Regeringen har pekat ut kärnkraft som särskilt viktig för energiförsörjningen.
– I slutet av 2028 ska Energimyndigheten ha finansierat forskning med upp till 600 miljoner kronor inom kärnkraftsområdet. Det är det enda område där regeringen väljer att sätta ett belopp, i övrigt uttrycker energiforskningspropositionen ett antal mål och fokusområden som vi ska adressera utifrån en strategisk prioritering, säger Peter Engdahl, chef för affärsutveckling, forskning och innovation vid Energimyndigheten, som är en av de stora finansiärerna av kärnkraftsforskning.
Peter Engdahl
Chef för affärsutveckling, forskning och innovation vid Energimyndigheten
Vare sig inom politiken eller i forskarsamhället är det ju långtifrån konsensus att mer kärnkraft är vägen framåt. Men kombinationen av den ökade politiska ambitionen för ny kärnkraft och att det energipolitiska målet för 2040 ändrats från förnybar energi till fossilfri, har gjort att intresset och incitamenten att bedriva forskning inom området ökat kraftigt.
Kärnkraftsforskning och utbildning i kärnkraftsteknik är till stor del koncentrerad till tre universitet: KTH, Chalmers och Uppsala universitet.
Pär Olsson, professor i fysik med inriktning mot kärntekniska material och chef för institutionen för fysik på KTH:
– Vi utbildar ganska många i kärnkraftsteknik. Här på KTH har vi nu över 50 studenter per år i det programmet. Uppsala har också växlat upp kandidatprogrammet. Och Chalmers håller på att försöka öppna utbildningsprogrammen igen, säger han.
Pär Olsson
Professor i fysik med inriktning mot kärntekniska material och chef för institutionen för fysik på KTH
KTH har Sveriges enda masterprogram i kärnenergiteknik.
– Där har vi varje år ökat söktryck. I fjol hade vi 250 sökande och vi tog in ungefär 53 nya studenter på programmet. Året innan tog vi in 48. Så det är ungefär 100 studenter som läser vår tvååriga master. Vi anställer också många doktorander. Så det finns ett väldigt stort intresse för det här och väldigt mycket push från omvärlden att komma till Sverige och till KTH, som jag kan uttala mig mest om.
Det är alltså inte svårt att få tag på sökande.
– Däremot har vi väldigt få professorer som driver utbildningen och forskningssatsningarna. Men vi tar in väldigt mycket juniora forskare, doktorander och postdoktorala forskare.
KTH:s forskningsavdelning Kärnvetenskap och kärnteknik består av cirka 65 personer. Där är ungefär hälften doktorander och resten är postdoktorer och permanent anställda, professorer, lektorer och forskare samt några tekniker.
– Ett stort problem är att det inte kommer några medel till lärartjänster, det är bara mängder av projektmedel, säger Pär Olsson.
Tillsammans med Chalmers och Uppsala universitet har KTH lobbat mot regeringskansliet att inrätta ett strategiskt forskningsområde för kärnenergiteknik. Men det har inte hörsammats.
KTH skulle kunna dubbla storleken på masterprogrammet, med tanke på antalet sökande.
– Men då skulle vi behöva fler lärare. För nu ligger vi på smärtgränsen vad vi kan utbilda. Och det är samma sak med forskarutbildningen, vi börjar slå i taket för hur många varje fakultetsmedlem får handleda.
Pär Olsson är optimistisk om fortsatt stöd till forskningen.
– Eftersom regeringen nu är väldigt positiv och pekar på faktiska satsningar till fältet så räknar vi med att det kommer mer medel i fortsättningen också.
Han argumenterar att det inte bara är Sverige som har en kärnkraftsrenässans, utan nästan hela Europa.
– Så även om vi skulle få ett regeringsskifte i nästa mandatperiod, och att det är väldigt svårt att sia om hur det blir då, tror jag inte att det kommer att bli ett totalstopp.
Pär Olsson menar att bollen är i rullning.
– Jag tror att de flesta politiska partier har förstått nödvändigheten av att stärka upp vårt elnät och vår kapacitet för elproduktion. Och om vi inte börjar göra någonting nu står vi utan en stor del av vår basproduktion om 20 år, när de nuvarande reaktorerna måste stängas för att de till slut blivit för gamla. Jag tror nog att de flesta inser att det faktiskt är nödvändigt att vi gör en uppväxling inom kärntekniken.
