I det förvirrande myllret på Bokmässan i fredags lyssnade jag på Mikael Holmqvist som utfrågades om sin nya bok Handels. Maktelitens skola.
Mikael Holmqvist är professor i företagsekonomi vid Stockholms universitet och mest känd som författare till boken Djursholm. Sveriges ledarsamhälle.
Han konstaterar inledningsvis att det är intressant att studera miljöer som Djursholm och Handelshögskolan eftersom eliten i Sverige oftast har flugit under radarn.
Den här boken om Handelshögskolan är en närmare 500 sidor lång analys av kultur och social karaktär hos en skola som har det bästa rykte och som fått högsta betyg vid utvärderingar.
För mig som journalist som bevakar högskolesektorn är det bara att tacka och ta emot, det är stimulerande att få till livs en studie där sökarljuset riktas åt ett annat håll än det gängse i Utbildningssverige.
Mikael Holmqvist beskriver rekryteringen till Handelshögskolan som ett närmast slutet system, en värld som vi andra är inte har insyn i.
Handelshögskolan har i princip inga studenter från arbetarklassen. De grupper som söker sig till Handels utmärks av en social exklusivitet, det vill säga en särskild familjebakgrund.
De kommer framför allt från kommunerna nordost om Stockholm men också från miljöer i Göteborg och i Skåne. Vissa skolor levererar regelbundet många studenter till Handelshögskolan, som Viktor Rydbergsgymnasiet i Djursholm.
Jag kan alltså konstatera att det knappast är en slump att Handels inte förekommit i någon av de artiklar jag skrivit i Universitetsläraren om arbetet för breddad rekrytering.
Genom att Handelshögskolan begränsar antagningen upprätthåller den en social exklusivitet. Mikael Holmqvist skriver att eftersom skolan mottar offentliga medel borde staten kräva att den öppnar upp och expanderar antagningen.
Handelshögskolan har status och höga antagningspoäng och den ger prestige. Det är en elitskola också i den bemärkelsen att en oproportionerligt stor del av makthavarna i Sverige har gått där.
Men, tycks Mikael Holmqvist mena, det är inte en elitskola i den meningen att studierna är mer avancerade och krävande än på andra lärosäten. Tvärtom, han har träffat studenter som har varit besvikna på det intellektuella klimatet på Handelshögskolan och därför läser dubbelt; det går bra att samtidigt studera till läkare eller till ingenjör.
Handelshögskolan fungerar som ett slags arbetsförmedling till maktpositioner. Dock är det inte kunskap som gör att någon upptas i makteliten utan hur denne är som person.
– Ser man till undervisning på Handelshögskolan så är det framför allt inte de rent akademiska kunskaperna som är utslagsgivande utan det handlar i hög utsträckning om att förvärva en viss estetik, hur din kropp för sig, hur du beter dig, snarare än att du är speciellt kunnig, säger Mikael Holmqvist.
Det är knappast en smickrande bild av Handelshögskolan som presenteras under utfrågningen.
Efteråt kommer det fram en dam och frågar om det inte finns något bra med utbildningen på Handels.
– Jo då, studenterna får en tro på sig själva, svarar Mikael Holmqvist lakoniskt.
Just därför kan jag inte undertrycka en känsla av klaustrofobi. En betydande del av makteliten i Sverige tar sig inte fram genom intellektuell briljans och kunskap utan med hjälp av färdigheter och en social tillhörighet som de förvärvat genom att växa upp och vistas i särskilda miljöer.
När boksigneringen är avklarad frågar jag Mikael Holmqvist hur han ser på Handelshögskolan som universitet.
Han börjar med att påpeka att det är oroväckande att Handelshögskolan framhållits som en modell för hela Universitetssverige, bland annat 2015 i en rapport från en arbetsgrupp ledd av Sten Heckscher.
För som akademisk miljö är Handelshögskolan absolut inget föredöme. Näringslivets logik och värderingar genomsyrar hela skolan, dess representanter sitter i styrelsen och utser professorerna. En konsekvens av näringslivets närvaro är en akademisk likriktning; marknadsliberalismen är allenarådande ideologi.
Mikael Holmqvist ger i boken exempel på självständiga forskare som varit kritiska till näringslivet och som därför fått lämna Handelshögskolan under mer eller mindre dramatiska former, alternativt svultits ut.
Mikael Holmqvist jämför Handelshögskolan med ett idealt Humboldtuniversitet och kommer fram till att Handelshögskolan inte är ett universitet. För det första är det inte oberoende av sin huvudman, näringslivet, och för det andra inte transparent; till exempel gäller offentlighetsprincipen bara i begränsad omfattning.
Han skriver i kapitlet ”Dags för en revolution på Handelshögskolan?” att Handelshögskolan behöver utveckla och upprätthålla intellektuell frihet, organisatoriskt oberoende och kritiskt tänkande bland studenterna.
– I boken föreslår jag att det finns två vägar att gå för Handelshögskolan. Antingen fortsätter man som nu, och då tycker jag inte det ska ha rätt att kalla sig universitet. Eller också omvandlar man sig till att bli mer likt ett statligt universitet, säger Mikael Holmqvist.
Som journalist efterlyser jag fler studier av hur svenska lärosäten och utbildningar positionerar sig socialt. Det är ett spännande område som jag vill veta mer om.
Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
