Häromdagen deltog jag i institutionens utbildningsforum, där programansvariga träffas två gånger per termin för att prata om de lite större frågorna, dela erfarenheter och lära av varandra. En av mötespunkterna handlade om strategier för att hantera AI, och efter det började jag formulera en utmanande tanke.
Tillgången på generativa AI-verktyg (GAI) har skapat en situation där det är svårt att avgöra om studenters texter är resultat av deras eget tänkande och bearbetning, eller genererade av GAI, något som har lett till att många har gått tillbaka till salstentor som sätt att få reda på vad studenterna har lärt sig. Men jag undrar vad som skulle hända om vi inte stirrade oss blinda på utbildningens resultat, utan i stället fokuserade våra undervisningskrafter på processen.
Jag förstår att det finns invändningar. Först och främst har vi hela arbetet med Bologna. Något som jag själv i egenskap av pedagogisk utvecklare ägnade mycket tid åt. Ända sedan 2007 har vi lagt ner massor av tid på att formulera förväntade studieresultat. Vi har diskuterat verb och adjektiv: Hur väl och på vilket sätt ska studenter kunna göra vad med det här ämnet? Sedan har vi utformat lärandeaktiviteter som ska stötta studenterna att nå målen.
Men Gud nåde den som försöker examinera något i början eller mitten av kursen – då är ju inte studenterna ”klara” med sitt lärande. Det verkar över tid på många lärosäten ha spridit sig en praxis att det är först på kursens sista dag som vi anses ha ”rätt” att kontrollera vad de har lärt sig.
”Men Gud nåde den som försöker examinera något i början eller mitten av kursen – då är ju inte studenterna ”klara” med sitt lärande. Det verkar över tid på många lärosäten ha spridit sig en praxis att det är först på kursens sista dag som vi anses ha ”rätt” att kontrollera vad de har lärt sig.”
En annan invändning är att vi inom akademin, särskilt vi som forskar, själva är vana att bedömas utifrån våra färdiga texter: artiklar, böcker, rapporter. Men det vi försöker lära våra studenter, inte minst våra doktorander, är att texten behöver vara linjär även om inte själva processen är det. Och här undrar jag: Är det rimligt att våra bedömningar av studenters lärande fokuserar så starkt på den färdiga produkten – det tillrättalagda linjära? Vad skulle hända om vi i stället vågade fokusera mer på lärandet som en levande process med studenternas tänkande, talande, samarbetande, laborerande och experimenterande?
Om vi jämför med vad som stod till buds förr, då text var det huvudsakliga sättet att uttrycka förståelse, har vi idag en hel arsenal av uttrycksformer i text, tal, video, konst, drama, musik, konstruktioner och experiment. Om vi fokuserar mer på processen, till exempel genom att arbeta med lärportföljer där lärandets utveckling dokumenteras och reflekteras över, tror jag att vi kan motverka risken att AI minskar studenters engagemang i kunskapsbearbetning.
Men detta kräver att vi lärare lär känna våra studenter och deras lärandeprocesser. Att vi behöver använda vår tid annorlunda – mindre på slutexaminationer (hur många har inte klagat på hur lång tid det tar att rätta tentor?) och mer på att möta våra studenter, inspireras av dem och utmana dem.
Du kanske tänker: ”Det här går inte – reglerna säger ju att vi måste …” Nej, faktum är att högskoleförordningen inte säger något om när vi ska examinera. Däremot har vi administrativa system, som Ladok, och lokala traditioner, som gör att vi lätt tror att det är på ett visst sätt.
Hur skulle då en alternativ framtid, med en annan praxis kring examinationer, kunna se ut?
Jag tänker att vi skulle lägga mindre fokus på själva säkerställandet att allt är klart. Vi skulle sluta lova att alla studenter som är godkända ska kunna samma saker, som om de vore färdiga kuggar i ett maskineri. I stället skulle vi lägga vår kraft på att stimulera våra studenter, socialisera dem att bli riktigt bra på att lära sig, på att vända och vrida på saker, på att ta ställning, på att kunna hantera motgångar och bidra i verksamheter med nya perspektiv.
Det skulle också betyda att de organisationer som anställer studenterna när de har tagit examen får de tänkande, lärande individer, som kan bidra till att utveckla deras verksamhet för framtiden som jag hoppas att högre utbildning syftar till att bidra med.
Klara Bolander Laksov
Professor i pedagogik, Stockholms universitet