Christophe Demaziere är professor i subatomär, högenergi- och plasmafysik vid Chalmers och leder Dream-gruppen på Chalmers (Deterministic Reactor Modelling), vars syfte är att utveckla framtida tekniker för att modellera kärnreaktorer. Han menar det är väldigt få andra forskningsområden än kärnteknik som påverkas så mycket av politik.
– Det är synd att det är så polariserat om kärnkraft. Antingen är det väldigt mycket uppåt. Eller väldigt mycket neråt. Det finns ingenting emellan. Vi forskare lider av att det är så stora fluktuationer som påverkar vår verksamhet väldigt kraftigt.
Christophe Demaziere
Professor i subatomär, högenergi- och plasmafysik vid Chalmers och leder Dream-gruppen på Chalmers (Deterministic Reactor Modelling)
Kärnkraften i Sverige: 1947-1968
1947. AB Atomenergi
Halvstatliga AB Atomenergi bildades 1947 för att utveckla, konstruera, bygga och driva kärnenergianläggningar i Sverige. Syftet var från början att konstruera experimentreaktorer och utveckla metoder för att utvinna uran från svenska fyndigheter.
1954. Första kärnreaktorn
Sveriges första kärnreaktor var experimentreaktorn Reaktor 1 (R1) som startades i juli 1954 och stängdes 1970. Den låg under KTH, centralt i Stockholm på adressen Drottning Kristinas Väg 51.
1959. Andra kärnreaktorn
Den andra reaktorn i Sverige var R0 som startades 1959 i Studsvik vid kusten utanför Nyköping och stängdes på 1970-talet. Resultaten från mätningarna i R0 användes för att kontrollera datorprogrammen för efterföljande experimentreaktorer.
1960. Tredje kärnreaktorn
Sveriges tredje reaktor var R2-reaktorn som var en forskningsreaktor belägen i Studsvik. Den togs i bruk 1960 och var sedan i regelbunden drift fram till den slutliga avstängningen 16 juni 2005.
1964. Första skarpa kärnkraftverket
Sveriges första kärnkraftverk där ändamålet inte bara var forskning eller utbildning var Ågestaverket. Det var ett kraftvärmeverk som från 1964 fram till 1974 levererade el och samtidigt försörjde Farsta med fjärrvärme.
1968. Marvikenverket
Sveriges andra kärnkraftverk var Marvikenverket, som byggdes vid Marviken nära Norrköping. Kärnkraftverket byggdes klart 1968 men togs aldrig i drift på grund av farhågor om att det inte var säkert.
När nu regeringen vill satsa stort på kärnkraft har forskningsområdet drabbats av växtvärk.
Christophe Demaziere påpekar att Chalmers inte kan söka alla pengar som finns eftersom man inte kan bemanna forskningsprojekten med seniora forskare.
– Nu är det väldigt många möjligheter att söka pengar för kärnkraftsforskning. Men ibland söker vi inte för att vi vet att vi inte har möjlighet att leverera eftersom vi är för få seniora forskare.
Även Christophe Demaziere påpekar att nu när många studenter söker de kurser som finns och det är många som söker doktorandtjänster är det brist på universitetslärare i kärnteknik.
– Lärosätenas ledningar är försiktiga med att utlysa fasta tjänster, eftersom de misstänker att politikerna kanske inte vill satsa lika mycket nästa mandatperiod.
Han menar också att kompetensförsörjning är en nyckelfråga för kärnkraftsindustrin.
– Det är väldigt få studenter som har pluggat kärnkraft fram till de senaste åren. Men vi behöver utbilda många nya ingenjörer i branschen till följd av både pensionsavgångar, livsförlängning av de kärnkraftverk vi har samt eventuell nybyggnation, säger Christophe Demaziere.
Chalmers ska ompaketera sina masterutbildningar med start under hösten 2027. Inom flera masterprogram ska en inriktning i kärnteknik och strålningsvetenskap vara valbar.
Också Uppsala universitet upplever ett stort intresse för studier om kärnkraft. Det betonar Sophie Grape, lektor i fysik vid Uppsala universitet och föreståndare för Anita, Akademiskt industriellt kärntekniskt initiativ, ett kompetenscentrum som samlar industriell och akademisk expertis inom kärnteknik.
