Sverige var tidigt ute med en avancerad kärnkraftsforskning. Den första reaktorn i landet var forskningsreaktorn R1 som startades i juli 1954.
– På den tiden fanns det ingen sådan forskningsreaktor i andra länder förutom i stormakterna, säger Per Högselius, professor i teknikhistoria vid KTH som leder forskningsprojektet ”Den svenska kärnkraftens uppgång och fall”.
Per Högselius
Professor i teknikhistoria vid KTH
Per Högselius berättar att decennierna efter andra världskriget kom det stora forskningsanslag direkt från regeringen till halvstatliga bolaget AB Atomenergi som byggde R1-reaktorn.
I dag kan man reagera på att reaktorn låg i källaren under KTH.
– Ja, det är två kilometer från Stureplan. Det säger någonting om optimismen som man kände på den tiden inför att man skulle kunna hantera alla typer av risker.
I ett parallellt spår syftade forskningen också till att utveckla svenska kärnvapen. Men det spåret upphörde i huvudsak i mitten på 1950-talet. Snart flyttade mycket av kärnkraftsforskningen ut från KTH till Studsvik vid kusten nära Nyköping där en första reaktor stod klar 1959.
– Totalt har det funnits fyra forskningsreaktorer i Studsvik. I dag finns ingen kvar men det finns en tanke på att man skulle kunna bygga något där igen.
Perspektivet på den tiden var att kärntekniken skulle bli en universell teknik som skulle genomsyra hela samhället.
– Kärnkraftverket i Ågesta som stod klart 1964 byggdes i nära anslutning till Farsta i södra Stockholm och skulle leverera fjärrvärme till förorten. Ågesta var ett pilotprojekt som skulle visa att kärnkraft är någonting som funkar. Men det blev enormt dyrt. Budgeten blev fem gånger högre än vad man hade tänkt sig.
Det fanns också rejäla bakslag. En reaktor som byggdes i Marviken på Vikbolandet togs aldrig i drift fastän den var färdigbyggd 1968.
– Jag betraktar det som ett av de absolut värsta misslyckandena i svensk industrihistoria, säger Per Högselius.
Möjligen hade de svenska ingenjörerna för stora ambitioner att utveckla en mycket avancerad reaktor.
– Och med den tidens numeriska beräkningsmetoder kunde man inte helt utesluta risken att det skulle uppstå en okontrollerad kärnreaktion.
Därefter flyttade initiativet på kärnkraftsområdet till Asea Atom som tog över mycket av den verksamhet som fanns inom AB Atomenergi. Och då började Sverige bygga stora kommersiella reaktorer. Den första togs i drift i Oskarshamn 1972.
– Anmärkningsvärt är att Sverige utvecklade sina egna reaktorer, det gjorde inga andra mindre länder. Det hängde ihop med att man hade arbetat upp en erfarenhet från den statligt finansierade forskningen som började med KTH-reaktorn, säger Per Högselius.
Mats Leijon, professor i elektricitetslära vid Uppsala universitet, kommenterar den tidens kunnande:
– Då satsade Sverige verkligen och det var de absolut bästa forskarna vi hade i Sverige som höll på med kärnkraft. Det var därför både ingenjörer och fysiker gjorde väldigt bra ifrån sig när man byggde upp hela det svenska kärnkraftsprogrammet, säger han och lägger till:
– Med gott samvete kan jag säga att de byggde den mest genomtänkta och säkra kärnkraften som fanns i världen.
Men 1974–75 kom den stora omsvängningen i opinionen, med främst oro för säkerheten på kärnkraftverken.
– Då bestämde sig den socialdemokratiska regeringen under Olof Palme att bromsa upp kärnkraftsbyggena i Sverige. Man skulle ha haft 24 reaktorer, men regeringen bestämde att minska till tolv. Men kärnkraften var en väldigt infekterad fråga som i riksdagsvalet 1976 gjorde kärnkraftsmotståndaren Thorbjörn Fälldin (C) till statsminister, säger Per Högselius.
Harrisburgolyckan 1979 bekräftade den oro som fanns kring kärnkraftens säkerhet.
1980 skedde en folkomröstning om kärnkraften. Det kan förefalla märkligt att det i omröstningen fanns tre olika alternativ för nedläggning men inget för fortsatt drift.
– Det säger något om tidsandan helt enkelt, säger Per Högselius.
Efter Tjernobylolyckan 1986 fick Sverige en lag som förbjöd forskning med syfte att bygga nya reaktorer i Sverige, det så kallade tankeförbudet.
– Tankeförbudet blev väldigt kritiserat. Många oroades för att om man inte uppmuntrade forskning om kärnkraft så kunde det påverka säkerheten negativt. Också i dag kritiseras tankeförbudet för att man då monterade ner en hel del av kompetensen kring kärnkraft.
Helt upphörde inte kärnkraftsforskningen, men först när tankeförbudet upphörde efter 20 år började det långsamt lossna för forskningen.
– Jag kom in i branschen 2009. Just det året gav Vetenskapsrådet för första gången på 30 år anslag till forskning på kärnteknikområdet. Då började det vända lite grann. Men det har ju varit ganska trögt till och från sedan dess, berättar Sophie Grape, lektor i fysik vid Uppsala universitet.
Så gjorde Fukushimaolyckan 2011 att antalet studenter som sökte till kärnkraftsutbildningar sjönk drastiskt. Men sedan dess har både forskningspengar och studenttillströmning ökat.
– Studenter börjar nu bli mer intresserade av kärnkraft och det har en stark koppling till den viktiga diskursen kring kärnkraft som en räddare i nöden när det gäller klimatkrisen, säger Per Högselius.
