenter som inte vill få sin världsbild problematiserad eller ser sig som kunder och ett godkänt betyg som en rättighet, av de redaktörer som tycker att den häftiga rubriken är viktigare än det väl underbyggda reportaget, samt av ett offentligt samtal som genom de nya medierna ibland kan få groteskt genomslag. Hur kan man lösa problemen? Brottsliga handlingar som olaga hot ska naturligtvis alltid polisanmälas. Men man vare sig kan eller bör förbjuda studenter att ifrågasätta kurser eller betygssättning, inte förbjuda journalister att kritiskt granska även universitetslärares verksamhet, och inte heller förbjuda användande av de nya medierna. Samtidigt är allt ovan uppräknat oacceptabelt. Nyckeln här är våra akademiska grundvärden. Kritik och ifrågasättande är en normal del av akademisk verksamhet, och så länge kritiken är vederhäftig är den legitim. Men kritik som är ovederhäftig, som levereras på ett ohyfsat eller olagligt sätt kan inte tolereras. Universitetslärare ska, lika lite som andra yrkesutövare, behöva vara rädda. Det går inte att förhindra att människor gör dumma saker, men det går att ha en beredskap för vad som ska göras när så sker. Det måste finnas en känd rutin på varje lärosäte för hur man hanterar hot, och en rutin för hur man ger stöd till lärare som utsätts för mediedrev. Lärosätesledningar måste stå beredda att offentligt backa upp kontroversiella forskningsresultat med hänvisning till den kvalitetsgranskning som finns inbyggd i det akademiska systemet. Även det som är udda undankastas granskning vid seminarier, genom referentsystem, opponering vid disputationer och sakkunniggranskning i samband med tjänstetillsättning och genom den prövning som sker vid forskningsfinansiering. Men även förebyggande arbete måste genomföras. Det finns en flora av möjliga åtgärder, exempelvis väl sampratade lärarlag som ger enskilda lärare beredskap för att möta studentkritik kring kontroversiella inslag i kurser, och ordningsregler för uppträdandet i olika sammanhang som ger möjlighet att beivra störande inslag. När frågorna diskuterades vid ett informellt seminarium på SUHF var engagemanget stort och förslagen till lösningar många. Nu är tiden mogen för handling! GIT CLAESSON PIPPING Förbundsdirektör i SULF