– Det har varit svårt att hålla volym i utbildningarna under ganska lång tid. Nu är det en kraftig ökning. Vi har sett att jämfört med förra läsåret så har vi nu fyra gånger fler studenter på vårt grundutbildningsprogram inom kärnkraftsteknologi.
Sophie Grape
Lektor i fysik vid Uppsala universitet och föreståndare för Anita, Akademiskt industriellt kärntekniskt initiativ
Kärnkraften i Sverige: 1972-1987
1972. Första större kommersiella reaktorn.
Sveriges första större kommersiella reaktor, Oskarshamn 1, togs i drift 1972 vid Oskarshamns kärnkraftverk och stängdes permanent 2017.
1975. Ringhals, Barsebäck och Forsmark
1975 togs de första reaktorerna i bruk i både Ringhals och Barsebäck, medan Forsmarks kärnkraftverk började leverera el 1980.
1979. Harrisburgolyckan
1979 skedde Harrisburgolyckan i kärnkraftverket på Three Mile Island i Pennsylvania, vilket kraftigt påverkade inställningen till kärnkraft i Sverige.
1980. Kärnkraftsomröstningen
Vid den rådgivande kärnkraftsomröstningen 1980 fanns tre linjer för nedläggning, ingen för fortsatt drift eller utbyggnad. Efter folkomröstningen beslutade riksdagen att alla reaktorer skulle vara avvecklade till år 2010.
1986. Tjernobylolyckan
1986 skedde en mycket allvarlig reaktorolycka i kärnkraftverket i Tjernobyl i nuvarande Ukraina. Delar av Sverige blev drabbades av radioaktivt nedfall.
1987. Tankeförbudet
1987 infördes en mycket kritiserad lag som kom att kallas tankeförbudsparagrafen. Lagen förbjöd forskning med syfte att bygga nya reaktorer i Sverige och lade ett vått täcke över kärnkraftsforskningen.
Sophie Grape påpekar att det inte bara är kärnkraftsindustrin som konkurrerar om de studenter som utbildas.
– I kampen om studenterna så är det många olika branscher som drar i dem nu.
När det gäller forskningsdelen menar Sophie Grape att det är en utmaning att hitta kompetenta sökande till tjänsterna som doktorander.
– Om vi tittar på den svenska kompetensförsörjningen så vill vi gärna ha utbildade personer som pratar svenska och som har en ambition att stanna kvar i Sverige. Även om vi hittar bra sökande så kanske de planerar att komma hit och höja sin kompetens och sedan återvända till sina hemländer. Och då har Sverige ju tjänat någonting under de åren som personen ifråga jobbar här, men kompetensen kanske inte stannar i Sverige.
Även Sophie Grape flaggar för att det finns brist på senior kompetens.
– Om vi blickar tillbaka så har det funnits på gränsen till underkritiska forskargrupper inom många ämnen. På många håll är läget i dag att de som har lett de här grupperna börjar närma sig pensionsåldern. Just nu är det kanske inte någon panik, men det behöver ske en generationsväxling med nya professorer som tar över och förvaltar de här verksamheterna inom fem till tio år.
Ytterligare ett problem är bristen på infrastruktur.
– Back in the days fanns ju forskningsreaktorer i Sverige och väldigt mycket forskningsanläggningar som i dag är nedlagda. En del lades ner för att de hade blivit för gamla, en lades ner för att det kom höjda krav på säkerheten.
Man ansåg också att Sverige kunde lägga ner utrustning och infrastruktur eftersom något jämförbart fanns exempelvis i Norge eller i något annat land i vår närhet.
– Men sedan dess har ju också de anläggningarna i andra länder hunnit läggas ner, vilket gör att det finns väldigt dåligt med infrastruktur i dag jämfört med förr i tiden, säger Sophie Grape.
Hon argumenterar för att bristen på infrastruktur kommer att bli en utmaning om Sverige vill bygga ett nytt kärnkraftsprogram. Då behövs en forskningsinfrastruktur för att utbilda och bygga upp en nödvändig kompetens.
– Även om vi bara vill köpa in reaktorer från Sydkorea, så behöver vi ha en inhemsk kompetens som gör att vi kan upphandla de systemen. Vi behöver förstå systemen så vi kan utföra underhåll på dem under 80 år framöver. Och vi behöver kompetens så vi kan förstå varför någonting går fel, och vad det beror på, och hur man ska kunna göra något åt det.
Överst på forskarnas önskelista står en ny forskningsreaktor.
– Många forskare hoppas på och önskar en ny forskningsreaktor i Sverige. Men det finns inga konkreta planer på det, så än så länge har det stannat där.
Som andra forskare Universitetsläraren talat med anser Sophie Grape att det största problemet för kärnkraftsforskningen är ryckigheten, berg- och dalbanan i anslagen.
– Jag gissar att volatiliteten är den största utmaningen för investeringar från industrin men den är också en stor utmaning för akademin. Vi vet hur det ser ut fram till kommande val. Men landskapet kan väldigt snabbt ändras. Man vet inte riktigt hur länge den här regeringens planer kommer att hålla.
Sophie Grape menar att det skulle behövas en överenskommelse mellan de stora partierna för att överbrygga osäkerheten.
– Finns inte beslut om investering i ny kärnkraft utan det är ryckigt fram och tillbaka har man inte med sig industrin. Utan politik och industri i ryggen, då blir det ingen verkstad i forskningen.
En titt bakåt i historien ger ett facit över tvära kast i forskningspolitiken.
– När politiken ändras är det många forskare som blir överflödiga och ser sig om efter andra jobb. Och sedan har man förlorat den kompetens som man har byggt upp. Och då är det väldigt svårt att ställa om igen och att i den internationella konkurrensen locka tillbaka experter, säger Sophie Grape.
Nu strömmar pengarna till kärnkraftsforskningen, men den stora frågan är hur det blir på längre sikt.
Mats Leijon är professor i elektricitetslära vid Uppsala universitet och har en lång karriär som energiforskare. Han har varit forskningschef vid ABB och har många patent inom energiområdet. Nu poängterar han att det behövs långsiktighet för framgångsrik forskning.
– När Sverige blev en framstående kärnkraftsnation hade man gjort en stor satsning under lång tid. Alla var med på att kärnkraften skulle byggas upp. Då var inte det här kortsiktiga tänket som det är nu.
Mats Leijon
Professor i elektricitetslära vid Uppsala universitet
Mats Leijon säger att behovet av långsiktighet gäller all energiforskning.
– Vi måste ha biträdande lektorer, lektorer och professorer för att utbilda studenter och doktorander som senare kan ta över. Det tar flera doktorandgenerationer och därför kan man inte sätta ner foten som en del politiker gör och säga att 2028 eller 2035 eller 2040 ska vi ha nya kärnkraftverk. Risken att det inte blir av är väldigt stor. Optimistfaktorn är alldeles för hög, säger Mats Leijon.
Kärnkraften i Sverige: 1999-2024
1999. Barsebäcksverket stängs
1999 stängdes Reaktor 1 i Barsebäck, och 2005 stängdes den andra. I samband med stängningen av Barsebäck försvann 2010 som slutdatum för den svenska kärnkraften.
2006. Tankeförbudet avskaffas
Den så kallade tankeförbudsparagrafen avskaffades 2006. Kärnkraftsforskningen började så smått återhämta sig.
2011. Fukushimaolyckan
Efter Fukushimaolyckan 2011 tvärdog intresset från studenter för att studera kärnteknik. Olyckan orsakade också ett hack i kurvan för forskning om kärnteknik.
2015. Reaktorer stängs ned
I augusti 2015 höjdes effektskatten och i oktober beslutade ägarna om nedläggning av reaktorerna Oskarshamn 1 och 2. Samma månad beslutade ägarna att avveckla reaktorerna R1 och R2 i Ringhals.
2022. Tidöregeringen för kärnkraft
Valet 2022 blev ett kärnkraftsval. Den nya regeringen hade i det så kallade Tidöavtalet förbundit sig att satsa på ny kärnkraft. Under valåret svängde opinionen mycket kraftigt över i kärnkraftspositiv riktning.
2024. Nya pengar till kärnkraftsforskning
I energiforskningspropositionen 2024 fick Energimyndigheten i uppdrag att de närmaste åren finansiera forskning inom kärnkraftsområdet med upp till 600 miljoner kronor.
